VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Med fursten (och folket) för den liechtensteinska modellen

I morgon högtidlighåller furstendömet Liechtenstein sitt 300-årsjubileum. Det var 1719 som kejsare Karl VI erkände Anton Florian Liechtenstein som herre till det furstedöme som uppstod genom sammanslagningen av hertigdömet Vaduz och grevskapet Schellenberg. Anton Florian hade i och för sig haft en furstetitel redan tidigare men inget furstedöme att fursta över. Men nu blev det ändring på den saken (även om det skulle dröja ända till 1938 innan överhuvudet för huset Liechtenstein flyttade till sitt lilla rike och upphörde att styra det från Wien).

I en kostlig intervju i Neue Zürcher Zeitung intervjuas nu arvprinsen Alois von und zu Liechtenstein om sakernas tillstånd. Reportrarna från ärkerepublikanska Schweiz är mycket skeptiska till den omfattande makt som furstehuset har (och som snarare har förstärkts än försvagats på senare tid) och grillar arvprinsen efter bästa förmåga, men han viker inte en tum.

Arvprinsen tycker att det är bra att en folkomröstning från 2003 har öppnat möjligheten för medborgarinitiativ att begära nationellt misstroendevotum emot sittande furste (1 500 namnunderskrifter krävs). Fast samtidigt förklarar han att även det omvända gäller och att det ingalunda är självklart att furstehuset lojalt ska sluta upp bakom alla beslut som fattas i folkförsamling eller folkomröstning oavsett vad dessa innehåller. Om väljarna får alltför yviga idéer kan furstehuset bestämma sig för att ta sin Mats ur skolan och lämna.

- Kan ni ge oss ett exempel, frågar NZZ-reportrarna.

- Antag att folket skulle vilja införa kommunism. Det skulle inte fungera för oss.

Risken verkar inte heller vara överhängande. I juli 2012 hölls det folkomröstning om att inskränka furstens vetorätt mot nya lagar. Det tyckte 76 procent av de röstande var en dålig idé. I Liechtenstein gör man på sitt sätt.

Ge den kommunala polisen en chans – innan det är för sent

kommunalpolis.jpg

Förbudet mot kommunala poliser underminerar statens legitimitet. Foto:Kenny_lex (Creative Commons)

2015 hjälpte jag domare Krister Thelin med underlaget till en Timbrorapport (”Med polisen i centrum” 2016) som analyserade vilka följder som var att vänta av den polisreform som precis hade rullats ut i januari samma år. Även om ingen som då förespråkade reformen vill låtsas om det idag så var ett av de bärande argumenten för centraliseringen att detta skulle föra polisen ”närmare medborgarna”.

Garanten för framgång var de så kallade ”medborgarlöftena”, i praktiken icke-bindande avtal mellan polis och kommun och således värdelösa som verktyg för att öka tryggheten på lokal nivå. (I möte med nyckelpersoner på dåvarande Rikskriminalen förblev det oklart för mig hur denna mekanism de facto skulle leda till en bättre polisnärvaro lokalt. Kanske var det inte särskilt tydligt för dem heller, även om tron fanns där).

Detta insåg Krister Thelin och slutsatserna i rapporten blev därefter: reformen skulle leda till en organisatorisk kökkenmödding och i dess spår följa allt färre uppklarade brott och en ökad brottslighet. Från polisledningens håll skulle man bedyra att den inledande röran var temporär. I takt med att kaoset fortsatte skulle retoriken ändras till att det nu var för sent att backa. Med tiden skulle problemen vara så allvarliga att ingen orkade bry sig om vad som var syftet med reformen från början. Ett kraftigt uppsving för säkerhetsbranschen kunde väntas. Ungefär så.

Krister Thelin skrev även om reformen i Axess Magasin nr. 1/2015, vars temadel handlade om huruvida omorganisationen verkligen skulle föra polisen närmare medborgarna (se seminarium här och här).     

Fem år senare är det bara att konstatera att rapportens profetiska anslag stämmer rätt väl med hur det sedan blev.

Som ett alternativ till centraliseringen förordade Krister Thelin i stället att kommunerna skulle ges rätten att anställa egna poliser, så som det fungerar i många andra Europeiska länder (Frankrike, Spanien, Tyskland med flera).

På så sätt skulle de folkvalda ha en reell möjlighet att styra den lokala polisverksamheten på ett sätt som idag inte är möjligt – kommunpolitiker får inte enligt lag anställa egna poliser. Om en medborgare känner sig missnöjd med polisnärvaron i sitt närområde är han eller hon i praktiken förvisad till justitieminister Morgan Johansson (S), som i regel är en rätt upptagen man.   

Så vad göra? I Stockholm, Göteborg, Malmö och snart sagt varje medelstor (och mindre) stad i Sverige har kommunerna anställt egna ordningsvakter. I praktiken ett slags kommunalisering av lokalpolisen ”bakvägen”. Ordningsvaktsfrågan visar hur fort utvecklingen har gått: 2016 sågs praktiken som suspekt. Idag är den, vågar jag hävda, kutym.

Även om ”privata” kommunpoliser inte är en optimal lösning är det inte svårt att förstå lokalpolitiker och medborgares frustration. I Göteborg har Förvaltningsrätten avslagit de styrandes önskan om att utöka det område inom vilket ordningsvakter får patrullera eftersom det inte är förenligt med svensk lag. Att området plågas av otrygghet och kriminalitet håller domstolen förvisso med om – men så som lagen tolkas är det polisen och inte ordningsvakternas uppgift att stå för lag och ordning. Staden kommer att överklaga fallet till Kammarrätten.

Fallet illusterar hur rådande lagstiftning (om domen står sig) nått vägs ände om vi inte vill att själva fundamentet för statens legitimitet, förmågan att skydda dess medborgare, ska fortsätta att vittra sönder. Vad är då lösningen? Ett steg i rätt riktning är att ge kommunerna möjlighet att göra det jobb som staten visat sig oförmögen att göra. Det är dags för en kommunal polis.    

Rödgrönt muller i Tyskland

mullertyskland.jpg

Åt vilket håll blåser den politiska vinden i Tyskland? Tavla: Abraham van Beijeren (Wikimedia Commons)

Konstnären Ai Weiwei vill lämna Tyskland, SPD allt närmare rot-rot-grün, fortsatt medvind för Die Grünen och motvind för AKK.

Jag tänkte pröva ett nytt grepp på bloggen och skriva kort om vad som hänt i tysk politik denna vecka. Håll till godo.

Först ut är nyheten om att den kinesiska konstnären Ai Weiwei lämnar Berlin efter fyra år i staden. I en intervju med Die Welt motiverar Ai sitt beslut bland annat med att Tyskland är allt för undfallande mot regimen i Peking. Ais bidrag till filmen ”Berlin, I love you” klipptes bort när den visades på de tyska biograferna av rädsla för att förlora pengar och tillgång till den kinesiska marknaden. Även Berlins filmfestival drar sig för att visa hans filmer, menar Ai. Vart han ska flytta vet han ännu inte.

I går gick en av SPD:s tillförordnade ordföranden, Malu Dreyer, ut och förordade ett framtida samarbete mellan Die Linke och Die Grünen på förbundsnivå (”rot-rot-grün”).

”Skulle det uppstå en majoritet till vänster om CDU/CSU måste vi [SPD] söka det som förenar och analysera det som skiljer oss åt”, sade Dreyer till pressen. Partisekreterare Lars Klingbeil gick ut idag och meddelande även han sitt stöd till idén om ett framtida röd-röd-grönt samarbete. Att fler och fler inom SPD:s toppskikt på allvar öppet diskuterar ”rot-rot-grün” stärker knappast den nuvarande koalitionsregeringen. Det enda som hindrar socialdemokraterna från att hoppa av samarbetet är den välgrundade rädslan för ett katastrofval. Det ska tilläggas att SPD för tillfället befinner sig i ett maktvakuum efter Andrea Nahles avgång. I december är det planerat att en, eller två, nya ordföranden ska väljas.

Samtidigt som SPD är i kris fortsätter framgångarna för Die Grünen: partiet är alltjämt nära jämnstort med CDU i opinionsmätningarna och utsikterna för en grön kansler diskuteras numera allt mer seriöst. Insikten om att Die Grünens gunst mycket väl kan vara den framtida nyckeln till makten har lett till en mängd utspel från höger och vänster: i Bayern vill Markus Söder sänka momsen på tåg och SPD disktuterar införandet av en köttskatt. Hela den tyska politiken vrids just nu i Die Grünens riktning. En kommentar i Die Welt noterar beskt att ”realisterna” inom partiet verkar gå över till näringslivet, något som indikerar att det är ideologerna som kommer att hålla i taktpinnen framöver.

För CDU:s del ökar nervositeten över Die Grünens framgång och AKK:s oförmåga att möta denna. Utnämningen till försvarsminister har inte stärkt AKK:s aktier, i ZDF:s trendbarometer får hon den lägsta noteringen hitintills: - 0,4 (skalan går från +5 till -5).

Kanske kommer Die Grünens framgångar av sig som så många gånger förr, kanske lyckas SPD vända krisen och åter bli ett statsbärande parti, kanske kommer AKK att med tiden bli framgångsrik ledare för CDU. Kanske kommer allt att vara som det alltid har varit. Men just nu känns det som att de tektoniska skiften som pågår i Tyskland kan komma att få dramatiska följdverkningar långt utanför landets gränser.  


Boken, läsandet och fattningsförmågan

Berättandet och läsandet har genom historien fyllt en central roll för människans liv. Just nu förändrar digitaliseringen berättandet och läsandets förutsättningar i grunden.

En ny bok

I programserien ”En ny bok” intervjuar programledarna Mats Wiklund, Erik Thyselius och Katarina O’Nils Franke forskare och författare som medverkat i antologier och essäsamlingar utgivna av Axel och Margaret Ax:son Johnson stiftelse.

Where Is Life Science Heading In The Future?

Genes, Technology And Society

Tvådagarsseminarium inspelat 14-15 maj 2018 på Engelsbergs bruk.

Global Axess 2018: Kunskap och information

Kunskap och information är temat för årets upplaga av Global Axess. Kunskapens betydelse har varit uppenbar för människan allt sedan Adam och Evas tid, men informationssamhället ställer oss inför nya frågor. Inte minst: Vad innebär det allt intensivare flödet av information och åsikter för vår förmåga till helhetssyn och förståelse? Gör det oss klokare eller dummare? I programmen ger forskare, journalister och författare sina bilder av utvecklingen.

Studio Axess

PJ Anders Linder tacklar tidens aktuella frågor med intressanta och kvalificerade gäster. Du vet väl att du kan lyssna på avsnitten fredagar innan TV-sändningen? Besök: axess.se/podcast