Tempot var ganska trögt och de indiska valarbetarna lugnade med jämna mellanrum den rastlöse västerlänningen:

– Ta en pan till. Det är bra för hälsan… presidenten tuggar jämt pan.

Mina njurar tog rätt mycket stryk när vi skumpade fram på dåliga vägar i en gammal Ambassador med obefintlig fjädring. I varje by vi besökte var uppståndelsen stor. Charpoys, repsängar, drogs fram för att de fina gästerna skulle ha något att sitta på. Byborna befann sig en nivå lägre eftersom de satte sig på huk framför oss. Min hindi var bristfällig, men vad jag kunde förstå förekom ingen diskussion och inte heller hölls det några tal. Det är möjligt att det framfördes vissa önskemål; jag är osäker även på den punkt...