Pandemin har lagt sordin på stämningen. Alla uppmanas att bära mask även utomhus och hålla avstånd. Men det är inte hela förklaringen.

”Tyska enhetens dag” är ingen vanlig nationaldag. Det vet vi. Men varför just den 3 oktober 1990? Den 9 november, dagen då muren föll var också föreslagen, men omöjlig på grund av kristallnatten som inträffade samma datum. Fredsdagen den 8 maj hade kunnat vara en annan möjlighet. Men i Västtyskland dröjde det ända fram till 1985 innan man alls firade krigsslutet, i motsats till Östtysklands årliga firande av kommunismens triumf över nazismen, den 9 maj.

Det blev en synnerligen tysk kompromiss. Den dagen då det byråkratiska arbetet var klart höll den dåvarande förbundspresidenten, Richard von Weizsäcker, ett omsorgsfullt formulerat tal till den nygamla nationen. ”Nu har den dagen kommit då för första gången i historien hela Tyskland funnit sin beständiga plats bland västliga demokratier.” [min översättning]

Jag tänker att den tyska återföreningen är slående i sin kontrast till brexit. Ingen folkomröstning föregick. Det skulle kosta skjortan, det visste alla. D-marken var räddningen. Man skulle bli mer europeisk, satsa mer på samarbete, försoning och stärka banden mellan tyskar och resten av Europa. Hade vi inte gjort det, hade det varit ett grovt historiskt misstag, säger fd finansministern Wolfgang Schäuble i en tillbakablickande intervju för BBC.

Avdelningen kollektivt minne blev mycket viktig. Inget annat land har ansträngt sig till den grad som Tyskland för att man inte ska glömma det moraliska sammanbrottet under 1900-talet. Hur kommer Storbritannien om 30 år vilja minnas år av skilsmässobråk i Bryssel och inre slitningar? Och kommer det att gå, med hedern i behåll? En ny brittisk flaggdag (Brexit Day) blir det nog inte.

Jag minns sommaren 1990 när min far, min bror och jag tog bilfärjan till Sassnitz för att se Berlin. Vi skulle uppleva stadens stämning efter murens fall. I flera år hade vi bott bakom järnridån, i Ceauşescuregimens Rumänien, och ville förstå vad som faktiskt hade hänt. För oss barn var det hisnande. Pappa insisterade på att ta vägen in från nordöst och passera det tidigare livsfarliga gränsområdet runt muren. Där var skumt och dystert – och vakterna stod kvar! Vad vaktade de? Inte ett gevär hade ju avfyrats och Europa var åter öppet.

Det blev ett omtumlande, absurt och uppsluppet besök. Min bror och jag plockade som många andra på oss murbitar med graffiti, strövade runt på marknader med överskottslager av ryskt och östtyskt militärmateriel, högar av indiska sarier, palestinasjalar och bilskrot. Vi försökte prata med östtyska ungdomar och kämpade med att hitta ställen att äta mat på. Vi var fria – och helt klart västerländska.