Det här beskedet, som gavs av vice rikspolischefen Mats Löfving i Ekots lördsagsintervju, har fått stor uppmärksamhet. Men det förtjänar att uppmärksammas i ännu långt större utsträckning.

Det gör tydligt att svenska attityder och regelverk utgår från en helt annan problembild än den verkliga. Grundtanken i svensk kriminalpolitik är att brottslingar är stackare som av olika skäl hamnat snett i tillvaron och som inget hellre vill än bli återförda till den rätta vägen av vänliga och förstående krafter. Men i kampen mot gängen är det inga samhällets olycksbarn utan professionella yrkesmän som polisen möter. De har valt kriminaliteten som karriär och livsstil och har ingen som helst längtan efter Svenssonliv med radhus och tacos på fredagarna. Till Sverige har de kommit därför att vårt land erbjuder ett osedvanligt gynnsamt näringslivsklimat för dem som gjort utpressning, våld och knarkhandel till sitt näringsfång.

Socialpolitiska insatser behövs för att få stopp på rekryteringen av nya, unga fotsoldater, men om gängen ska knäckas är det repressiva, ingripande åtgärder som krävs.

Vad gäller politiska reaktioner vet jag inte om ”detta är gamla nyheter” eller ”det här hade jag ingen aning om” är den värre. Om det är gamla nyheter, varför i himlens namn har inte frågan tagits på allvar för länge sedan? Om nyheten är ny, varför i himlens namn har det inte skapats fungerande kommunikationskanaler mellan polis och politik?

I Dagens industri föreslår PM Nilsson en öppen utfrågning med Löfving i justititeutskottet. Det är en utmärkt idé. Kunskapen om vad som händer måste få största möjliga spridning. Infiltration av företag och politik är rena giftet för ett samhälle. Men parallellt med detta måste polis, åklagare, tull och andra myndigheter måste få större resurser och skarpare befogenheter. Om Sverige ska kunna vara ett mjukt och vänligt samhälle måste vi bli betydligt hårdare mot de hårda.