Det som gått förlorat

Anna-Karin Wyndhamn var en av talarna under Axess öppna seminarium 10/11.

Inledningsord vid Axesseminarium på Historia museet i Stockholm torsdagen den 10 november 2022.

Vi människor präglas av förlustaversion. Det visade psykologerna Daniel Kahneman och Amos Tversky i en studie som publicerades vid 1980-talets mitt. Arbetet väckte stor uppmärksamhet och 2002 fick Kahneman till och med Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Tversky hade gått bort några år dessförinnan.

Aversion betyder motvilja. Att vi kännetecknas av förlustaversion innebär alltså bokstavligt talat att människor i allmänhet känner motvilja mot att bli av med saker och ting. Det känns kanske inte som världens mest överraskande och Nobelmässiga forskningsresultat.

”Vi ser gärna framsteg – men vi tror också att kunskap om och respekt för historia och tradition är en viktig ledstång till dessa framsteg.”

Men poängen är mer sofistikerad. Vad Kahneman och Tversky kunde visa var inte bara att vi människor ogillar förluster utan att vi ogillar förluster betydligt mer än vad vi gillar lika stora vinster. En plötslig lotterivinst på tio tusen kronor ger naturligtvis upphov till positiva känslor, men dessa kan inte mäta sig med de negativa känslorna när bilen oväntat går sönder och man måste punga ut med tio tusen.

Förlustaversion hänger nära ihop med riskaversion – det vill säga att många tvekar inför att sätta en del av sina resurser på spel även om det finns goda möjligheter till avkastning. Att jaga vinst känns mindre angeläget än att undvika förlust.

Utifrån detta finns praktiska slutsatser att dra. Företag måste tänka på saken när de utformar erbjudanden till konsumenter, politiker när de lägger fast närings- och skattepolitik. Annars kommer det inte att bli mycket till risktagande, initiativ och entreprenörskap i ekonomin.

Men insikterna om förlustaversion kastar ett förklarade ljus inte bara över ekonomin i snäv bemärkelse utan över hela det mänskliga livet. Tänk bara på vardagens ordspråk och talesätt: Man vet vad man har men inte vad man får. Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket. Bättre en fågel i handen än tio i skogen.

Och visst är det slående hur många av de stora myterna i vår civilisations historia som speglar en upptagenhet av just förluster.

Adam och Eva hade det behagligt i Edens lustgård ända tills de åt frukt från Kunskapens träd. Då blev Gud som bekant förtörnad och det var slut på det roliga. Herren förbannade ormen, sade till kvinnan att mannen skulle råda över henne och meddelande mannen att han framgent skulle sträva i sitt anletes svett. Och det senare var alltså inget glädjebudskap om hälsosamma träningspass och Vasalopp utan ett dystert besked om slitsamt jordbruksarbete under stekande sol. Mänskligheten föstes ut ur paradiset och så småningom lade Augustinus sten på börda med sin lära om arvsynden.

Greker och romare talade inte om Eden men om en svunnen guldålder då människan levde i ständig ungdom och överflöd. Sedan hade det gått utför via silverålder och kopparålder tills man var framme vid samtidens dystra järnålder med våld, rofferi och konflikter.

Paradoxalt nog kom så småningom denna förmenta järnålder i Aten och Rom i sin tur att betraktas som en upphöjd tid av konst och vetenskap, och det bästa som stora män kunde hoppas på var att kopiera vad Platon och Aristoteles, Alexander och Caesar, hade haft för sig.

Parollen ”Det var bättre förr” har ekat genom stora delar av vår historia. Föreställningen har ofta och på många olika sätt varit att man lever i en värld som även i sina bästa stunder är ett klent återsken av ett storslaget förflutet. Mitt under 1700-talets mest nymornade kult av det kyliga förnuftet fantiserade Jean Jacques Rousseau ihop ett utopiskt urtillstånd där människan varit god och otyglad: ”Människan föds fri och överallt är hon i bojor”.

Känslorna har följt med ända in i våra framtidsfixerade dagar. Nationalister föreställer sig att man kan återvända till ett försvunnet, mer enhetligt och överblickbart samhälle. Socialdemokrater undrar vart den gamla fina solidariteten har tagit vägen. Marknadsliberaler drömmer sig tillbaka till en tid före välfärdsstaten när skatterna var lägre och friheten stor. Den brittiske historikern Paul Johnson har till och med hävdat att ingen brittisk politiker någonsin har vunnit ett val på något annat budskap än att allt ska bli som förr igen. Taget med en nypa salt kan det nog gälla betydligt fler platser på jorden än Storbritannien.

Fast under resans gång har saknaden efter en bättre gårdag fått konkurrens av hoppet om en bättre morgondag. Vetenskap blev att lägga erfarenhet till erfarenhet, kunskapsbit till kunskapsbit, i stället för upprepning av stora företrädares teser. Ingenjörskonsten började blomstra. Ekonomin upphörde att vara ett nollsummespel där den enes vinst var den andres förlust och man upptäckte att hela samhällen kunde få det bättre. Så småningom blev framstegen inte bara materiella utan även sociala och politiska: med start i västvärlden formades skyddsnät och medborgarskap, allmän rätt att delta i hur samhället styrs.

Som vi väl vet har det kommit stora och fruktansvärda bakslag, inte minst i form av två världskrig. Men de har inte hindrat att vi numera ser förändring och framsteg i stället för status quo och dekadans som det normala. Vi förväntar oss tillväxt och utveckling. Det är motgångar och kriser som måste förklaras.

Det här har fört med sig mycket gott och väldigt många av oss har redan kommit att ta det mesta av det för givet. Vem tänker i dag på att husbönder och lärare hade rätt att ge anställda och skolelever stryk? Att man inte fick rösta om man inte tjänade nog med pengar? Att det finns en nära historia utan tvättmaskin, kylskåp och fungerande bedövning hos tandläkaren? Att tonårsbarn på tågluff var utan mobiltelefon och hördes av max var fjortonde dag?

Men hur mycket gott som perspektivskiftet än har inneburit har myntet också en baksida. Vi möter den i form av nuberusning, hybris och fartblindhet. Att vi kan göra saker bättre har fått många att tro att alla försök till förbättring också kommer att lyckas – och att resultaten alltid blir mer imponerande ju större ambitionerna är. Alltför ofta har ansvariga i vetenskap, näringsliv och politik glömt varifrån vi kommer och låtit sitt självförtroende svämma över alla bräddar. I magnifik brist på ödmjukhet har de gått på i ullstrumporna och gjort mer skada än nytta – eller åtminstone onödig skada tillsammans med nyttan.

Vi på Axess arbetar som bekant under devisen Vetenskap – Bildning – Tradition. Vi ser gärna framsteg – men vi tror också att kunskap om och respekt för historia och tradition är en viktig ledstång till dessa framsteg.

Till det här seminariet har vi bjudit in tre högt kvalificerade talare – Erik Jersenius, Anna-Karin Wyndhamn och Katarina Barrling – för att tala om några av kaxighetens och nuberusningen misstag och påminna om att det ligger krockskadat värdefullt gods i dikena längs framstegets autostrada. Visst finns det tillfällen när allt gammalt gott inte kan sparas, men det finns också gott om tillfällen då utveckling inte hade behövt betyda samtidig förstörelse.

Det hade varit bra att industrialisera med större hänsyn till djur och natur. Det hade varit bra att värna kunskapsarvet i skolan i stället för att hoppa på varenda pedagogisk modetrend. Det hade varit bra att tänka till innan man lät grävskoporna gå loss på gamla innerstäder Sverige runt.

Under citysaneringarna i Stockholm sade borgarrådet Garpe att ”jag hör redan vreda röster från den behjärtade skara av pensionerade museiintendenter … som brinner av iver att rädda de sista resterna av Stockholms gamla skönhet, Gamla stan, gamla Klara, gamla Söder, gamla äckliga Strandvägen … Och nu ska man rädda Mosebacke … I den goda smakens namn: rädda utsikten, riv för övrigt ner skräpet!”

Henry Ford gjorde sig känd för mycket, bland annat uttalandet att ”History is bunk”, att historia bara är gammalt skräp. Han skulle säkert ha nickat gillande. Själv är jag övertygad om att det hade varit klokare att lyssna mer lyhört på museiintendenterna. Deras idéer om den moderna staden var säkert inte lika djärva och banbrytande som de radikala arkitekternas, men de hade en bättre blick för vad människor trivs med och uppskattar.

Att intressera sig för vad som har gått förlorat är inte att vända framtiden ryggen. Det är att erkänna att det nya inte definitionsmässigt är bättre än det gamla och att vi inte alltid är klokare än dem som gått före oss. Det är att vägra att utesluta historien som källa till kunskap och på så sätt undvika att upprepa hormonstinna misstag.

Guldålderstänkandet var fel i sak. Men det var inte konstigt att det uppstod i en svårbegriplig värld som hade nära till våld och sjukdom och långt till teknisk utveckling och tillväxt. Dess varningar för den enskildes hybris hade för mycket av vidskepelse och Jante över sig, men att varna för hybris och radikalism kan vara högst befogat. Eller vad ska man säga om svensk kriminalpolitik?

För mycket förlustaversion i ett samhälle leder till stagnation och sönderfall. För litet förlustaversion kan leda till kaos och till att miljöer, relationer och institutioner, som vi älskar, åker ut med badvattnet och går förlorade. Alldeles i onödan.

PJ Anders Linder

VD och chefredaktör i Axess. 

Läs vidare