Medan jag för den första biten mot munnen avbryts jag hastigt av den franska bordskamraten som med upprörd röst säger: ”Men vad gör du? Du kan ju inte börja med munstern!” Alla som någon gång har ätit osten från Al­sace vet att den har en väldigt framträdande smak och doft. Det är inte direkt en nybörjarost, och inte heller den ost man ska börja med. Det rätta sättet att äta en ostbricka är att starta med den mildaste osten, såklart.

Det här med att äta ost var aldrig något problem innan jag flyttade till Frankrike. Men så lite jag då visste. I Frankrike, ostlandet nummer ett, finns det 300 olika sorters ostar att memorera och minst lika många fällor att akta sig för. En bricka med fem till sju ostar förvandlas alltså snabbt till ett minfält, där det gäller att ta varje ost i rätt ordning för att inte riskera upprörda miner. Men det är inte allt. Självklart ska ostarna också skäras upp på rätt sätt, diagonalt för att undvika att sista biten endast består av den hårda kanten. Allt annat är mycket oartigt. Och om du skulle få för dig att köpa en fikonmarmelad eller liknande konfektyr till ostbrickan, tänk om. I Sverige går det naturligtvis bra, men i Frankrike så kommer de att titta på dig med en väldigt suspekt blick och risken är stor att inbjudan till nästa ostevent uteblir.

Att lära sig franska är en sak, men för den som verkligen vill bli integrerad i Frankrike­ så rekommenderar jag snarare en ostkurs än en franskkurs. Dåligt uttal kan man ju ha viss förståelse för, men att felaktigt hantera en ostbricka skulle på sikt kunna bli brottsligt. Det är i alla fall känslan jag får när jag trots sällskapets påpekande tar en tugga av munstern och sväljer. Men gott är det i alla fall.