Under sommaren 2020 vältes eller vandaliserades mer än hundra statyer vid protester och raskravaller runtom i världen. En del historiska personer som fått monument anklagades med rätta för att ha varit del av förtryck och slavhandel. Andra statyer åkte med av bara farten, som en och annan abolitionist. Man kan gissa att de uppretade demonstranterna inte alltid hann googla statyernas historik, utan att det kanske räckte med att vara en vit, historisk gubbstaty för att bli vält, nedsprejad och släpad ned till närmaste flod.

Carl Bernhard Wadström, samtida med Bellman och med samma 1700-talsfrisyr och kravatt, hade nog legat pyrt till om han hade stått staty någonstans. Nu gjorde han ju inte det, eftersom han varit en förbisedd figur i svensk historia. Frånsett en och annan akademisk uppsats genom åren, en biografi från 1946, ett försök till karaktärsmord i bokform 1998 och en vetenskaplig samling uppsatser som gavs ut 2019, har herr Wadström fått rätt lite uppmärksamhet. I förhållande till hans insats, alltså. För han tillhör den lilla krets av svenskar som bidragit till idéutvecklingen, ja, rentav hi­storieskrivningen, ute i stora världen.

”Wadström hade gjort detaljerade teckningar av hur tätt slavarna med bundna händer stuvades i skeppen. Illustrationerna talar för sig själva.”

Han föddes 1746 och växte upp på Marieborgs herrgård i Norrköpingstrakten. Familjen var burgen och Carl Bernhard Wadström inledde tidigt en strålande karriär. Före 32 års ålder hade han på uppdrag av Gustav III fullföljt ett riskabelt industrispionage hos smeder i Tyskland, han hade effektiviserat förädlingen av ull, blivit chef för landets myntverk, gift sig, samt börjat intressera sig för Emanuel Swedenborgs ­idéer, vilka var i svang vid denna tid, inte minst avseende yttrandefrihetsfrågan.

Men först efter fyrtio års ålder startar de verkliga äventyren för Wadström – han finner sitt kall. Ihop med två andra svenskar företar han en studieresa till Västafrika. Kungen skickar iväg dem år 1787, för att sondera terrängen för guldfyndigheter och en potentiell svensk koloni. Efter tre månader vid Guineas kust kommer Wadström främst tillbaka med en övertygelse: slavhandeln är djupt omoralisk. Han var inte ensam om sådana tankar vid denna tid. I England var abolitioniströrelsen stark, och Wadström bjöds bums in till parlamentet för att vittna om vad han sett i Afrika.

I sin bok Observations on the Slave Trade från 1789 redogör han utan krusiduller för hur den smutsiga hanteringen gick till när människor fångades in, kedjades fast och transporterades på skepp. Han beskriver hur européerna med mutor och brännvin fick de afrikanska kungarna att lämna ut sin egen befolkning, eller starta krig med andra, för att kunna leverera människor till slavskeppen. Morerna var mest villiga att sälja ut sina sydliga svarta grannar. Européernas korrupta beteende smittade generellt av sig på afrikanerna, vilka Wadström annars uppfattade som fredliga och förnöjsamma.

Grymheterna mot civilbefolkningen, även små barn, gör att han väljer att stanna i London för att föra kampen mot slavhandeln. Han startar en fabrik i Manchester som på något vis har del i projektet, den äter obevekligen upp hans tillgångar. Samtidigt skisserar han på en ny typ av kolonier byggda på jämlikhet, utveckling och stolthet hos ursprungsbefolkningen.

År 1795 kommer hans mest kända verk ut, Essay on Colonization. Den innehåller bilder av slavskepp som blir mycket spridda. Wadström hade gjort detaljerade teckningar av hur tätt slavarna med bundna händer stuvades i skeppen. Illustrationerna talar för sig själva. Barbari.

Populärt

Det löser sig inte

New Public Management lär oss att misstro allt och alla. Men varför ska vid då sätta vår lit till dess modell?

Sharon Rider Tema 2021 2

Wadström dör i Versailles utanför Paris år 1799, strax innan han ska fylla 53. Hans böcker är ytterst läsbara, särskilt Observations on the Slave Trade som liknar ett resereportage.

Varför har inte Carl Bernhard Wadström varit obligatorisk läsning i svenska skolor? I dessa värdegrundstider måste det väl ändå vara hans tur att hamna i ljuset. Eller skulle det kanske ställa till problem. Han använder ju flitigt n-ordet, och fick själv hedersnamnet Philinegros (Den som älskar svarta). För att inte tala om hans förespråkande av upplysta kolonier. Sådant kan räcka för att bli avfärdad i en tid som är mer intresserad av detaljer och begrepp, än av avsikt och innehåll.

Det får bli en ovältbar staty av Wadström. Varför inte i cent­rum av Norrköping? En 1700-talsman i kravatt och hatt. Fastlimmad med superlim. Och en skylt: Han gjorde världen lite bättre.