VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Varför så tysta om tv-avgiften?

Ungern. Polen. Danmark? När den danska regeringen tidigare i år beslutade, som en följd av en uppgörelse med Dansk Folkeparti, att budgeten för public servicebolaget Danmarks Radio (DR) skulle minska med 20 procent var SVT och SR snabba med att rama in sparpaketet i den större berättelsen om den auktoritära populismens frammarsch och dess krig mot den fria journalistiken.

”Förändringen av DR sker i en tid när angreppen mot medier i allmänhet och public service i synnerhet har eskalerat”, skrev bland annat SR:s vd Cilla Benkö i en emotionell appell i vilken hon oroade sig för att även de svenska public servicebolagen skulle kunna råka ut för samma öde som deras danska systerbolag på andra sidan sundet.

Att varningsklockorna dånar i Polen och Ungern är uppenbart för alla som vill lyssna – i dag kan till exempel medier som uppfattas rapportera ”obalanserat” bli bötfällda av ett medieråd helt under premiärminister Victor Orbáns kontroll (se Jörgen Huitfeldts artikel i Axess nr. 8). Även på en global nivå är pressfriheten satt under hård press – hittills i år har 45 journalister mördats. Reportrar utan gränsers pressfrihetindex konstaterar också att hatet och hoten mot journalister ökar. Situationen är allvarlig.

De danska sparkraven, och den möjligen klumpiga skrivningen om att programbolaget ska sprida dansk kultur utifrån kristen tradition, har däremot ingenting gemensamt med det som sker i Östeuropa och på annat håll i världen. Tvärtom innehåller avtalet en nyckelmening som i förlängingen kommer att stärka dansk public service på sikt: ”Danmarks Radio ska inte sända allt till alla”. Förhoppningsvis kommer därmed DR att kunna fokusera på vilket innehåll som faktiskt ska prägla ett public servicebolag och, minst lika viktigt, vilket innehåll som inte ska utmärka public service.

Ett av grundproblemen, och en av huvudorsakerna till det växande missnöjet med SVT och SR, är att det svenska sändningstillståndet slår fast att public servicebolagen ska göra innehåll ”för alla”. Konsekvensen blir att nyheter och djuplodande journalistik samsas med kärlekskranka hundar och realityserier vars verkshöjd till förväxling är lik det som sänds i de kommersiella kanalerna. Hur uselt och ooriginellt ett program än må vara omfattas det därmed av public serviceidéns anspråksfulla gloria. Tendensen att underhållningen får allt mer utrymme på bekostnad av samhällsjournalistiken blir dessutom allt tydligare.

På sikt underminerar denna ordning existensberättigandet för SVT och SR – om public servicebolagens innehåll inte skiljer sig nämnvärt från de privata aktörernas kommer frågan om varför vi överhuvudtaget ska ha offentligfinansierad journalistik att återkomma med ökad intensitet. Det ligger inte heller i public servicebolagens intresse.

Inför att Sveriges riksdag i morgon (onsdag) av allt att döma kommer att rösta för att ersätta tv-licensen med en tv-avgift borde det ha förts en grundläggande diskussion om vad som borde vara public servicebolagens uppdrag och syfte, i en tid då det knappast råder brist på lättsam underhållning men inget överskott på fora för kvalificerade samhällsformande samtal.

I stället har det varit knäpptyst från politiker från höger till vänster. Undantaget är Sverigedemokraterna, som är det enda parti som reserverar sig mot avgiften och i stället vill se en genomgående reform av public servicebolagen. Risken är därför överhängande att SD, ännu en gång, lyckas muta in en fråga som inga andra partier har något intresse av att driva och som med tiden kan visa sig betydligt mer explosiv än vad de vill tro. Desto viktigare då att de övriga partierna orkar engagera sig.

Men det är klart, vilken politiker vill riskera att bli utmålad som en svensk Viktor Orbán för att han eller hon vill ha mer nyheter och mindre Mello i rutan?

Efter Merkel: Dags för CDU att hitta tillbaka till idéerna

Det var det. Tidigare i veckan kom beskedet att förbundskansler Angela Merkel (CDU) inte ställer upp för omval till posten som partiordförande. Söndagens dåliga valresultat för CDU, med kraftiga förluster till framförallt högerpopulistiska AfD och De Gröna, gjorde till slut Merkels position som partiledare ohållbar.

Nu domineras nyhetsflödet av frågan om vem som kommer att bli hennes efterträdare: Merkels skyddsling Annegret Kramp-Karrenbauer, finansmannen och tidigare CDU-veteranen Friedrich Merz eller hälsominister Jens Spahn (CDU). Både Merz och Spahn står till höger i politiken i förhållande till Kramp-Karrenbauer, som i allt väsentligt med största sannolikhet skulle fortsätta Merkels mittenväg om hon blev vald på partikongressen i december. Med tanke på förbundskanslerns dalande popularitet i de egna leden framstår valet av Kramp-Karrenbauer som mindre troligt.      

En omtyckt maktpolitiker som förde sitt parti från höger till mitten, vann flera val i rad och som underskattade sprängkraften i migrationsfrågan: det är svårt att inte summera Angela Merkels politiska gärning utan att tankarna går till en viss svensk statsminister.

Under Fredrik Reinfeldt vandrade Moderaterna så långt ut mot mitten att partiet i praktiken tog över flera av socialdemokratins käpphästar: ja till LAS, nej till marknadshyror, svammel om statliga företag och så vidare.

Den första mandatperioden blev också väldigt framgångsrik för borgerligheten. ”Arbetslinjen” som projekt grundade sig på en tydlig ideologisk grundprincip om att arbete alltid ska löna sig mer än bidrag. Men i strävan efter att bli ett parti som bokstavligen alla kunde tänka sig rösta på glömdes, eller snarare kastades överbord, i princip allt tankegods som kunde tänkas skrämma bort mittenorienterade väljare. Kvar blev ledord om ”stabilitet”, ordning i statsfinanserna och Fredrik Reinfeldt själv, som lyftes fram som det främsta skälet till att välja Alliansen i valet 2014.

I valrörelsen 2017 gick CDU till val på ”stabilitet”, svarta siffror i statsbudgeten, och, viktigast av allt, Angela Merkel.  Idémässigt var valplattformen skapad för att tilltala alla. Innehållet blev därefter: en tunn soppa. Nu är inte tysk politik känd – åtminstone sedan efterkrigstiden – för att vara särskilt idédriven, men det är knappast en överdrift att säga att idélösheten inom CDU stigit till nya höjder under Merkel.  

Tyska CDU är inte svenska M. Partierna har olika historiska rötter och bör därför inte jämföras rakt av. Poängen är att både M och CDU under Reinfeldt respektive Merkel glömde bort, eller tonade ned, det som verkligen räknas i det långa loppet: idéerna. Nu står CDU sannolikt, beroende på vem som blir dess nya ledare, inför en liknande process som M tvingades genomgå efter valet 2014 – då partiet på nytt var tvunget att återupptäcka dess liberalkonservativa arv (en process som fortfarande pågår).

Så vad kan vi lära oss av detta? Att idéer, fortfarande, spelar roll.   

Tyska gröna kan vad Fridolin inte kunnat

Klarar förbundskansler Angela Merkel (CDU) ännu ett dåligt valresultat? Det är den stora frågan inför söndagens delstatsval i Hessen (28/10), där den nuvarande ministerpresidenten och Merkel närstående Volker Bouffier kämpar för att behålla makten.

I den senaste opinionsundersökningen är CDU visserligen största parti (26 procent) men backar över 12 procentenheter jämfört med valet 2013 (38 procent). SPD och De Gröna får båda 21 procent, följt av AfD (13 procent), Die Linke (8 procent) och liberala FDP (7 procent).

Den stora nyheten är att De Gröna ser ut att fördubbla sitt väljarstöd. Om SPD blir mindre än De Gröna på valdagen ökar sannolikheten för att partiets lokala ledare, Tarek-Al Wazir, blir Hessens nästa regeringschef. I granndelstaten Baden-Württemberg har partikollegan och ministerpresidenten Winfried Kretschmann styrt sedan 2011, först tillsammans med SPD och nu i koalition med CDU. 

Frankfurter Allgemeine Zeitung (20/10) spekulerar i om De Gröna på sikt komma att bli den andra kraften i tysk politik jämte CDU och därmed, underförstått, fungera som den stabiliserande roll åt vänster som SPD i dag inte klarar av och som Die Linke inte har något intresse av att vara.

Kanske kan det stämma. Det nuvarande samarbetet mellan CDU och De Gröna i Hessen verkar ha fungerat. Det samma gäller i Baden-Württemberg, som är en av Tysklands rikaste delstater. Om de pågående förhandlingarna mellan CSU och partiet Freie Wähler misslyckas är det inte uteslutet att även regeringschefen Markus Söder (CSU) sträcker ut en hand till De Gröna, som gjorde ett rekordval i Bayern.

Eller så är teoritiserandet om De Gröna som ett framtida stödparti till CDU mest av allt en förhoppning om att slippa konfronteras med tysk politiks två extremer: AfD och Die Linke.          

I övrigt kom i dag det första avgångskravet inifrån Förbundsdagen mot nuvarande CSU-ledaren och inrikesministern Horst Seehofer. Mycket tyder på att hans dagar som partiledare är räknade.

Om valet i Hessen går dåligt för CDU ser läget inte mycket bättre ut för Merkel. I december ska kristdemokraterna välja partiledare. Då får vi svaret.     

 

Ännu en dag i den självbelåtna stormakten

Det handlar snarare om en avgrund än om kulturskillnader. Så sammanfattar den norska journalisten Anki Gerhardsen sina intryck från ett seminarium med svenska kolleger i Göteborg. Kritiska norska frågor om svenska tabun och sverigedemokratisk växt hade nämligen fått de svenska kollegerna att gå fullständigt bazookas. Gerhardsen noterar också att GP:s kulturchef Björn Werner redan har hunnit skriva om "blåbrun konsensus" bland de norska deltagarna - i en delegation där bland annat Redaktörsföreningen, Pressförbundet och tidningen Klassekampen var representerade. Hon summerar: Sverige borde bli föremål för framtida norsk medieforskning, med särskilt fokus på vad bestraffningar och avsiktlig felläsning av meningsmotståndare kan leda till.

När jag letar upp Werners artikel ser jag att han utöver att oja sig över de hemska norrmännen tar meningsutbytet till intäkt för fromma förhoppningar om framtiden: Sveriges fredliga historia ska nämligen göra oss speciellt väl rustade att uppträda som moralisk stormakt till hela världens fromma. Att inte ha varit föremål för krig eller ockupation ger oss så att säga ett moraliskt försteg. I en bättre värld hade detta varit uttryck för någon sorts självironiskt skämtlynne. Men icke. Det handlar om ursvenskt och djupt generande gravallvar.

 

 

 

 

 

Bayern: stjärnsmäll för storkoalitionens partier

Det är stort och skadeglatt fokus på CSU:s tillbakagång i det bayerska lantdagsvalet. Det är inte så konstigt. CSU har varit eviga makthavare i den sydtyska delstaten men nu blir det betydligt svårare attt upprätthålla hegemonin. Med 37,2 procent av rösterna förblir man den klart dominerande kraften men det handlar likafullt om en stor tillbakagång med 10,5 procentenheter. Partiet blev av med hela 22 procent av sitt väljarstöd jämfört med förra valet.

En tröst för kristligt-sociala tigerhjärtan kan möjligen vara att de socialdemokratiska rivalerna i SPD gör ett ännu större tapp redan i absoluta termer med ett minus på 10,9 procentenheter, vilket innebär ett astronomiskt ras i relativa termer: 53 procent back! Socialdemokraterna läcker åt alla håll och fick uppleva nesan att inte ens bli hälften så stora som det nationalistiska Alternative für Deutschland (AfD) i den traditionella kärntruppen arbetarväljarna.

De som skördat framgångar är AFD, som får 10,2 procent i sitt första bayerska val, och De gröna, som ökar med 8,9 procentenheter till respektingivande 17,5 procent. Vänsterpartiets motsvarighet, Die Linke, fick några ynka procent och får inte heller denna gång plats i lantdagen. De röda partierna fick sammanlagt lite drygt 12 procent av rösterna!

Vad ska man dra för slutsats? Att miljöengagemang och invandringsmotstånd har skjutit i höjden jämfört med 2013? Det kan säkert ligga en del i det. Men de samtidiga stjärnsmällarna för CSU och SPD tyder framför allt på växande otålighet med den stora koalitionen i Berlin. Det var ovanligt mycket rikspolitik i den gångna valrörelsen - och rikspolitiken är ovanligt innehållslös, eftersom CDU/CSU och SPD blockerar varandra och ser ut att fortsätta med det under överblickbar framtid.

Det finns hopp hos en del om att den svenska regeringsbildningen ska sluta i samma stora vänster-höger-koalition som i Tyskland med moderater och socialdemokrater i sval och ovillig omfamning. Jag tror inte precis att dessa drömmare fick vatten på sin kvarn i går.

Även Merkels framtid står på spel i Bayern

På söndag går Bayern till val och det ser inte bra ut för ministerpresident Markus Söder och hans CSU. I opinionsmätningarna ligger partiet runt rekordlåga 33 procent av väljarkåren. Den allmänna analysen är att CSU:s strategi att kritisera Angela Merkel (CDU) för hennes hantering av migrationsfrågan resulterat i att partiet förlorar väljare till både höger och vänster. Om resultatet står sig kommer CSU med största sannolikhet tvingas regera tillsammans med ett eller flera partier. Beroende på utfallet behöver det inte nödvändigtvis vara dåligt – en eventuell koalition med FDP (likt den som skapades efter valet 2008) skulle kanske öka sannolikheten för mer liberala ekonomiska reformer.  Men CSU kan också drivas åt vänster om det måste regera med SPD och/eller De Gröna.

Valresultatet kommer med all sannolikhet att få återverkningar på Förbundsnivå. Om CSU:s eftervalsanalys blir att man fogat sig alltför mycket efter förbundskanslerns vilja så kommer det i princip garanterat att leda till en ny regeringskris.

Den stora frågan är om Merkel klarar ännu en kris? Hennes högra hand sedan 13 år, gruppledaren i Förbundsdagen Volker Kauder, förlorade en partiintern omröstning mot den vice gruppledaren Ralph Brinkhaus för några veckor sedan. ”Kuppen” har tolkats som en protest mot Merkel inifrån det egna partiet.

I dag uttalade sig talmannen i Förbundsdagen, Wolfgang Schäuble (CDU), om att ett återval av Merkel på partikongressen i december är troligt samtidigt som han inte uteslöt att det även kan bli en sorti om de kommande delstatsvalen skulle utlösa ”stora förändringar”. Uttalandet stärker inte bilden av Merkel som den självklara ledaren för Kristdemokraterna.

”Jag vet att vi inte lever i helt okomplicerade tider. Och i övrigt väntar jag på resultatet”, var Merkels egen kommentar om det annalkande valet. På söndag vet vi utgången.

Blågrön räddning av Blasieholmen?

Jag får väl erkänna att jag noterat nyheten om Stockholmsalliansens MP-förhandlingar med viss vånda. Var ska det nu bli värre köer? Men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig, i alla fall inte om det skulle bli som SvD rapporterar och MP:s pris för en överenskommelse blir att schabrakbygget på Blasieholmen ställs in. Att inte göra dåliga saker kan ibland vara väl så viktigt som att få bra saker gjorda. 

Bayersk polarisering

I senaste numret av tidningen Fokus skriver DN:s förre Tysklandskorrespondent Jan Lewenhagen initierat om läget för bayerska CSU inför det stundande delstatsvalet. I den senaste opinionsmätningen är partiet nere på rekordlåga 33 procent och rädslan för att CSU för första gången sedan 1957 ska förlora makten i Bayern är påtaglig.

Fokusreportaget beskriver hur partiet förlorar väljare till både höger och vänster – dels de som tycker att CSU inte varit tillräckligt tuffa i invandringspolitiken på förbundsnivå och dels de som tycker precis tvärtom.

Resultatet märks i mätningarna: AfD får 10 procent och De Gröna 18 procent. De Gröna är mer än dubbelt så stora i opinionen jämfört med det förra valet lantdagsvalet 2013. Och AfD fanns knappt som politiskt kraft i Bayern 2013. SPD å sin sida är nere på rekordlåga 11 procent, en halvering jämfört med det förra valet. Liberala FDP får 6 procent och skulle därmed bli dubbelt så stort jämfört med 2013 om opinionsmätningen står sig.

Utan att dra på för stora växlar illustrerar CSUs problem kanske i någon mån dilemmat som även hemsöker svensk borgerlighet: hur ska man behålla och locka till sig mer konservativa väljare som inte nödvändigtvis bor i storstäderna, samtidigt som man inte stöter bort den urbana eliten vars värderingar tenderar att vara mer progressiva? Om min teori om CSU stämmer innebär det att konflikten mellan stad och land kommer att tillta även i Bayern. Från bruksorten Fagersta till natursköna Füssen: inte ens Europas rikaste del verkar undgå polariseringens kyliga vindar.                    

Grattis på dagen i efterskott, Tyskland!

I går (onsdag) firade Tyskland sin nationaldag, eller ”Tag der Deutschen Einhet” som tyskarna själva kallar den. Namnet anspelar på att det var det datumet, 3 oktober 1990, som återföreningen mellan Väst- och Östtyskland officiellt fullbordades. Återföreningen innebar naturligtvis en enorm glädje: familjer som splittrats av DDR-regimen kunde åter leva tillsammans, Stasis repressiva övervakningsapparat imploderade och miljoner östtyskar fick äntligen leva i frihet. 

DDR:s undergång innebar början till slutet för ett omoraliskt samhällssystem som nådde sin definitiva slutpunkt i och med Sovjetunionens fall året därpå. Världen syntes aldrig ha varit friare.

Helt okomplicerat var det inte: både Frankrike och Storbritannien var oroliga för att ett återförenat Tyskland skulle bli för mäktigt – skulle Europa ännu en gång hemsökas av stormaktsambitionens destruktiva logik? Så blev det inte. Förbundskansler Helmut Kohl (CDU) lade enorma summor på infrastruktur och upprustning i de fem nya delstaterna – vars levnadsstandard låg långt bakom sina systerstater i väst. En process som pågår än i dag. Införandet av den gemensamma valutan accelererade integreringen av öst och väst.

Hur ser facit ut nästan 30 år efter enandet? För det första: det mesta, nej, allt har blivit bättre. De materiella skillnaderna mellan öst och väst har minskat, om än långsamt. Folk lever fortfarande i frihet. För det andra: mycket återstår att göra. Arbetslösheten är högre i det forna DDR jämfört med de västra delarna av landet. Den relativa fattigdomen likaså. Vad som verkligen är oroande är att framtidstron hos många har bytts ut mot bitterhet och ”Ostalgi” – en längtan tillbaka till tiden innan murens fall. DDR:s kollaps lämnade ett existentiellt tomrum hos en äldre generation som den liberala demokratin inte lyckats fylla. I dess spår växer stödet för populistiska partier som Die Linke och AfD.

I väst är oförståelsen för villkoren i öst påtagligt. ”De har ju fått miljarder och åter miljarder euro av oss, varför är de så otacksamma?”. Motståndet till invandring har främst tagits som intäkt för östtyskarnas allmänna inskränkthet och rädsla för omvärlden. Relationen är inte helt olik den mellan stad- och land i Sverige, om än inte identisk.

”Vitkorvsekvatorn” (ty. ”die Weißwurstäquator”) är det skämtsamma namnet på den fiktiva gräns som går mellan Syd- och övriga Tyskland. Mentaliteten i de katolska södra delstaterna skiljer sig visserligen avsevärt från landets protestantiskt präglade delar. Men det är ingen tvekan om att den riktiga värderingsklyftan i dag går mellan det forna DDR och väst – inte minst i inställningen till demokrati.  

Att förhindra att sprickan mellan öst och väst växer sig oöverstiglig är en av de viktigaste uppgifterna för politikerna. Nästa år är det delstatsval i Sachsen och om opinionssiffrorna står sig är ingen av de ”klassiska” regeringskonstellationerna tillräckligt stora för att regera – hur CDU och SPD ska lösa detta är det ingen som vet. Senaste nytt är att gruppledaren för CDU i Sachsen inte utesluter att ingå i en koalition med AfD efter valet – något som kategoriskt avvisas av förbundskansler Angela Merkel (CDU). För den som följer svensk politik känns situationen märkligt bekant.

De enda som gläds åt situationen är AfD och Die Linke. I september gick AfD för övrigt om CDU som största parti i Östtyskland. På tredje plats kom Die Linke. Först på fjärde plats kom SPD.

Om Frankrike och Storbritannien fruktade ett för starkt Tyskland för 30 år sedan är läget det omvända i dag – trycket på Merkel att öka de militära utgifterna och ta en ännu tydligare ledarroll i världen växer i takt med att USA blir alltmer opålitligt och Kina flyttar fram positionerna. Men motståndet är starkt bland tyskarna. Hur Berlin hanterar denna ofrivilliga ledarposition kommer att ha en avgörande betydelse för Europas framtid. Stora ord, men så är det.

Återstår bara att säga: Herzlichen Glückwunsch, Deutschland! Vi följer er resa med spänning.

"Sverige-bashing har blivit en egen disciplin"

I går var jag på snabbt besök i Oslo. Många var nyfikna på det stundande riksdagsvalet och nästan alla ställde ungefär samma fråga: "Vad håller ni på med egentligen?" Det som spökar är dels framgångarna för Sverigedemokraterna, dels det faktum att övriga partier samtidigt är totalt avståndstagande och totalt fixerade vid partiet. I norska medier levereras en lång rad variationer på temat.

"Det är synd om Sverige." Så inleder den välrenommerade sociologiprofessorn Grete Brochmann sin kommenterande artikel i dagens Morgenbladet (betalvägg) som jag köpte på Gardemoen. Brochmann konstaterar att "Sverige-bashing" närmast har "blivit en egen disciplin" och menar att den norska och danska skadeglädjen är lite orättvis. Båda länderna är mer lika Sverige än vad många vill erkänna. Fast, fortsätter hon, det finns ett område där skillnaderna har varit mycket stora - det offentliga debattklimatet: "Det är här det svenska politiska etablissemanget, Sossarna och Moderaterna (S & M) nu möter sitt Poltava. Fram till 2015 har Sverige visat upp en märkvärdig paradox: Försvaret av mångfald har skapat den mest konforma offentligheten i Norden."

Hanne Skartveit, politisk redaktör i den socialliberala norska kvällstidningen VG, är inne på samma spår när hon rapporterar från ett SD-valmöte i småländska Vimmerby. Under rubriken "Motståndarna hjälper Sverigedemokraterna" skriver hon om den märkliga tystnad som har rått i svensk debatt: "Både politiker och medier lade stränga begränsningar på vad vad det var möjligt att säga." Och hon avslutar: "Sverigedemokraternas framgångar är ett resultat av de förändringar som har skett med Sverige - och de andra partiernas problem med att tala sanning om vad landet står mitt uppe i. De har lämnat sina solida bidrag till Åkessons framgång."

Både Skartveit och Brochmann påpekar att debattklimatet förändrats sedan 2015 men som Brochmann avslutar: "Sist och slutligen räcker det inte 'att ta debatten'. S & M måste kämpa till sig trovärdighet i den nyrealistiska invandringspolitiken. Och det är bråttom."

Och lättare sagt än gjort.

Ett röd-röd-grönt Tyskland?

Står Tyskland inför en ny vänstervåg? I tisdags lanserades officiellt den politiska rörelsen ”Aufstehen” i ett av Förbundsdagens pressrum av bland andra Sahra Wagenknecht (Die Linke), Ludvig Volmer (tidigare medgrundare av De Gröna) och Flensburgs borgmästare Simone Lange (SPD).

”Aufstehens” plattform bygger i stora delar på klassisk vänsterretorik: klyftorna i samhället har ökat, penningens makt har segrat över demokratin och krigshetsande trumfat strävan efter fred. Dessutom ska direktdemokratin stärkas i form av folkomröstningar på internet. I manifestet kritiseras även Merkels invandringspolitik för att ha eldat på motsättningarna i samhället, då migrationen förvärrat bristen på bostäder, skolor och dagisplatser. Följden blir att människor söker sig till högerpopulistiska AfD, menar rörelsen. Kritiken mot den förda invandringspolitiken gör ”Aufstehen” till ett inte helt okontroversiellt fenomen inom vänstern.

Enligt egen uppgift har rörelsen redan samlat 100 000 anhängare. Med tanke på att det enda som krävs är en registrering online som tar cirka 45 sekunder kanske antalet inte säger särskilt mycket i dag. Vad som är klart är att det finns ett starkt missnöje i Tyskland, inte minst i det forna DDR, och att de partier som kan locka tillbaka besvikna AfD-väljare har mycket att vinna.

SPD befinner sig i djup ideologisk kris och partiledaren Andrea Nahles, som försöker hålla partiet på en mittenkurs, pressas av både ungdomsförbund och partikamrater att föra partiet åt vänster. (Simona Lange utmanade för övrigt Nahles i samband med Martin Schulz sorti från den politiska scenen).   

Det långsiktiga målet med rörelsen är att driva de tre rödgröna partierna åt vänster och bereda vägen för en kommande ”röd-röd-grön” majoritetskoalition i nästa förbundsval. Reaktionerna från partledningarna inom SPD, De Gröna och Die Linke varierar från avvaktande till skeptiska.

Om ”Aufstehen” floppar eller blir ett framgångsrikt politiskt projekt får framtiden utvisa. Om man tittar på vad som hänt med Labour i Storbritannien under Jeremy Corbyn, socialisten Bernie Sanders framgångar i USA och nu senast nyheten om att kommunisten Jean-Luc Melenchons pekas ut som Emanuel Macrons huvudmotståndare av fransmännen känns ett framtida scenario med en radikaliserad tysk socialdemokrati inte uteslutet. 

"1968" då och nu

På senare tid har tankefiguren att svensk borgerlighet står inför ett eget ”1968” dykt upp med jämna mellanrum i debatten. Senast var det Liberalernas Jan Björklund som använde liknelsen i söndagens avsnitt av Agenda i ett, om vi ska vara ärliga, spretigt inslag om riksdagsledamoten Hanif Bali (m), tonen i sociala medier och den svenska ”alt-right” rörelsen. Björklund menade att borgerligheten måste vara noga med att rida spärr mot högerextrema influenser, på samma sätt som socialdemokratin höll stånd mot bokstavsvänstern 1968 och åren som följde.

Inslaget fick mig att fundera över analogin om ett borgerligt ”1968” och svensk historieskrivning. För socialdemokratin symboliserade visserligen ”-68” i någon mån valet mellan att fortsätta vara ett statsbärande parti eller att duka under för sekterismens krav på total omstöpning av samhället. Revolutionen uteblev som bekant – S övergav inte demokratins grundprinciper.

Men hur väl höll partiet stånd mot sin tids extremer? Under Olof Palme gjorde partiet en kraftig gir vänsterut – en rörelse driven till inte obetydlig del av de radikala stämningar som fanns inom vänstern vid denna tid. Därtill värvades flera personer med radikal världsåskådning till förvaltningen av S i hopp om att systemet skulle ”pacificera” dem. Följden blev en växelverkan mellan institutionernas dämpande effekt på dessa individer och individernas radikaliserande av institutionerna. Efterverkningarna lever vi med än i dag.

Ett annat exempel på arvet från ”-68” är det extrema förslaget att socialisera näringslivet, som letade sig in ända upp till socialdemokratins partiledning och kulminerade i och med striden om löntagarfonderna. (För en sammanfattning av denna period rekommenderas Claes Arvidssons bok ”Ett annat land – Sverige och det långa 70-talet”).

Har Björklund fel när han säger att S höll stånd vänsterut? Nej, de värsta vänsteravarterna släpptes aldrig in i den socialdemokratiska värmen och partiet lade därtill ned stora resurser på att kartlägga dessa (och andra, helt oskyldiga, ska tilläggas).

Men bilden som ibland ges av ett partietablissemang som resolut sade ”nej” till alla former av extremism, symboliserat i form av det ödesdigra årtalet 1968, synes något förenklad. Förhoppningsvis kommer borgerligheten att lyckas stå emot bättre än gårdagens socialdemokrati.

Slappa fördomar om Margaret Thatcher på DN Kultur

Om man känner stark lust att ännu en gång ta del av en av debattens allra mest flitigt idisslade skrönor kan man läsa Carsten Jensen om Margaret Thatcher i dagens DN Kultur: "Angreppet mot välfärdsstaten inleddes för länge sedan. Storbritanniens konservativa ledare Margaret Thatcher, som tillträdde som premiärminister 1979, drog igång det när hon förklarade att samhället inte existerar. Det finns inget som heter gemensamt ansvar eller omsorg om varandra på tvärs mot klasser och samhällsgrupper. Det finns bara en fri marknad, som mänskligt sett mest påminner om ett vinddrivet isflak som flyter med havsströmmarna mot okänt mål. Med Margaret Thatcher börjar istiden i europeisk politik."

Det här med att "samhället inte existerar" är ältat oändligt många gånger av dem som hatar Thatcher och antingen noga undviker att ta reda på vad hon egentligen avsåg eller helt enkelt struntar i det.

Vad var det då hon sade? Hennes biograf Charles Moore citerar ur den berömda intervjun från magasinet Woman's Own: "I think we have gone through a period when too many children and people have been given to understand 'I have a problem, it is the Government’s job to cope with it’ … and so they are casting their problems upon society, and who is society? There are individual men and women and there are families, and no government can do anything except through people and people look to themselves first. It is our duty to look after ourselves and then after our neighbour …" Och senare i samma intervju säger hon bokstavligen "There is no such thing as society."

Men detta innebär alltså inte att hon vänder sig mot idén om gemensamt ansvar eller ömsesidig omsorg. Hennes poäng är en annan. Som Moore fortsätter: "Once people understood that society was made up of them, rather than having some mysterious independent existence, they would have more sense of their obligations, more care for theis neighbour." Margaret Thatchers uttalanden ifrågasätter uttalanden som "det är samhällets fel" och vill få människor att inse att krav på "the Government"/staten eller "society"/samhället i realiteten är krav på att andra människor i samhället ska agera; det finns ingen organism skild från människorna/medborgarna/skattebetalarna som kan ställa saker till rätta.

Visst kan man tycka att alla ska ha största möjliga dragningsrätt på andra medborgare men argumentera då för det i stället för att låtsas att en två gånger omvald premiärminister var någon sorts primitiv socialdarwinist.

Vad gäller påståendet att Margaret Thatcher skulle ha gått i bräschen för kampen mot välfärdsstaten kan man notera hur Moore avslutar sin artikel: "It is surely a more just criticism of her government that social security remained so high, healthcare so bureaucratic and schools so resistant to parental choice. Unlike in business and industry, where she really did ' roll back the frontiers of the state', the frontiers of the welfare state for the most part remained."

Alla vill ha public service, men hur många vet varför?

I dag (torsdag) bjöd Sveriges Radio in berörda delar av allmänheten för att informera om vad man ansåg om den senaste public service-utredningen. På det stora hela verkade programbolaget hålla med om de flesta av slutsatserna i utredningen – det var knappast några stora konfliktlinjer som målades upp.

BBC:s generaldirektör och nytillträdde ordförande för EBU (paraplyorganisationen för Europas public service-bolag), Tony Hall, talade om vikten av public service i ett demokratiskt samhälle. Han menade att trycket på Europas pbs-bolag ökat i form av mer styrning och ett smalare uppdrag.

SR:s vd Cilla Benkö tog vid och var mycket bekymrad över vad som hänt med Danmarks Radio, som fått sin finansiering minskad med 20 procent och i samband med det gått från att ha varit ett medieföretag till att bara bli ”en kulturinstitution”. Vanligtvis händer sådant bara i auktoritära stater, sade Benkö. Mer precist vad som utgör det auktoritära med att en institution i en stabil demokrati tilldelas ett mindre anslag beskrevs inte närmare för publiken.

Kan samma sak hända i Sverige? fortsatte hon retoriskt och menade att det därför var av största vikt att SVT, SR och URs oberoende grundlagskyddas – här fick regeringen en eloge för att ha lagt fram just ett sådant förslag.  

Och så fortsatte förmiddagen med samtal om teknik, plattformar, hur man når människor som inte vill lyssna på SR, med mera med mera. Själv önskar jag att nästa utredning om framtiden för public service tog sin utgångspunkt i att undersöka vad uppdraget för public service borde vara och låta diskussionen börja där. Är public service avgörande för ett fortsatt demokratiskt samhälle? Om ja, vilket innehåll bör programbolagen sända? Måste alla i samhället nås av public service-bolagens innehåll? Om ja, varför?

Intrycket av dagens övning är att vi alla vet svaret, men vad är frågan?   

Chiles och Rojas vinst är Sveriges förlust

Genom en FB-postning av Erik Gutiérrez-Aranda blir jag varse att Mauricio Rojas har befordrats till kulturminister i Chile. För ett halvår sedan, när Sebastian Pinera tillträdde som president, blev han talskrivare i dennes stab men efter en regeringsombildning i förrgår tar han klivet upp och får ett eget departement att ansvara för: Ministeriet för kultur, konst och kulturarv.

"Ingen har fyllt en bana liknande min", sade Karl XIV Johan om sin väg från advokathemmet i sydfranska Pau till Stockholms slott. Mauricio Rojas har för all del inte blivit statschef lmen hans bana är likafullt fascinerande och djupt imponerande. För 45 år flydde han från kuppens Chile som radikal på yttersta vänsterkanten, nu tar han plats i en liberalkonservativ regering i ett land som utvecklats till Latinamerikas stabilaste demokrati.

Mauricio Rojas, som jag har glädjen att kalla god vän, är att gratulera. Chilenarena är att gratulera. De enda som är att beklaga är svenskarna, som inte haft vett nog att ta vara fullt ut på hans analytiska styrka och heta engagemang. Han är en man med många strängar på sin lyra, men framför allt var han mycket tidigt ute med en klarsynt analys av den svenska invandrings- och integrationsproblemens brister och med konstruktiva idéer om hur de kunde åtgärdas. Han fick också chans att kandidera och bli riksdagsledamot, men när det kom till kritan var alliansregeringen inte redo att låta honom göra praktisk politik av sina insatser. Det tog tvärstopp och Mauricio Rojas valde att flytta till Spanien. I samband med flytten intervjuade jag honom för SvD:s räkning i en artikel som fick heta "Vetot och hatet blev för mycket".

Där berättar han bland annat: "[P]å fp:s julfest 2006 fick jag frågan från Nyamko Sabuni ifall jag ville ta ansvar för en utredning om förbättrad asylmottagning. Jag var förstås intresserad, men allt gick snabbt i stå eftersom Maud Olofsson lade in sitt veto."

Ja, vad tror ni? Hade den invandringspolitiska utvecklingen - i sak och partipolitiskt - blivit lika bekymmersam ifall Mauricio Rojas hade fått göra en sådan utredning och Nyamko Sabuni hade fått göra resultatet till sin politik? Och hur typiskt har det inte varit att just klarsynta personer med utländsk bakgrund som Rojas och Sabuni har skjutits åt sidan när de ledande kamraterna ska demonstrera sin vidsynthet? Fagra fraser i stället för pragmatisk politik: den svenska modellen har vi sett mer än nog av.

 

TILLÄGG kl 18:03 den 13 augusti. Efter fyra dagar i ämbetet har nu Mauricio avgått på grund av att intervjuuttalanden som han gjorde för några år sedan har väckt stark kritik i vissa kulturkretsar. Han borde ha blivit minister i Sverige i stället.

AfD+Die Linke= sant?

En intressant artikel i The Economist beskriver hur migrationsfrågan sedan en tid tillbaka splittrar den tyska vänstern i två läger. Sahra Wagenknecht, en av gruppcheferna i Förbundsdagen för socialistpartiet Die Linke, har sedan några år tillbaka drivit en linje om att Tyskland måste begränsa invandringen och varit en hård kritiker av Angela Merkels flyktingpolitik. Hennes retorik har hyllats av AfD-ledaren Alexander Gauland som gärna ser ett närmare samarbete med Wagenknecht, en idé hon håller för ”otänkbart”. Sant är dock att AfD och Wagenknecht förenas i frågor som rör Nato (dåligt), EU (dåligt) och Putin (bra).     

I artikeln förklarar Wagenknecht att vänstern har drivit arbetarklassen i händerna på AfD genom att fokusera på identitetspolitik och ”hippa urbana väljare”. I valet förlorade Die Linke 400 000 röster till AfD, samtidigt som man tog 700 000 röster från SPD och 330 000 röster från De Gröna. 

Partiets vägval står därmed mellan att konsolidera sin makt och bli ett vänsteralternativ till De Gröna eller att försöka vinna tillbaka AfD-röster. För att mobilisera missnöjda väljare har Wagenknecht startat den politiska rörelsen ”Aufstehen!” (ungefär ”Stå upp!”) som kan komma att fungera som en bro mellan vänster- och högerextremer.

Det skulle inte förvåna mig om Wagenkencht, som är en populär politiker, till slut tröttnar på sina ”kamrater” och bildar ett eget nationalistiskt vänsterparti, vars väljarbas inte skulle ha något emot ett samarbete med AfD. Det är det sista Europa behöver.

I dag tyder inte mycket på att Vänsterpartiet kommer att behöva ställas inför ett liknande dilemma som sitt tyska systerparti. Sedan murens fall har de övervintrade marxisterna fått ge vika för den urbana identitetsvänstern. V kommer sannolikt att gå i en ännu mer alternativ riktning efter valet, givet att det lyckas profitera på missnöjet hos före detta Miljöpartister och yngre Socialdemokrater. Däremot kommer det bli intressant att se hur S kommer att utvecklas kommande år med tanke på hur många väljare partiet tappat till SD…

Orimligt att SR:s digitala övertramp inte kan anmälas

Tidigare i år skrev jag ett blogginlägg om att public servicebolagens sändningstillstånd inte omfattar innehåll som publiceras på digitala plattformar, och att det i praktiken möjliggör för både SVT och SR att publicera innehåll som inte behöver ta hänsyn till tråkiga begräsningar som saklighet, opartiskhet och risken för att inslag blir anmälda till Granskningsnämnden. Min misstanke då var att vi skulle få se allt fler fall av undermålig journalistik och risken för övertramp öka i takt med att andelen material som publiceras i SRs och SVTs digitala kanaler stadigt växer.         

SR P3:s ”satir” riktad mot riksdagsledamoten Edward Riedl (M) är det senaste exemplet på denna utveckling. I korthet har Instagramkontot ”Punani_99” (en humorpodd producerad för P3) publicerat en manipulerad bild som var uppe i 24 timmar på Riedl där det ser ut som om han tar droger tillsammans med sin dotter och brorsdotter. Efter hård kritik bad redaktionen om ursäkt på Facebook och medgav att man ”gått över gränsen”.

Fallet blixtbelyser varför det är viktigt att diskussionen om public service uppdrag och innehåll måste föras. Om några av de tyngsta skälen till att vi överhuvudtaget ska ha offentligfinansierad journalistik sägs vara att den minsann måste leva upp till högre krav på saklighet och opartiskhet måste allt innehåll, oaktat vilken plattform det publiceras på, omfattas av dessa krav. Som det ser ut nu pekar det mesta på att SVT, SR och UR kommer att vara garanterade 85 miljarder skattekronor under kommande tioårsperiod – utan motkrav. Är det rimligt?

Almedalen 2018: Svenska kyrkan ringer i klockorna för att få tyst på Thomas Gür

Det är ingen brist på folk som tappar huvudet och gör dumheter under Almedalsveckan, men jag har just bevittnat ett svårslaget rekord. Föga förvånande är Svenska kyrkan inblandad. I Visby lät domprosten just ringa i domkyrkans klockor för att få tyst på en person vars åsikter han inte står ut med. De klockor som kallar till gudstjänst och ringer frid över döda togs i anspråk politiskt för att skada det offentliga samtalet

Det handlar om företagaren och debattören Thomas Gür, som med kort varsel hade bjudit in till ett ”pop up”-seminarium om integration. Inbjudan gick bara ut via Facebook och arrangemanget är väl utöver sakinnehållet ett sätt att testa hur kanalen fungerar att användas. Gür gjorde ett liknande experiment i fjol.

I en snygg parafras på Luther bestod hans inledning av 9,5 teser om integration och han framförde den följdriktigt på kyrkbacken utanför Sankta Maria i Visby. Teserna sorteras under rubrikerna anpassning, ekonomi och kriminalitet. Samtliga är raka och begripliga:

1-3: Assimilation är en förutsättning för integration. Svensk kultur är just svensk kultur. Håll det svenska språket högt.

4-6: Kultur slår ekonomi. Tillit ger tillväxt. Utan export ingen välfärd.

7-9: Hårdare straff ger mindre brott. Behärska ditt territorium om du vill bli respekterad. Straffrabatter är att spotta offren i ansiktet.

Gür fäster större vikt vid språk och kultur än många andra integrationsdebattörer. Han betonar vikten av god svenska för delaktighet och tillgång till gemensamma referensramar, och han ser det som ett svek mot dem som försöker komma in i det svenska samhället att låtsas som att det inte existerar någon särskild svensk kultur. Han gör ett sällsynt men angeläget påpekande om att en stark exportsektor är viktig för stadga och framgång och därmed för integrationsmöjligheter. Det handlar inte bara om att stimulera lågbetalda nybörjarjobb.

Den halva tesen? En sorts ram kring de andra nio, nämligen insikten att det inte finns bekväma ”lösningar” på den sorts problem som integrationsuppdraget innebär utan att man får nöja sig med att göra det bästa av olika sorters målkonflikter.

Man kan förstås ha avvikande mening om olika punkter i programmet, men som helhet var inlägget genomtänkt, konstruktivt och framåtsyftande.

Detta ansåg dock inte Svenska kyrkans företrädare att människor borde få lyssna till, så efter sådär en halvtimme började plötsligt domkyrkans klockor att ringa. Först trodde jag att det var dags för någon sorts förrättning, men så småningom visade det sig att det hela var en insats från domprosten för att få tyst på Gür. Vad som skulle vara så hemskt med det som denne hade att säga lyckades domprosten inte förklara. 

Svenska kyrkan har stått för en hel del bottennapp på senare tid, men detta måste vara ett av de grövsta: att inte klara av dialog utan att ta till handfasta maktmedel för att få en seriös debattör att hålla käften. Det handlar om rent, brutalt maktspråk. Sånt där som kyrkan var så bra på under 1600-talet. Jag har för all del beklagat historielösheten inom kyrkan, men det var inte riktigt på det här sättet jag hade hoppats att den skulle återvända till rötterna.

 

TILLÄGG 4/7 kl 17:35   Tidningen Dagen har talat med domprosten, som säger att han bedömde att seminariet innebar "fara å färde".

TILLÄGG 4/7 kl 18:46   Domprosten har gjort ett uttalande på kyrkans hemsida.

Inte så glasklara svar om SVTs uppdrag

Hur tänker den egna direktionen kring vad som ger (snart) skattefinansierade SVT dess existensberättigande? En ledtråd ges om man läser programdirektör Lena Glasers svar på en ledare skriven av Joakim Broman i Dalarnas Tidningar.

Broman skriver att SVTs uppdrag måste bli smalare – mindre fokus bör vara på att producera och köpa in underhållning och mer energi läggas på nyhetsproduktion och samhällsbevakning. Givet att SVT ska erbjuda det som marknaden inte levererar för Broman ett stringent, och riktigt, resonemang.

Glasers svar kan sammanfattas i följande punkter:

1) Eftersom SVT kommer att bli finansierat av ”alla” blir det ännu viktigare att leverera ett brett innehåll så att ”alla” känner att han eller hon får valuta för pengarna.

Tidigare motiverade SVT sitt breda uppdrag med att tv-innehavarna inte skulle ledsna på att betala in licensen. En licens går att välja bort genom att inte ha en tv, varför argumentet hade viss bäring. En skatt är däremot just en skatt och måste betalas av alla. För en oinvigd är det därför inte självklart att SVT måste bli ännu mer dedikerad i sin mission att vara ”bred” (läs: tramsigare) när finansieringen är tryggad via skattsedeln?

2) ”SVT:s program ska vara distinkta och ha högsta kvalitet oavsett sort och genre. Det kommer alltid finnas olika uppfattning om vad som är bra och dålig TV. Det viktiga är att vi inte dömer ut andras smak”

Glaser menar alltså att samtliga av SVTs program ska vara av ”högsta kvalitet” samtidigt som kvalité här ska förstås som något subjektivt – det går alltså inte att säga vad som är ”bra” och vad som är ”dåligt”. Vad är då poängen med att prata om ”kvalité” överhuvudtaget?

3) Glaser undrar hur det skulle se ut om SVT endast skulle göra program som inte bär sig på den kommersiella marknaden och tillägger sedan retoriskt ”Vem avgör när program har börjat eller slutat vara kommersiellt gångbara?”

På en normal marknad är det vanligtvis tittarna (eller rättare sagt betalningsviljan hos annonsörer och/eller abonnenter) som avgör om ett program är kommersiellt gångbart eller inte.

Glaser sätter, kanske omedvetet, fingret på public servicebolagens självalda dilemma i sitt svar till Broman: eftersom SVTs existensberättigande grundar sig i att inte vara en ”slav under marknaden” ska det heller inte ta hänsyn till kommersialismens billiga nycker – samtidigt som man inte kan låta bli att följa marknadens logik. Argumentationen liknar därför mest en soppa.

Det är synd att debatten om public service uppdrag och innehåll verkar engagera få utanför mediesfären – frågan är för viktig för att bara diskuteras av de närmast sörjande

Det liberalkonservativa uppdraget: stärk både frihet och stat

I går kväll kallade Svensk tidskrift till seminarium om liberalkonservatismen. Intresset var glädjande stort med mycket folk i publiken. Gunnar Strömmer inledde och kommenterades av en panel med Karin Svanborg-Sjövall, Alice Teodorescu, Olof Ehrenkrona och Thomas Gür.

Många bra saker sades. Svanborg-Sjövall varnade för en sorts tvångsliberalism, där staten talar om för folk att de måste leva fritt och progressivt. Teodorescu efterlyste det långa perspektivet. Ehrenkrona svingade sitt gissel över postmodernismen i dess urartade och relativistiska variant och undrade varför omvärlden spelar så ringa roll i svensk debatt. Gür konstaterade att det finns ett evigt behov för samhällen att gjuta samman rebelliskhet, eftertanke och barmhärtighet till ett fungerande helt och, underförstått, att liberalkonservatismen lämpar sig väl för det.

Gunnar Strömmer listade fem punkter där han menar att liberalkonservatism och, antar jag, Moderaterna kan göra god nytta genom att: 1.erbjuda den sammansatta hållningen ångermanlänning(i hans fall)/svensk/europé som alernativ till gränslöshet och inkrökthet.  2.ta strid med identitetspolitiken  3.se till att kampen förs över hela linjen, inklusive skatter och regleringar, och inte bara blir kulturkamp  4.främja social rörlighet genom såväl utbildningspolitik som ökat enskilt ägande  5. värna balansen mellan rättstrygghet och rättssäkerhet.

Bra saker alltsammans. Fast jag tycker att en uppenbar fråga saknas: samspelet mellan frihet och stat och det önskvärda i att stärka bäggedera. Nu har vi en offentlig sektor som kräver stora delar av människors inkomster och känner få begränsningar när det gäller att styra, mästra och uppfostra. Samtidigt har flera av det allmännas verkliga grunduppgifter fått förfalla. Under avsevärd tid måste Sverige alltså ha styrts enligt idéer som går rakt på tvärs mot liberalkonservatismens. Läge att ändra på det.

 

 

Liberalismen kidnappad av teknokrater

Det är inte precis någon brist på inlägg om orsaker till och konsekvenser av svårigheterna för den liberala världsordningen, men jag undrar om jag har läst någon bättre än Adrian Wooldridges essä Some thoughts on the crisis of liberalism - and how to fix it. Wooldridge har varit USA-korrespondent för Economist och skrivit flera böcker tillsammans med nuvarande chefredaktören för Bloomberg, John Micklethwait, och sedan förra våren har han hand om kolumnen Bagehot och fungerar som en sorts politisk redaktör för veckotidningen. Essän är publicerad på Bagehots blogg och daterad den 12 juni 2018.

Wooldridge är genuint lojal mot sin liberala övertygelse men han är också noga med att tala om vad den inte innebär. Det handlar inte om "liberalism" i modern amerikansk bemärkelse, som har blivit en alltmer olycklig kombination av vänsteridéer och identitetspolitik, men hans liberalism begränsar sig inte heller till förespråkandet av en minimalstat. Liberalismen har utvecklats över tid, menar Wooldridge, och har kommit att försonas med idén om en ganska stor välfärdsstat. Man kan invända att han definierar liberalism så generöst att en hel del av modern västlig politik kommer att rymmas, men han pekar ut individperspektivet, idén om den universella giltigheten och betoningen av självstyre som några egenskaper som inte är förhandlingsbara. Han kommer inte att göra definitionslystna statsvetare eller hårdkokta libertarianer nöjda, men det är inte heller hans syfte.

Det viktigaste inslaget i Wooldridges diagnos är att liberalismen tagits över av en teknokratklass som befinner sig på avsevärt avstånd från de flesta medborgare. Han menar att god liberalism alltid är en balansakt i en rad dimensioner - elit/demokrati, topdown/självstyre, globalt/lokalt och hårt/mjukt, men att dagens liberalism ensidigt har kommit att identifieras med de förra värdena: elitism, uppifrånstyre, gränslöshet, fixering vid mätning och hårda data. Liberalism har blivit de internationaliserade eliternas ideologi i vilken det ofta smyger sig in en betydande irritation mot folkliga strömningar som inte delar de upplystas entusiasm för rationellt uttänkta lösningar. Lomhörda skattefrälsen i EU och Världsbanken reagerar med ilska på bångstyriga opinioner och svarar genom att driva sina principer ännu hårdare: en "overreach" som Wooldridge menar kan få fatala följder.

Ska liberalismen räddas måste makten begränsas för ovalda teknokrater och ny energi blåsas in i de nationella och lokala demokratierna. Svepande jämförelser mellan nationalism och lokalpatriotism å ena sidan och rasism och bigotteri å den andra gör bara ont värre. Han skriver: "De flesta människor lever sina liv på lokal och nationell nivå snarare än i de internationella flygplatsloungerna. Och de flesta människor upprörs över att buntas ihop med fascister. Populism är lika mycket en protest mot att bli förolämpad som en protest mot avstannad ekonomisk tillväxt."

Wooldridge lanserar ett antal mer eller mindre realistiska idéer om hur utvecklingen kan förändras, men det centrala budskapet handlar om inställning och attityd. Liberalismen kan inte delegeras till internationella organisationer och ovalda byråkrater om den ska bli beständig, den måste göras begriplig och attraktiv för många och därigenom förankras bland människor. Om EU möter kritik mot maktkoncentration med förslag om att koncentrera makten ännu mer kommer spänningarna till sist att bli ohållbara och Brexit bara början. Om företrädare för den liberala ordningen alltid vill tala mätdata och produktivitetstillväxt och aldrig mänsklig värdighet, gemenskap eller skönhet kommer de att uppfattas som illegitima översåtar.

Wooldridges essä är ingen första hjälpen-manual för liberalismen, men den inspirerar i hög grad till meningsfullt tänkande. Sätt av en stund i midsommar för att läsa och begrunda.

Radio och tv i public service-bolagens tjänst

Radio och tv i allmänhetens tjänst eller i public service-bolagens? Det är den eviga frågan. Public service-kommittén kom med sitt slutbetänkande i går och första intrycket är att bolagen har dragit det längsta strået. Förslaget är att de ska få drygt åtta och en halv miljard i anslag 2020 och att beloppet ska räknas upp med ett par procent om året under tillståndsperioden därefter. Om det blir som sittande regering vill och denna första period blir på tio (sic) år handlar det alltså om att SVT, SR och UR garanteras en bra bit över 85 miljarder kronor under ett decennium. Det är ljusår från verkligheten för alla andra medieföretag i landet, men det är också ljusår från vad andra kulturinstitutioner har för villkor. Vilket museum, arkiv eller bibliotek får löften om vad som ska gälla tio år in i framtiden?

De borgerliga ledamöterna är med på noterna. Moderaterna lägger sitt krut på att klaga på att det är för mycket sponsring i SVT. Den alternativa politik som behöver skapas får utgå från noll. Så räkna inte med någon proposition i höst ifall det blir borgerlig regering, för man får verkligen hoppas att de borgerliga riksdagsgrupperna inte sväljer programföretagens agenda med samma entusiasm som de borgerliga kommittéledamöterna har gjort.

Tysk regeringskris först i juli

Två veckor. Det är den tid som förbundskansler Angela Merkel har på sig för att försöka hitta en gemensam EU-lösning på asylkrisen. Vid en presskonferens tidigare i dag framkom det att CDU:s bayerska systerparti CSU gått med på att invänta eventuella resultat från det kommande toppmötet i Bryssel 28-29 juni. Tyskland kommer även att inleda bilaterala förhandlingar med de länder som skulle påverkas kraftigast om asylsökande skulle börja avvisas vid den tyska gränsen. Regeringens förhoppning är att utkomsten från EU-toppmötet kommer att underlätta de bilaterala diskussionerna.   

Om inga framgångar nås på mötet har inrikesminister Horst Seehofer (CSU) uppgett att han, ensam och utan mandat från Merkel, kommer att fatta beslut om att avvisa asylsökande som redan registrerats i ett annat EU-land. Om det skulle gå så långt skulle det bli en fråga om en så kallad ”riktlinjekompetens” (tyska: ”Richtlinienkompetenz”), sade Merkel i samband med dagens presskonferens.

Uttalandet är svårt att tolka som något annat än en markering från Merkel att hon anser att det är hon som har slutordet, då det enligt författningen är kanslerämbetet som ska fatta ”avgörande politiska beslut” (Tagesschau har en pedagogisk genomgång om ansvarsfördelningen mellan kansler och ministrar här). Går Seehofer vidare kommer det bli omöjligt för Merkel att ha kvar honom som minister – regeringskrisen är då ett faktum. Att inrikesministern till sina närmaste uppgetts ha sagt att han ”inte längre kan arbeta med kvinnan” i ett samtal om Merkel gör inte saken bättre.

Att Seehofer hade en egen presskonferens i München nästan samtidigt som Merkel hade sin i Berlin förstärker bilden av en djupt splittrad förbundsregering. Samtidigt kommer uppgifter om andra delar i Seehofers migrationspaket som framförallt socialdemokratiska SPD kommer att ha svårt att hantera: i stället för kontanta bidrag ska asylsökande erbjudas naturaförmåner i största möjliga mån.

Uppgiften Merkel har framför sig är enorm. Om en regeringskris ska undvikas måste hon med allra största sannolikhet få EU att enas i migrationsfrågan. Annars är det bara mer tid som har vunnits. 

Risken för ett nyval ter sig allt större och det verkar som att Tysklands roll som stabilitetsankare i Europa utmanas alltmer. Timingen kunde inte vara sämre.   

Förbundskanslerns sista strid?

Ska Tyskland börja avvisa asylsökande vid gränsen om de redan registrerats i ett annat EU-land? Förslaget, som är en del av ett större migrationspaket, har tagits fram av inrikesminister Horst Seehofer (CSU) och orsakar nu splittring mellan honom och förbundskansler Angela Merkel (CDU). Merkel avvisar idén och vill fortsätta arbeta för en lösning på EU-nivå. Spekulationerna om en konflikt inom regeringen tog fart i måndags, då det framkom att Seehofer ställt in en inplanerad presentation av sitt migrationspaket.

Migrationsfrågan orsakade slitningar mellan CSU och CDU redan i valrörelsen, då CSU krävde ett tak på antalet flyktingar som Tyskland kunde ta emot. Partierna lyckades nå en kompromiss: en ambition om att antalet flyktingar inte skulle överstiga 200 000 per år presenterades – samtidigt som parterna lämnade det öppet att denna nivå kunde komma att justeras nedåt, eller uppåt, av förbundsdag och förbundsregering.

Kompromissen sköt dock bara problemet framför sig, och Seehofers förslag om att avvisa asylsökande redan vid gränsen blåste nytt liv i konflikten mellan de båda kristdemokratiska partierna. Två avgörande skillnader nu jämfört med då är att Seehofer ingår i regeringen – om åsiktsskillnaderna utvecklas till en regelrätt kris är det därför lika med en regeringskris, skriver Rheinische Post.

Den andra viktiga skillnaden är att Merkels stöd i de egna leden är märkbart svagare. Flera tunga CDU-politiker har gått ut och uttalat sitt stöd för Seehofers förslag, både på förbunds- och delstatsnivå.

Att Seehofer på en presskonferens med Österrikes förbundskansler Sebastian Kurz ställt sig helt bakom grannlandets förslag till restriktivare asylpolitik, stärker bilden av en splittrad förbundsregering då Merkel intagit en mer avvaktande hållning.

Givet att stödet för Seehofers migrationspolitik fortsätter att växa inom CDU blir det i princip ohållbart för Merkel att hålla fast vid sin nuvarande linje. Frågan är om förbundskanslern kan ändra hållning med tanke på hur tydligt hon positionerat sig?

Om Tyskland ändrar sin kurs i asyl- och migrationspolitiken är det en ”game-changer” för hela Europa. Svenska beslutsfattare gör klokt i att följa den tyska utvecklingen noga.   

Svensk och tysk socialdemokrati inför samma dilemma

En kandidatur som offentliggjordes för sent, hybris följt av panik, bristande koordinering i partihögkvarteret och en otydlig kampanj. Dessa faktorer pekas ut som huvudorsakerna till SPD:s dåliga valresultat förra hösten i en eftervalsanalys beställd av partiet, rapporterar flera tyska medier i dag.

I början av 2017 trodde de flesta fortfarande att den dåvarande ledaren för SPD, Sigmar Gabriel, skulle bli partiets kanslerkandidat. Förvirringen, även inom SPD, var därför stor när Gabriel oväntat annonserade Martin Schulz kandidatur i en tidningsintervju. Tiden för att hinna förbereda kampanjmaskineriet ordentligt blev därför knapp.

Den efterföljande ”Schulz”-effekten, då SPD visade uppåt 30 procent i vissa opinionsmätningar, gjorde kampanjen oförberedd på nederlagen i de efterföljande delstatsvalen. I takt med att valförlusterna avlöste varandra blev Schulz redan från början otydliga valkampanj allt spretigare. ”Valarbetarna kunde inte svara på fem saker som partiet ville kämpa för i valrörelsen”, skriver Süddeutsche Zeitung. Så gick det som det gick.

För att undvika ett nytt katastrofval har nuvarande partiledare Andrea Nahles bland annat lovat att partiets kanslerkandidat ska presenteras i god tid före nästa val. Kevin Kühnert, ordförande för SPD:s ungdomsförbund och stark kritiker till storkoalitionen, har även bjudits in till en arbetsgrupp av Nahles, vilket kan tolkas som en del i ett försök till nystart.

En bättre kampanjorganisation, en ny kommunikationsstrategi och en rörelse bort bort från den ”pragmatiska mellanvägen” (min tolkning: göra en vänstergir) är några av rapportförfattarnas råd till partiledningen. Utan att för den skull dra på för stora växlar, så påminner råden till inte obetydliga delar om de som Aftonbladets ledarsida och S-debattörer som Göran Greider och Daniel Suhonen torgför.

Dilemmat för både den svenska och tyska socialdemokratin är att det som varit respektive partis historiska styrka, pragmatismen, nu målas upp som ett problem. Det skulle inte förvåna undertecknad om Socialdemokraterna kommer att författa en eftervalsanalys med ungefär liknande slutsatser lagom till nästa vår.

Kanske är radikalisering vägen framåt för S och SPD, men det innebär också att tiden då socialdemokratin kunde göra anspråk på att vara en samlande politisk kraft för evigt är förbi. Dessutom, vilket statsvetaren Andreas Johansson Heinö påpekar i Borås Tidning (27/5), infinner sig frågan varför en vänsterväljare skulle rösta på ett radikaliserat S och inte på Vänsterpartiet? Samma logik gäller rimligen för tyska SPD.

Ett inte så radikalt bakslag

Ska politiker främst agera ideologisk förtrupp i ett samhälle, eller inta en mer lyhörd inställning gentemot väljarnas i regel mer jordnära åsikter? Om en demokrati ska fungera någorlunda väl måste politikerna växelvis ägna sig åt både och. Under lång tid har dock både det politiska och mediala etablissemanget i Sverige befunnit sig i den ena änden av extremen, då de drivit en långt radikalare agenda än vad många medborgare velat ha.

Det är temat för författaren och lobbyisten Markus Uvells senaste bok med den passande titeln ”Bakslaget: Radikalt etablissemang, konservativa värderingar” (Timbro, 2018).

Den generösa flyktingpolitiken, fixeringen vid symbolfrågor, normkritik och separatistisk identitetspolitik är samtliga exempel på frågor där representanter inom både partier och media drivit på hårt utan att för den skull ha ett särskilt stort stöd bland befolkningen. Resultatet har blivit ett ideologiskt bakslag för hela det svenska etablissemanget, vars tydligaste uttryck är det växande stödet för Sverigedemokraterna.

Trots fonden av ökad misstro mot samhällsinstitutionerna och minskad framtidsoptimism hos betydande delar av befolkningen, är Uvells grundbudskap positivt. Den ”konservativa” vågen är framförallt en signal från väljarna att partierna ska sluta ägna sig åt livsstilsrelaterade symbolfrågor (som möjligen entusiasmerar delar av den urbana eliten) och i stället försöka se till att grundläggande samhällsfunktioner fungerar. Att regeringen skickar fem (5) ministrar till Upplands-Väsby för att inviga några laddstolpar är bara ett i raden av nedslående exempel i närtid på symbolfrågornas seger i politiken.

Idén att stora samhällsförändringar inte ska förstöra det som redan fungerar, att samhället kan lära av tidigare generationers erfarenheter och att det inte är fel med könsroller så länge man väljer dem själv är också konservativa föreställningar som har stöd i breda folklager, visar Uvell i sin bok. Sunt förnuft, skulle man också kunna kalla det.

Uvell gör även några intressanta observationer som kan ha bäring för sammanhållningen inom borgerligheten. Förutom skillnaden i synen på migration och invandring så avviker Centerpartiets väljare i flera andra frågor jämfört med övriga alliansväljare. På frågan om politikens uppgift ”bör vara att lösa praktiska problem i medborgarnas vardag och inte att tala om hur de ska leva”, så svarar nästan hälften så stor andel av C:s väljare ”ja” (25 %) på frågan jämfört med de övriga allianspartiernas sympatisörer (mellan 45-50 %).

Liknande mönster finns i synen på kristendomens ställning i Sverige och inställningen till ökat expert- och politikerstyre (C:s väljare placerar sig här till vänster om socialdemokratiska väljare). Uvell understryker att klyftan inte är ”avgrundsdjup” mellan C och de övriga allianspartierna, men reser frågan om hur omfattande ”ett parlamentariskt samarbete kan vara och fortfarande fungera?”.

För den som vill förstå i vilken riktning det politiska landskapet rör sig mot rekommenderas ”Bakslaget” – inte minst till de politiker som just nu famlar efter förklaringar till varför deras parti viker i opinionen.  

Visa inte vit flagg för brottsligheten!

”Visa inte vit flagg inför brottsligheten!”, det var före detta polischef Joseph Nugents budskap till publiken under ett frukostsamtal arrangerat av oppositionsborgarrådet Anna König Jerlmyr (M) i måndags. Temat var vad Stockholm kan lära sig av New Yorks trygghetsarbete.

Nugent, med över två decennieers erfarenhet som patrullerande polis, berättade att invånarna i New York i slutet på 80-talet satte upp lappar i sina bilar på vilka det stod att det inte fanns något av värde att stjäla i dem. Både politiker och medborgare hade gett upp inför den grasserande brottsligheten och, med Nugents ord, viftat med en ”vit flagga” inför kriminaliteten.

Denna inställning kom att ändras radikalt under borgmästaren Rudy Giuliani och polischefen William Bratton 1994. Tack vare nolltolerans mot klotter, nedskräpning och vandalism lyckades polisen – tillsammans med en modell där varje lokal polismästare har ett tydligt ansvar för brottsligheten i respektive distrikt – att reducera kriminaliteten och skapa trygga miljöer för invånarna.

Praktiken byggde till stora delar på ”broken window”-teorin; låter man områden förslummas och nedprioriterar mindre allvarlig brottslighet leder detta på sikt till utbredd förslumning och grövre brottslighet.  

Resultatet drygt 20 år senare imponerar: 1994 begicks 1 600 mord i New York. 2017 var motsvarande antal 290. 1994 begicks 400 000 grova brott. 2017 var motsvarande antal 5 700.  

En annan viktig faktor för New Yorks framgångar är modellen med så kallade ”BIDs” (Business Improvement Districts), det vill säga frivilliga samarbeten mellan privata och offentliga aktörer samt boende (i USA kan dock medlemskap i en ”BID” ibland vara tvingande).

Kati Salomon, chef för Bryant Park, en populär stadspark mitt på Manhattan och förebild för hur en ”BID” kan fungera, berättade om hur folk undvek platsen i slutet på 80-talet (då mer känd som ”Needle Park”). I dag har de lokala affärsidkarna tillsammans med stadens myndigheter skapat en av New Yorks populäraste parker. Regelbunden polisnärvaro, väktare och parkvärdar samt statistik över andelen män och kvinnor som besöker parken, har bidragit till en trygg miljö. Målet med statistikföringen är att det ska vara fler kvinnor än män i parken, då detta bidrar till ökad trygghet, förklarade Salomon.

Moderaterna i Stockholm vill införa systemet med BIDs på 12 platser i staden. Med tanke på de positiva erfarenheterna från New York och att brottsutvecklingen i Stockholm just nu går åt fel håll är det ingen dum idé.

Stockholm är fortfarande en relativt trygg stad och det finns tid att vända utvecklingen, sade Nugent. Men han varnade också för att låta utvecklingen gå så långt att medborgarna, likt New Yorkborna på 80-talet, måste visa ”vit flag inför brottsligheten”. Det är väldigt långt ifrån den ”hjälp oss, hjälp oss”-inställning som präglat svenskt polisväsende på senare år.

Tala ur skägget om SVT-skatten

Debatten om public servicebolagens framtid kan knappast sägas vara särskilt livlig i Sverige, annat än i branschpress och på Facebookgrupper. Bland de politiska partierna från höger till vänster råder närmast konsensus att offentligfinansierad journalistik och underhållning är önskvärd. Detta i en tid då medborgarna närmast drunknar i TV-serier, dokumentärer och filmer på plattformar som Netflix, Amazon, HBO, C More, Viaplay och Youtube.   

Eftersom nuvarande finansieringsmodell nått vägs ände pekar det mesta på att TV-licensen kommer att ersättas med en public serviceskatt efter årsskiftet. Kulturminister Alice Bah Kuhnke säger till SR att den nya modellen kommer att vara en tydlig ”förstärkning av public servicebolagens oberoende”. För att säkra oberoendet vill regeringen att finansieringen av SVT, SR och UR ska vara tryggat under hela perioden för nästa sändningstillstånd (det vill säga åtta till tio år).

I sitt remissvar skriver Lagrådet emellertid att det inte finns något hinder för riksdagen att ändra nivån på finansieringen innan sändningstillståndet gått ut. En ny regering med en riksdagsmajoritet bakom sig skulle därför mycket väl kunna tänka sig att höja, eller sänka, anslaget till public servicebolagen om förslaget om en skatt blir verklighet. Därför vill regeringen utreda frågan om att ge ett eventuellt grundlagsskydd till public service.   

Att som folkvald närma sig frågan om hur mycket pengar det är rimligt att SVT, SR och UR bör få sig tilldelat, för att inte tala om kvalitén på det innehåll som public servicebolagen producerar, är förknippat med stor risk.

Den politiker som ändå gör det får räkna med anklagelser om att i hemlighet kasta imponerande blickar på länder som Polen och Ungern, vars båda regeringar sedan flera år bedriver ett djupt oroväckande lågintensivt krig mot den fria pressen. Att SD är det parti som har kritiserat SVT och SR hårdast, har knappast underlättat för de övriga partierna att driva en konstruktiv diskussion om framtiden för public service.  

När den danska regeringen i mitten av mars beslutade att budgeten för Danmarks Radio ska sänkas med 20 procent och att det innehåll som produceras bör fokusera på ”kärnområdena”, visade det dock att även solida demokratier kan omvärdera vilken roll public service bör ha år 2018. Samma diskussioner har förts, och förs kontinuerligt, i våra övriga grannländer Norge och Finland.

Det här är viktigt att ha med sig när frågan om framtiden för svensk public service diskuteras. Om förslaget om en skatt blir av måste partiernas representanter fråga sig om det är rimligt att lova utfästelser som räcker många år in i framtiden (även om dessa inte är juridiskt bindande). Frågan politikerna bör ställa sig är följande: kommer väljarna att acceptera att nivån på en skatt som finansierar tjocka hundar, kärlekskranka präster och uppfostrande nyhetsförmedling förblir oförändrad i tio år? Den politiker som tvekar om svaret befinner sig sannolikt i fel bransch.   

 

Tysk asylskandal pressar regeringen

Högerpopulistiska AfD har vänt sig till den tyska författningsdomstolen för att få prövat om Angela Merkels beslut att hösten 2015 hålla gränsen mot Österrike öppen för flyktingar överskred hennes befogenheter. Hur allvarligt hotet om en juridisk prövning egentligen är för Merkel återstår att se. För AfD:s del handlar med största sannolikhet lika mycket om att synas i medierna som att försöka sätta krokben för regeringen.      

Att liberala FDP:s partiledare Christian Lindner i går gick ut och krävde inrättandet av en undersökningskommité med fokus på hur flyktingpolitiken har förts från 2014 och framåt, kan nog på sikt bli en större huvudvärk för Merkel. Bakgrunden till kravet är att den tyska motsvarigheten till migrationsverket (BAMF) är indragen i en skandal: minst 1 200 asylsökande personer misstänks ha fått asyl på felaktiga grunder mellan åren 2013-2016 av dåvarande chefen på migrationsverket i delstaten Bremen. En del uppges även ha varit misstänkta terrorister. Nu ska 18 000 positiva beslut från år 2000 och framåt granskas på nytt.

Händelsen har skadat den ansvarige inrikesministern Horst Seehofer (CSU) eftersom det råder oklarheter exakt när han blev informerad om skandalen. Josefa Schmid, den person som upptäckte oegentligheterna på Bremenkontoret, menar att hon försökt ta kontakt med inrikesministeriet och Seehofer redan i mars. Seehofer menar att han blev informerad först i april. Historien kan ligga CSU till last eftersom det är delstatsval i Bayern senare i höst. Kritiker till Schmid menar att hon bara försöker att profilera sig i det kommande valet, då hon kandiderar till den bayerska lantdagen för FDP. Vad som är politisk spinn och vad som är sant är i dag omöjligt att veta.    

Lindner har flera gånger pratat om behovet av en undersökningskommitté och hade han inte gått till handling nu skulle risken för en förtroendeskada vara uppenbar, skriver Die Welt. FDP:s argument för en undersökningskommitté är att motverka konspirationsteorier och att vinna tillbaka förtroende bland medborgarna. För att få igenom sitt förslag behöver FDP stöd av en fjärdedel av ledamöterna i Förbundsdagen (178 röster).

Eftersom AfD är för förslaget, är det oklart om de övriga oppositionspartierna kommer att rösta med FDP. De Gröna står och väger och Die Linke säger blankt nej. Själv har Lindner sagt att han vill söka stöd bland de ”seriösa fraktionerna”. Inom SPD finns det säkert en och annan ledamot som gärna skulle vilja se nuvarande inrikesminister Seehofer och hans företrädare Thomas de Maizière (CDU) svettas i utskottsförhör.   

Ökad kunskap och transparens är aldrig fel. Med tanke på hur motsvarande politikområden har skötts i Sverige finns det goda skäl även för oss att lyssna på FDP:s argument. Om 1 200 misstänkt felaktiga asylansökningar är tillräckligt för att tyska liberaler ska ställa krav på undersökningskommitéer, kan man undra vad Lindner skulle ha att säga om de svenska förhållandena. Eller nej förresten, det är nog bäst att inte tänka på det…

Hurra för lokalproducerad sprit!

Runtom i landet finns mikrobryggerier och destillerier (till och med vingårdar, vårt kyliga klimat till trots) som drar turism till orten genom att värna det lokalproducerade. De tillverkar exempelvis öl, snaps och likör och är ofta knutna till små restauranger där man kan få veta om bryggeritraditioner samtidigt som man avnjuter lite god mat och dryck. Små orter ute i landet har tack vare detta fått mer besökare och kunnat driva verksamhet trots att man inte ligger mitt i storstäderna. Det är bra.

Men det har hela tiden funnits en baksida. Om man som besökare önskat köpa med sig den lokala öl eller snaps som serverats på restaurangen har man snällt fått gå till Systembolaget och be dem beställa in varan.

Det har varit omständligt och svårförståeligt för svenskar, men kanske framförallt för utländska turister som önskat köpa med sig en souvenir. Vid beskedet om Systembolagets byråkrati har många gett upp och helt struntat i köpet. Sådant kan bara ses som en onödig förlust för den lilla verksamheten på orten. Men det här kan nu ändras genom att en majoritet i riksdagen röstat för gårdsförsäljning.

Aftonbladets ledarsida ser detta dock som att ”spritlobbyn vann och folkhälsan förlorade” (2/5). Eva Franchell driver en märklig och närmast konspiratorisk linje där hon påstår att den friare alkoholpolitiken kommer att leda till att ”den lättillgängliga fyllan finns överallt och det är egentligen den Alliansen vill ha”. Hur kan man ens påstå det?

Med lösa referenser till anonym ”forskning” och ”utredningar” kör Franchell hårt på att ”det är sköra människor som kommer att luras att dricka mer”.

Det kan inte stämma.

Alkoholen på dessa gårdar och bryggerier är ofta av ett dyrare, lokalproducerat snitt som varken ungdomar eller alkoholister kommer att vilja lägga pengar på om det endast är ruset som lockar. Det är istället finsmakaren och den nyfikna turisten som handlar på dessa ställen, vilket får hela Sverige att leva då det drar mer folk till små landsorter. De som redan tillhör en riskgrupp kommer att fortsätta att gå till Systembolaget och köpa den billigaste ölsorten för att få ruset. Det kan Eva Franchell nog känna sig lugn med.

Kommer redaktionen för faktiskt.se att granska "kåtan" i Stenträsket?

Tidningen Barometern-OT:s politiska chefredaktör Martin Tunström skrev i går om bristerna i nyhetsrapporteringen kring den ”kåta” i samhället Stenträsk i Storuman som eldades upp av myndigheterna. Kontrasten mellan mediernas berättelse om kampen mellan ursprungsbefolkning och förtryckande stat jämte verkligheten är stor – det var ingen åldersstigen kåta som brändes ned av kronofogden.     

Enligt Länsstyrelsen i Västerbotten var byggnaden ett nyuppfört svartbygge vid tiden för anmälan 2011. Ärendet är vidare avgjort i Mark- och miljööverdomstolen. Det hindrade inte kultur- och demokratiminister Alice Bah Kunhke (MP) att ta ställning i frågan och kritisera myndigheterna hårt på sociala medier.

DN, SvD, SR och SVT är några av redaktionerna som skrivit om ”kåtan” och dess ägares kamp mot Länsstyrelsen och kronofogdar. Samma mediebolag är med och finansierar satsningen faktiskt.se, vars syfte är att granska nyheter och påståenden som förs fram i valrörelsen och ”…annat digitalt medieinnehåll som på olika sätt har med politik att göra och som sprids i offentligheten”.

Här har en minister i regeringen tydligt tagit ställning offentligt i en sakfråga baserat på en missvisande medierapportering. Allt detta under ett valår. Som utomstående bedömare uppfyller fallet med råge de krav som faktiskt.se ställer upp för att kvalificera sig för en granskning.

Om redaktionen däremot inte väljer att granska nyhetsbevakningen om ”kåtan” blir det svårt att inte ge belackarna av hela faktagranskningsprojektet rätt: gärna granskning av makten – så länge granskare och granskade inte sitter i samma båt.        

Skevt när SVT försöker sätta bilden av sina kritiker

”Hur gick det till när du gjorde konkurs? På två sätt. Dels undan för undan och dels plötsligt.”

Jag påminns om passagen ur Ernest Hemingways Och solen har sin gång när jag läser om förtroendetappet för public service. Den första rapporten för i år om att tilliten sviktade för SVT var i Förtroendebarometern. Den andra kom häromdagen i SOM-institutets årliga undersökning. I den sistnämnda är förtroendeförlusten störst bland yngre och personer som anger sig själva som ”klart till höger” på den politiska skalan. Bland de som identifierar sig som ”klart till vänster” är minskningen endast några procentenheter.

En inte särskilt djärv tolkning av undersökningen är att graden av förtroende för SVT starkt korrelerar med var på det politiska spektrumet tittaren befinner sig. För ett mediebolag som gör anspråk på att vara ”till för alla” borde varningsklockorna ringa högt.

Hur väljer då SVT att skildra denna utveckling? I ett nyhetsinslag intervjuar en reporter flera olika människor i Uppsala om deras inställning till public servicebolaget (cirka 12 minuter in). Samtliga intervjuade uppger att de har förtroende för SVT. Undantagen är en medelålders man som menar att det blivit mer av ”förnedrings-tv” – och en avhoppad sverigedemokrat som gått över till Alternativ för Sverige (AFS).

SD-avhopparen ges relativt stort utrymme att lägga ut texten om anledningarna till hans bristande förtroende för SVT. Men fanns det verkligen ingen i hela Uppsala som kunde formulera en mer representativ och välformulerad kritik mot SVT än någon från ett nystartat extremistparti? Gillar man inte public service är man sannolikt en ytterkantsfigur vars rejäla mage dessutom är värd en särskild inzoomning. Det är åtminstone den bild som inslaget (oavsiktligt eller inte) ger av dem som saknar förtroende för SVT.     

I rättvisans namn ska tilläggas att inslaget följdes av bland annat en debatt mellan förre SR-medarbetaren Jörgen Huitfeldt (nu på nättidningen Kvartal) och SVT:s programdirektör Jan Helin (cirka 16.30 minuter in). Huitfeldt, med sin mångåriga bakgrund inom public service, redogjorde klart och tydligt varför han trodde att förtroendet för SVT sjunker. Helin, tidigare chefredaktör för Aftonbladet, hänvisade bland annat till medieforskning och att journalistiken är ett ”hantverk” som svar på kritiken.

SVTs vd Hanna Stjärne har också kommenterat det sjunkande förtroendet. Tyvärr verkar hon inte riktigt ta utvecklingen på allvar. Innehållet från de båda undersökningarna tonas ned eftersom de visat på olika resultat mellan olika åldersgrupper (i senaste Förtroendebarometern sjönk förtroendet bland äldre, men inte bland yngre). Dessutom sjunker förtroendet för alla medieföretag i mätningen från SOM-institutet, vilket Stjärne anser vara en förmildrande omständighet.

När man ser inslaget från Uppsala och lyssnar på Helins och Stjärnes retorik, är det tydligt att den rådande attityden inom SVT inte tillåter tanken att förtroendetappet faktiskt kan bero på brister i själva rapporteringen – det vill säga interna faktorer. Problemen måste komma utifrån.

Mot den bakgrunden blir ”den högerextrema väljaren” tydligen lockande att skjuta in sig på som huvudorsak till det minskande förtroendet. SVTs förhållningssätt är egentligen inte förvånande – precis som alla andra organisationer vill man kunna sätta bilden av sig själv. Varför skulle ett företag agera efter en annan logik bara för att det råkar vara ett public servicebolag?

Att rasistiska sidor och högerextrema Facebookgrupper vräker skit och vrövel över public service får inte bli en ursäkt för att inte gå till botten med varför SVT tappar i förtroende. Oviljan till ärlig självkritik utgör sannolikt på sikt det enskilt största hotet mot public service som vi känner den i Sverige.  

I mitten av 2000-talet befann sig brittiska BBC i en liknande situation som SVT gör idag. För att möta kritiken valde public servicejätten att tillsätta en utredning om hur programbolaget förhållit sig, och borde förhålla sig i framtiden, till begrepp som saklighet och opartiskhet. Resultatet blev rapporten ”From See-Saw to Wagon Wheel” som släpptes 2007. Därutöver har BBC låtit sig själva bli utvärderade om hur de rapporterat i en rad olika ämnen; näringsliv, den arabiska våren, landsbygdsfrågor med mera.

SVT brukar själva lyfta fram BBC som ett föredöme. Varför inte också ta efter på denna punkt? 

Vi har fått C Alliansen DÖ

Det var med betydande och möjligen okarakteristisk entusiasm som jag följde bildandet av Allians för Sverige hösten 2004. Jag var politisk chefredaktör i SvD och såg ett stort behov av borgerlig nytändning. Valen 1998 och 2002 hade gått urdåligt för den samlade borgerligheten och det till synes eviga socialdemokratiska styret hade fått alltmer besvärande drag av övermakt oh fasoner. Det behövdes ett inspirerande och slagkraftigt alternativ. I en kolumn på ledarsidan den 19 maj 2004 föreslog så domaren och debattören Krister Thelin ett samarbete mellan de fyra borgerliga partierna i form av en valallians. Den tanken plockade ledarredaktionen upp. "Bilda en borgerlig valallians", rubricerade jag min söndagskrönika den 30 maj och sedan hamrade vi på under lång tid och i alla tonarter.

I augusti uttalade sig moderatledaren Fredrik Reinfeldt för en borgerlig allians, det blev möten i Högfors och Bankeryd, gemensamma utspel och så småningom en tydlig valseger 2006. Partierna valde ett annat upplägg för alliansen än det vi hade förordat, men det angelägna och välkomna var det tydliga beskedet om samhörighet och gemensam uppgift. I stället för att ta fasta på det som skilde partierna åt, som borgerligheten varit experter på i decennier, satsade man på inbördes generositet och att lyfta fram det som förenade. Det hela kunde ske därför att alla fyra partierna på olika sätt hade reformerat sig och förändrats men också därför att ledningarna såg värdet av maktskifte, reformer och skapandet av en bred och konstruktiv samtalskultur och gav detta prioritet framför den egna profileringen. Efter valet, som blivit en stor framgång för den samlade borgerligheten men ett bakslag för Folkpartiet, sade partiledaren Lars Leijonborg att han ändå såg valet som ett segerval. För detta fick han en hel del bitter kritik ur de egna leden, men det han sade sammanfattade ändå poängen med samarbetet; det viktiga var att byta regering och kunna förändra, inte exakt vilket av lagen i koalitionen det gick bra för.

Att recensera de åtta åren med alliansstyre är inte möjligt på detta korta utrymme, men man kan väl konstatera att den första välförberedda mandatperioden blev någonting helt annat än de defensiva åren 2010-2014. På vissa områden kom viktiga reformer till stånd, på andra fält gjordes grova misstag, och ett av de senare hade med just själva allianssamarbetet att göra. De interna konflikterna var för all del historiskt små, men man lyckades ändå inte ta steget vidare och skapa det gemensamma borgerliga rum som hade kunnat betyda så mycket. Partismens kraft blev för stor. Utvecklingen manifesterades vid det förfärliga "allianskonventet" i Nacka på försommaren 2014, då det blev tydligt för var och en som ville se att samarbetet hade skrumpnat. Det som en gång hade varit ett gemensamt ideologiskt och intellektuellt projekt var nu en maktstrategi som kom till uttryck genom "dans, skratt och spex" i "kärlekens näste".

Har Alliansen existerat sedan valet 2014? I en mening: ja. De fyra partiernas företrädare liksom många kommentatorer använder begreppet ideligen och man matchar de gemensamma opinionstalen mot de samlade talen för regeringen och V. I liturgin heter det fortfarande att man ska bilda regering tillsammans även om det inte finns mycket till gemensam strategi för hur saken ska gå till. Eller vilket som är det gemensamma politiska uppdraget utöver att byta statsminister. Samtidigt har man avstått från att agera gemensamt. Trots att Alliansen i dag främst är ett maktpolitiskt verktyg valde man att göra sig själv fullständigt maktlös genom att gå med på den sk Decemberöverenskommelsen (DÖ) och även efter att denna föll har man låtit regeringen sitta tryggt trots att man kritiserat den stenhårt och lovat att den ska avsättas - senare, efter valet. Tankarna går till Augustinus: "Herre, gör mig dygdig men inte genast!"

Alltså. När Centerpartiet i går förklarade att man kastar den mödomsamt framvärkta idén om ordning och reda i migrationspolitiken över bord och accepterar regeringens, enligt C:s egen utsaga urusla, proposition till synes utan att ha gått in i ordentlig diskussion om hur den kunde bli mindre dålig, är detta inte Händelsen som sätter punkt för Alliansen så som den en gång fungerade men däremot ännu en händelse, och för all del en viktig sådan, som tydliggör att detta redan har skett.

De borgerliga partierna har fortfarande en attityd i sitt inbördes umgänge som är öppnare och mer välvillig än den brukade vara före alliansbygget 2004 (ja, eller de hade i alla fall det tills i går). Det verkar sannolikt med ett ovanligt omfattande borgerligt samarbete även fortsättningsvis och det har utlovats ett gemensamt valmanifest, som dock inte ska ta upp de migrationsfrågor som tycks bli valrörelsens tyngsta. Men av Allians för Sverige, så som den en gång tog form, finns i dag bara utanverket kvar. Det torde stå klart för allt fler väljare för var dag som går och därmed är det nog klokast för allianspartierna att tala klartext om saken. Att bygga verbala luftslott väcker inte allmänhetens respekt, det om något har vi lärt oss av de senaste årens migrationspolitiska våndor.

Usel utbildning ska inte löna sig för lärosätena

Vad är en undermålig utbildning värd? Inte särskilt mycket. Därför var Högsta domstolens beslut att ge den amerikanska utbytesstudenten Connie Dickinson rätt mot Mälardalens högskola en mycket välkommen nyhet. Dickinson hade ur egen plånbok betalat drygt 170 000 kronor för en matematikutbildning som visade sig vara värdelös – Universitetskanslerämbetet hade själv dömt ut den på fyra av fem punkter.

HD:s domslut är principiellt viktigt och kommer att fungera vägledande för framtida domar – fram tills i dag har det inte varit möjligt att få tillbaka pengar från lärosäten på grund av kvalitetsbrister i utbildningen.

Att Dickinson hade betalat sin utbildning själv gjorde det möjligt för henne, med hjälp av stiftelsen Centrum för rättvisa, att kräva pengarna tillbaka. Hur skulle nivån på svenska högskolor och universitet påverkas om allt fler studenter betalade för hela, eller delar av, sin utbildning ur egen ficka och inte upplevde den som ”gratis” (åtminstone tills första inbetalningen till CSN dimper ned i brevlådan)?

Egenbetald utbildning är visserligen ingen garanti för kvalité – rapporter om sjunkande resultat kommer numera även från amerikanska prestigeuniversitet.

När högskolor erbjuder utbildningar som döms ut av landets egna domstolar är det dock rimligt att ställa sig frågan: hur hamnade vi här?          

Lögn, lögn och förbannad RT

Vad är sanning, egentligen? Under andra halvan av 1900-talet och framåt blev föreställningen att det inte finns någon ”sanning” populär bland Västvärldens intelligentia. Verkligheten var konstruerad, och de värden som bar upp den var inte bättre eller sämre än någonting annat. Postmodernismen var född. Den öppnade visserligen för ett oändligt antal sätt att se på världen – men ledde i förlängningen oundvikligen till nihilism och värderelativism.  

Idéerna fick förnyad kraft efter Sovjetunionens fall, då vänsterintellektuella behövde nya dogmer att ty sig till efter socialismens misslyckande. Marx hade fel – men man ville inte heller bekänna sig till den liberala demokratins och kapitalismens evangelium. Utan en tydlig ideologisk fiende i Sovjet blev idédebatten förslappad. Resultatet: 30 år senare har postmodernismens tankegods ”tågat genom institutionerna” och blivit en del av den västerländska diskursen – och det med en helt annan styrka jämfört med på 1960-talet. I Sverige är det tyvärr i skolan som denna utveckling fått tydligast genomslag.   

I Kreml har man sedan länge insett postmodernismens destruktiva kraft och hur den kan användas mot oss – tankarna utgör en bärande del i Rysslands militärdoktrin. I Peter Pomerantsevs bok ”Ingenting är sant och allting är möjligt” (Ordfront, 2016) beskriver författaren hur Putinregimen via mediebolaget RT (tidigare Russia Today) använder information för att underminera demokratin i Väst. Sanningar blandas med lögner och tusentals olika versioner av ”verkligheten” pumpas ut från RTs nyhetsstationer över hela världen. Syftet är inte att få oss i Väst att nödvändigtvis tro på vad som sägs – utan att vi ska tvivla på oss själva. ”Vad är sant? Spelar det någon roll? Är det inte ändå samma lögner här som där? Med vilken rätt dömer vi Putin?” Och så vidare.

Ingeting av det som står ovan är nytt – tvärtom skrivs det spaltmeter varje dag om Rysslands informationskrig mot Väst. Därför är det förvånande, och nedslående, att gårdagens avsnitt av Agenda hade ett inslag där RTs chefredaktör intervjuades (cirka 12 minuter in).

Nedslående eftersom intervjun inte kan beskrivas som något annat än en PR-seger för Kreml. I början av inslaget slår man inte fast att RT är en propagandakanal utan redaktionen lyfter i stället att andra menar att den är Kremlvänlig och ”ur västlig synvinkel för obalanserad i sin utrikesrapportering”. Så reduceras verkligheten till olika partsinlagor där ingen verklighet ges företräde för någon annan. 1-0 till RT. Därefter hade den svenska reportern litet att sätta emot chefredaktörens aggressiva svada om hur orättvist hennes land skildrades i västliga medier. Attack följde på attack om hur missvisande den svenska Rysslandsrapporteringen var. Att reportern nästan ursäktande förklarade att han faktiskt gjort ett positivt inslag om rysk getost föll inte i god jord hos chefredaktören. 2-0 till RT. Att chefredaktören fått igenom att hela intervjun skulle sändas oklippt måste också höra till ovanligheterna. 3-0 till RT.  

Som tittare blir huvudupplevelsen av inslaget att RTs syfte främst är att visa upp ett annat perspektiv på Ryssland som motvikt till det perspektiv Väst har av landet. Att det faktiskt finns en verklighet att förhålla sig till var däremot ett perspektiv som inte slog igenom i Agenda.

Inslaget visar hur stark den postmoderna idén är och hur den spelar Putinregimen i händerna. Att en av landets tyngsta samhällsredaktioner inte verkar vara bättre förbredda på hur man bör hantera propangandaktörer som RT är oroande.

Lästips: Förutom tidigare nämnda bok av Pomerantsev rekommenderas ”Vilseledning” (2016) av Stefan Olsson och ”Inget är på riktigt” (artikel i Axess 2015) samt ”Putins postmoderna propaganda” (Axess TV 2015).     

Vi behöver prata om döden

”Det är jag som är Döden” är en känd replik ur Ingmar Bergmans film Sjunde inseglet (1957), men trots den populära klassikern verkar vi svenskar ha svårt för att prata om döden.

Relativt närbelägna länder som Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Schweiz tillåter idag (aktiv) dödshjälp. Sverige gör inte det (även om passiv sådan tillämpas genom att man kan tacka nej till vård, men med bieffekten att det kan ta ganska lång tid att faktiskt dö).

Magkänslan är ofta att dödshjälp är fel och därför inte bör praktiseras i Sverige. Men vi kommer aldrig mycket längre än till magkänsla, eftersom diskussionen aldrig tas.

Nu har emellertid Kajsa Dovstad, läkarstudent och liberal skribent, fört ämnet på tal genom rapporten ”Låt mig gå” som släpptes på Timbro idag.

Rapportsläppet föranledde en livlig (!) diskussion huruvida dödshjälp bör införas i Sverige och argument för och emot fördes fram. Dovstad argumenterar för att vi i Sverige bör utreda dödshjälp, bland annat eftersom det är en fråga om frihet och rätten till sitt liv.

Elisabeth Sandlund, opinionsredaktör i kristna tidningen Dagen, och Barbro Westerholm, riksdagsledamot Liberalerna, kommenterade rapporten och ämnet.

Politikerna tar sig inte an frågan och Läkarförbundet är i dagsläget emot ett införande. Men det borde inte ligga hos läkarna, sa Barbro Westerholm, utan göras till en medborgarfråga.

Dödshjälp skadar alla så den palliativa vården bör istället utökas och förbättras, sa Elisabeth Sandlund. Men en utökad palliativ vård och aktiv dödshjälp behöver inte utesluta varandra, svarade Kajsa Dovstad.

Ämnet är svårt och jag förstår att det lätt blir magkänslan som styr. Inte minst eftersom vi inte bekantat oss med frågans eventuella för- och nackdelar. Därför tycker jag att man ska läsa Dovstads rapport och fundera lite; är det här en frihetsfråga för individen och dess anhöriga? Är det något som bör införas eller ej?

Under tiden får svenska medborgare helt enkelt fortsätta vänta på att Döden kommer för att hämta oss på naturlig väg – oavsett hur smärtsam och svår den kan vara.

HG Wessberg 1952-2018

Det är med stor sorg jag tar del av beskedet om att HG Wessberg är död. Jag visste att han var sjuk men ville och hoppades att det inte skulle gå så här.

HG var en utomordentligt duglig person: så kapabel att ämbetena och uppdragen sökte sig till honom som dragna av en magnetisk kraft. Han var domare i EU:s revisionsrätt. Han ledde stora komplicerade förhandlingar om förnyelese av kollektivtrafiken. Han var generaldirektör för Bolagsverket och hade tunga poster inom Försvarsmakten, byggbranschen och Industriförbundet. Sin kanske tyngsta insate gjorde han som statsministerns statssekretare under andra halvan av Fredrik Reinfeldts första fyraårsperiod. Han kom in i ett läge präglat av oordning, nervositet och passivitet men fick genom lugn, erfarenhet och gott omdöme snabbt styrsel på saker och ting och var sannolikt den som mer än någon annan gjorde det möjligt för Alliansen att få förnyat förtroende - och detta utan att någonsin förhäva sig själv. Jag var politisk chefredaktör i SvD under den tiden och vi döpte hans insats till Wessbergeffekten. HG var kluven inför berömmet. Visste satte han värde på uppskattande ord, men det var ju inte mot honom som ljuset skulle riktas.

Men. En dag som denna riskerar all duglighet att dölja människan bakom förmågan. HG var så mycket mer än sina arbetsprestationer: en varm, vänlig, vän- och familjekär person. Öppen och glad i samtal. Nyfiken, beläst och kunnig inte minst om det som var gammalt och fornt och med åtminstone ett outgivet bokmanus i skrivbordslådan. Och så marknadsliberal och näringslivsvänlig han var hyste han samtidigt den djupaste respekt för arbetet i stat, politik och förvaltning. Som statssekreterare var HG förstås en del av partipolitiken men hans kynne var i högsta grad ämbetsmannens, vilket framgår vid denna intervju och detta samtal som jag hade glädjen att få göra inom ramen för Axess.

HG hade alltid det gemensamma bästa för ögonen och vann också, glädjande nog, respekt i vida kretsar. Hans bortgång är en förfärlig förlust för hans nära och kära, men förlusten är också rikets.

Gratulerar, herr diktator!

Det kom knappast som någon överraskning att Vladimir Putin vann söndagens presidentval. Sa jag val? Fars är ett bättre ord – utan seriösa konkurrenter och närmast total kontroll över medierna fyller ”valet” endast en funktion: att skänka legitimitet till regimen.

Den enda kandidat som på allvar hotade Putin – Aleksej Navalnyj – förbjöds att ställa upp. Resten av utmanarna var blott statister i den pågående berättelsen om ”lillefar” Putin och hans vedermödor i kampen för det ryska folkets bästa. Pjäsförfattare? Tsaren själv.

Att det enda som återstår av den ryska demokratin är en rutten Potemkinkuliss är inte någon nyhet för den som orkat lyssna. Riksdagsledamoten (M), journalisten och Europavännen Mats Johansson (1951-2017) var en av få i Sverige som tidigt såg Putinregimen för vad den var och skrev otaliga texter och krönikor i ämnet – långt innan den illegala annekteringen av Krimhalvön.

Trots krigen i Georgien och Ukraina, annekteringen av Krim, en alltmer hatfylld retorik mot Väst och nu senast giftattacker utförda i ett EU-land, brottas fortfarande Europas ledare med hur de ska förhålla sig till Kreml.

Hur ska man till exempel göra när en despot vunnit ett operettval? Gratulera honom på Twitter och önska honom lycka till i hans fortsatta gärning, naturligtvis. I alla fall om du heter Jean-Claude Juncker och är EU-kommissionens ordförande.

Just i dag saknar jag Mats vassa penna extra mycket…

Släpp inte delar av professionen i närheten av de nya läroplanerna

Ekots Katarina Gunnarsson har gjort en stor samhällsinsats genom att uppmärksamma de absurda betygskriterier som numera gäller i skolan. Den nya läroplanen skulle premiera ökad kunskap men i stället för att belöna inlärning belönar den förmågan att lägga ut texten om sin inlärning. Välformulerade barn från etablerade familjer får gräddfil, barn med sämre förutsättningar lämnas i sticket. Men, för all del, kanske är eländet mer jämnt fördelat än man först tror. Vi har under de senaste dagarna kunnat ta del av en rad vittnesmål även från högutbildade föräldrar som suttit som frågetecken inför de samtidigt nebulösa och orimligt högt ställda kraven.

Krav höjs på omarbetning av läroplaner och betygskriterier, inte minst från ministern som ansvarat för dem: Jan Björklund. Detta måste förstås ske.

Samtidigt kräver andra att politikerna inte ska lägga sig i utan att justeringar måste skötas av professionen.

Ja och nej.

Om man med professionen menar erfarna lärare med gedigna ämneskunskaper: ja.

Om man menar den ideologiserade pedagogkår, vars grumliga tänkande präglar de nuvarande dokumenten: skulle inte tro det.

 

Blunda, annars är du köpt!

Visste du att dina vänners Instagram-bilder kan vara marknadsföring?

Hysteriskt. Det är vad jag känner inför oron om att vi drabbas av smygreklam i sociala medier (som lyfts på Metro Debatt idag). Debattörerna skriver att det finns behov av att "svensk lagstiftning och tillsyn ska definiera och avgränsa reklam och marknadsförare av alkoholprodukter" och att "man kan se den nya finländska alkohollagen som ett första försök att definiera och skydda medborgaren från att bli en gratis marknadsföringsresurs".

Vi har redan strikta regler kring alkoholpolitiken i Sverige. Ska man inte ens få koppla med att titta på en bild (!) en vän har lagt upp av sig med ett glas vin i goda vänners lag? Nej, man ska ständigt vara medveten och orolig för att ens vänners uppdateringar kan innehålla spår av dold reklam…

Naturligtvis ska inte företag få utnyttja systemet så att en bloggare mot betalning berättar om varor eller tjänster utan att följa marknadsföringslagen. Det är mycket som är svårare att skydda sig mot i dagens uppkopplade värld, men det är naivt att tro att det går att myndighetskontrollera allt som pågår.

Något som man faktiskt borde ta tag i och lägga myndighetsresurser på är digitala brott som intrång, identitetsförfalskningar och bedrägerisamtal/-mejl. Det är där man bör fokusera insatserna, inte på enskilda medborgares fredagsmysiga bilder med ett glas i TV-soffan.

---

Konsumentverket upplyser om reglerna här om man vill anmäla eller själv ska marknadsföra något och vill veta hur det ska göras för att gå rätt till: Konsumentverkets hemsida

Att bekämpa "fire" med "fury"

Går vi mot ett ordentligt handelskrig med USA? Det verkar tyvärr inte bättre. Som en reaktion på president Trumps stål- och aluminiumtullar svarade EU med att hota om tullar på bland annat bourbon, jordnötssmör och Harley Davidson-motorcyklar. Som motdrag har Vita huset hotat med strafftullar på europeiska bilar. Var det hela ska sluta är det ingen som vet.

I söndagens Agenda (11/3) deltog EU-och handelsminister Ann Linde (S) och europaparlamentarikern Christofer Fjellner (M) för att diskutera tullarna. Båda var överens om att situationen var beklaglig. Men där Fjellner hellre såg att EU inte svarade med samma mynt mot USA och i stället borde vända sig till WTO, försvarade Linde unionens utlysta strafftullar. Det var det som hade fått George W. Bush på andra tankar förra gången det utbröt handelskrig med EU. Dessutom kunde Trumps agerande inte passera ostraffat, upprepade hon flera gånger. Någon närmare motivering till motåtgärderna gavs inte.

Som handelsminister för en medlemsstat i EU är Lindes eget manöverutrymme i just denna fråga kraftigt begränsat, varför vi inte med säkerhet kan veta vad hon egentligen tycker om EU:s strafftullar. Samtidigt var det fascinerande att se en svensk minister uttrycka en så explicit ”öga för öga, tand för tand”-princip och förkasta möjligheten till en lagbaserad lösning (må vara att Trump själv verkar förakta internationell rätt).

Just detta med att ”slå tillbaka” finns ju annars knappt i den svenska diskursen. Vid internationella konflikter är Sverige det land som tydligast propsar på att de ska lösas via FN, vid tvister vänder vi oss till domstolar i stället för att göra upp med nävarna (även om klankulturen på sina håll utmanar denna ordning), i skolan fostras vi till att det är fel att slå tillbaka vid bråk och rätt att gå till läraren (också ett slags högre instans) och ute i förorterna har svenska poliser fått lära sig att vända andra kinden till när de blir förolämpade. Listan kan göras längre.

Men nu har EU:s ledare bestämt sig för att bekämpa ”fire” med ”fury”. Då gäller det för Linde att stämma in i kören.

Public service på låtsas

Kränkt. Det är hur jag känner mig när jag ser klippet som SVT Nyheter publicerat på programbolagets Facebooksida. En ung person förklarar hur mycket is som smälter varje gång en barnfamilj flyger till Thailand tur och retur. Ämnesvalet i sig är det inte fel på – klimatförändringarna är en allvarlig fråga. Synd att den inte behandlas därefter. Tonaliteten i inslaget är till lika delar klämkäckt infantil som fördömande. Tanken, antar jag, är att maximera det dåliga samvetet hos människor som ännu inte kommit till samma insikt som landets kulturredaktörer, vars klimatångest numera är så allvarlig att den måste kanaliseras i de egna tidningarna.

Att SVT i inslaget häver allt vad opartiskhet och saklighet heter över bord och ägnar sig åt renodlad opinionsbildning är en sak – sändningstillståndet omfattar inte innehåll som enbart publiceras på sociala plattformar. Det ger programbolaget carte blanche att fördärva sitt förtroendekapital i digitala kanaler som till exempel Facebook. Om det är klokt är en annan fråga. Återstår att se om programdirektionen kommer att utnyttja denna nyfunna möjlighet till fullo.

Men den riktiga kränkningen består i att SVT ogenerat paketerar uppenbart flams som journalistik, samtidigt som programbolaget i den offentliga debatten mer eller mindre kräver att respekten för public service som institution ska förbli intakt (inte minst i tider då debattens vågor om ”fake news” går höga).

Inslaget är ett talande exempel för denna tendens. När trams presenteras som en ”nyhet” och en klimatkommissarie adlas till ”reporter” gör SVT ett anspråk på att vara något man inte är.

Ungefär som om Dramaten skulle sätta upp en vuxenpjäs med barnskådespelare och förutsätta att ingen i publiken orkar ställa sig upp och anmärka på det uppenbara. Eller om en erkänd restaurang skulle börja servera gästerna maträtter av playdolera och hoppas på goda recensioner. Eller om Wiensymfonikerna skulle spela på pappinstrument och förvänta sig publikens applåder. Det hela är förnedrande – för båda parter.    

Motargumentet är uppenbart: en tes drivs till sin spets utifrån ett enskilt klipp på knappt en minut, det säger ingenting om hur verkligheten är. Kanske är det bara en fas för SVT. I de sociala mediernas tidevarv famlar fortfarande public servicebolagen för att hitta rätt med målet att nå ”de unga”. Dessutom gör faktiskt SVT bra saker också (sant). Och så vidare.

Allt ovan är så klart möjligt och stämmer kanske även i någon mån. Men slå på SVT en vardagsmorgon och fundera hur man tilltalar varandra och tittarna, vilka gäster man bjuder in och valet av nyhetsvinklar. Lyssna. Låter det inte som det dova ljudet av fingrar som spelar på papp?

Fängelse åt den som fuskar

Det fuskas med maten. Vilket kan göra konsumenten – som trodde sig vara en medveten sådan – lite mörkrädd. Är inte köttet jag köpte nöt utan häst? Och ruttet?

Det är obehagligt, men man behöver kanske inte bli hysterisk. Knepet bör alltid vara att syna, sniffa och slutligen smaka av – för i de allra flesta fall är det det bästa sättet (långt bättre än några bästföredatum) för att avgöra om mat är ätlig.

För jämte matfusket är de fördummande bästföredatumen ett minst lika stort problem. Vi slänger fullt ätbar mat för att vi låter en datummärkning styra, vilket SvD och Maria Ludvigsson skrev klokt om redan i januari.

Men det är samtidigt rätt att skapa incitament för handlare och övriga som hanterar matvaror att vilja göra rätt och riktigt. Fuskar man med maten är det ett bedrägeri som ska straffa sig. Tydligen har tidigare böter inte bitit, eftersom regeringen nu vill införa fängelsestraff på två år  för att mota Olle i grind.

"Det går inte att lugga en flintskallig, men det går att sätta honom i fängelse", säger landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) om förslaget.

Fängelseidén är inte ny, utan fanns med i straffskalan från Livsmedelsverket redan för tio år sedan. Frågan är hur verksam den är? En fingervisning kan i och för sig vara att fusket ökade när straffen sänktes – något vi kanske ska fundera mer på i den allmänna brottsdebatten.

Förhoppningsvis är hot om fängelsestraff så pass verksamt att vi får ha vår mat ifred. Till dess bör vi vara medvetna konsumenter och fortsätta att tillämpa lite sunt förnuft och lagom skepsis.

Teaterkritik 2018: Pjäsen är radikal. Alltså är den bra.

Expressens teaterkritiker Anna Hellgren har varit i Sollefteå och sett föreställningen "Sång till välfärden". Hon noterar glatt att Riksteaterns uppsättning inte bara gisslar Västernorrlands läns landstings stängning av förlossningskliniken i stan - "stadens nutidshistoria är själva handlingen" - utan att den också är en allmän hyllning till en stor offentlig sektor. Trots att pjäsen präglas av tafatt amatörism gillar hon den, eftersom den är radikal och kommer att reta Timbro (tankesmedjan i Stockholm som självklart är det första Sollefteåpubliken kommer att tänka på när man diskuterar nedskärningar på deras sjukhus).

Anna Hellgren får förstås tycka vad hon vill.

Jag tycker inte ens att hon måste skylta med att hon varit ledarskribent i vänstertidningen Dagens arena.

Däremot kunde det ha varit snyggt att åtminstone nämna att landstinget i Västernorrland hör och häpna inte leds av Timbro utan av - (S).

 

 

 

 

 

 

Nu ska AfD-väljarna hämtas hem

Det blir en ny storkoalition i Tyskland. I går kom beskedet att 66 procent av SPD:s medlemmar röstade ”ja” till att ingå i en regering med CDU/CSU. Valdeltagandet uppges ha varit drygt 78 procent.

Resultatet togs inte oväntat emot med stor lättnad av både SPD:s och kristdemokraternas partiledningar. Vid ett nyval hade SPD riskerat att bli decimerat och kanske till och med omkört av högerpopulistiska AfD – i de senaste opinionsmätningarna ligger de båda partierna i det närmaste bredvid varandra.  

Nu är vägen öppen för Angela Merkel att bilda en ny regering.  Den 14:e mars väntas förbundspresident Frank Walter Steinmeier föreslå att Merkel (som redan offentliggjort vilka från CDU som kommer att ingå i hennes kabinett) återväljs som kansler.

Den 12:e mars vet vi vilka namn inom SPD som kommer utses till ministrar i den kommande regeringen. Socialdemokraternas tillförordnade partiledare Olaf Scholz förutspås få nyckelposten som finansminister. Enligt SPD:s gruppledare och blivande partiledare Andrea Nahles kommer tre kvinnor och tre män från partiet att utses till ministrar i den kommande regeringen. Det är oklart om Nahles själv är aktuell för någon ministerpost. Trots sin popularitet anses det inte troligt att nuvarande utrikesminister Sigmar Gabriel kommer att fortsätta som utrikesminister.

Få bedömare tror att denna regering kommer att leverera några storstilade reformer. Mest troligt är att det blir ytterligare fyra år av liknande politik som utmärkt tidigare Merkelregeringar, men med ännu tydligare vänsterprägel.

Migrationen är dock ett politikområde där stora policyförändringar är att vänta. ”Vi i Unionen (samlingsnamnet på CDU/CSU reds. anm.) ämnar sätta kontrollen och begränsningen av migrationen högst upp på agendan”, sade CDU:s gruppledare i Förbundsdagen Volker Kauder under måndagen. Av samtliga partier var CDU och CSU de som förlorade mest röster i absoluta tal till AfD. Uttalandet bör ses som ett led i kristdemokraternas arbete med att hämta hem besvikna AfD-väljare.

Den processen börjar nu. 

Stoppa utlandssmitarna

Sverige har ett generöst system som erbjuder lån till alla som vill studera. Men det här utnyttjas. Utanför Sveriges gränser finns det omkring 10 000 personer som inte betalar tillbaka på sina studielån, trots upprepade betalningspåminnelser från CSN.

Av 62 000 utlandsbaserade låntagare är det omkring 15 procent som smiter från CSN:s återbetalningar (motsvarande siffra för låntagare bosatta i Sverige är 3,4 procent). Eftersom dessa personer flyttat från Sverige är det svårare att spåra dem. För varje enskild återbetalare handlar CSN-lånet inte om några gigantiska summor om man bara håller sig till återbetalningsplanen. Vid behov går betalningen dessutom att skjuta fram.

För att råda bot på betalningsslarvet höjdes för några år sedan påminnelseavgiften från 200 till 450 kr. Höjningen har mött en del kritik. Men det handlar inte om att göda statskassan med människors misstag. Det handlar om att få slarv med skattepengar att svida så att man inte gör om det. Det finns naturligtvis undantagsfall och låntagarna bör ges möjlighet att få påminnelseavgiften omprövad om de har goda skäl till missen.

Men när det inte räcker med påminnelseavgift utan betalningsvägran fortsätter så tvingas CSN ibland ta till krafttag. För att stoppa utlandssmitarna ökas nu insatserna, rapporterar SR Ekot. Bra!

Det är synd att det överhuvudtaget ska behövas kraftåtgärder, men låt det bli avskräckande exempel. Den som inte tar ansvar förtjänar inte hjälpen.

Ge inte regeringen chansen att försumma försvar och polis

PM Nilsson slår huvudet på spiken i dagens DI. Samtidigt som finansministern bjuder in till pressträff och ger glädjebesked om det ekonomiska läget lämnas statens centrala funktioner i sticket. Ännu en gång. Visst, både polisen och försvaret får lite högre anslag än tidigare år, men de ligger inte i närheten av de verkliga behoven. Inte ens när det uppstår stora överskott i statsfinanserna är man beredd att göra de satningar som krävs. Nu varnar till och med Riksgälden för att amortera på statsskulden, eftersom marknaden för svenska statspapper kan bli för tunn.

Apropå denna märkliga vägran att ta ansvar för kärnstaten skrev jag nyligen så här: "Se på det militära försvaret. Dess brister och det försämrade säkerhetsläget i vår omvärld har stått på dagordningen under snart tio års tid, men det har gått förfärligt långsamt med praktiska förändringar och tillskott av nya resurser. Så snart trycket från de varnande rösterna avtar det minsta, och politiker och opinionsbildare får chans att tala om mer tillfredsställande ting än beredskap och förberedelser, så tar de den."

Regeringen smiter undan så fort den får chansen. Låt oss inte ge dem den.

 

 

Man kanske skulle göra skillnad på kultur och motorvägar?

Kulturminister Alice Bah Kuhnke slår ifrån sig. Hon vill inte alls styra kulturen politiskt, meddelar hon i dagens SvD. Ola Wong, som intervjuat flera förläggare som kritiserat en ökad politisering av litteraturstödet, går i svaromål och ger exempel ur flera olika regeringsdokument.

Kulturrådets generaldirektör Staffan Forssell håller med ministern. Det finns ingen politisering, "eftersom både de rödgröna och Alliansen varit eniga om de kulturpolitiska målen" som han säger till Ola Wong. Att ha så bred uppslutning bakom sig måste kännas tryggt. Som bevis för att det inte pågår politisk styrning är det dock inget vidare. Och skulle en ny regering plötsligt vilja ha styrning, så fixar han gärna det också: "Om demokratin vill något då är det vårt uppdrag att genomföra det." I ett snävt förvaltningsrättsligt perspektiv ligger det väl mycket i att det är så en myndighet ska se på saken, men frågan är hur lyckat det är att betrakta den kulturstödjande verksamheten på precis samma sätt som stödet till motorvägar och kustkorvetter. Här finns en del tankearbete att göra för den som vill dra ned på politiseringen. Hur ser den struktur ut som kan ordna det

Därför så mycket om invandringen

Både Expressens ledarredaktion och Aftonbladets Åsa Linderborg levererar i dag utmärkt läsvärda artiklar om den uppifråndrivna ideologiseringen av kulturen i Sverige, men de får ursäkta. Dagens text finns i Kvartal och är skriven av förre Sveriges radio-medarbetaren Jörgen Huitfeldt. "Därför frågar jag om invandringen" lyder rubriken och sedan gör Huitfeldt faktiskt just vad rubriken utlovar. Han vidgår att Kvartal ägnar stor energi åt invandringsanknutna frågor och utvecklar de starka skäl som ligger bakom.

Det första är att invandringen till Sverige har varit jämförelsevis mycket stor under den senaste tioårsperioden. Räknat per invånare har Sverige tagit emot fler invandrare än nästan alla andra europeiska länder.

Det andra är att denna omfattande invandring inte har varit en odelad succé. För många invandrare har det gått utmärkt bra i Sverige, men det har också följt stora och till synes växande sociala problem i invandringens spår. Som Huitfeldt konstaterar stressas i stort sett alla stora välfärdsområden av trycket från invandringen och även i själva partipolitiken har invandringsfrågan kommit att bli en definierande faktor: dels därför att åsiktsskillnaderna följer andra mönster än de gamla vanliga, dels därför att många avgörande ställningstaganden numera görs med direkt eller indirekt hänvisning till Sverigedemokraterna.

Det tredje är att politikerna har duckat och behandlat invandringsfrågorna på ett helt annat sätt än andra politikområden. Medan andra budgetposter nagelfars genom förstoringsglas har det talats tyst om vad invandringen betyder för statens och kommunernas ekonomi. Huitfledt skriver: "Frågan är om det finns något annat politikområde som kombinerat en så stor samhällspåverkan med så lite konsekvensanalys." Detta borde ha motiverat en kritisk journalistkår att fråga de styrande vad som pågår. Men vem, frågar Huitfeldt, "kan tycka att de ansvariga har ställts till svars tillräckligt för kortsiktiga beslut och missbedömningar". Regeringen Löfvens vilda lappkast från halleluja till nödbroms under hösten 2015 har för all del gisslats av ledarskribenter och Grotesco, men hur noga har processerna och beslutsunderlagen granskats i nyhetsrapporteringen? Vem ställde svåra frågor till Fredrik Reinfeldt före hans valnederlag 2014?

Här finns det fjärde skälet till Huitfeldts prioritering, nämligen mediernas tillkortakommanden. Han koncentrerar sig av förklarliga skäl på den del av sektorn som han själv var en del av före övergången till Kvartal, nämligen Sveriges radio, men redan därifrån kan han ange tillräckligt många exempel på verklighetsflykt och bristande konsekvensneutralitet för att man ska bli ordentligt bekymrad. Som mediekonsument blir man knappast förvånad, men det är ledsamt att få bilden bekräftad. Måtte hans gamla kolleger nu ha storhet nog att svälja förtreten, avstå från defensiva försök att skjuta ned artikeln genom att slå ned på enskildheter och i stället gå in i en konstruktiv dialog om varför det blev som det blev och hur det ska undvikas framgent. Kolleger på andra redaktioner bör göra detsamma.

Högtidstalen om självständiga mediers betydelse för demokratin och det ciiliserade samhället är extra allvarstyngda och många till antalet i dessa dagar av ofta urskiljningslös mediekritik och allmän amoklöpning på internet. Det som sägs har mycket som talar för sig. Men det gäller att medierna gör vad de lovar.

Tvingas vi kalla in råttfångaren i Hameln?

Råttorna har alltid varit med oss. Dit vi flyttar tar sig även råttorna och där vi äter och lever frodas de. Den medeltida folksagan Der Rattenfänger von Hameln – som genom bröderna Grimms tolkning från 1816 lever vidare – påminner oss om faran. Det gäller att betala för saneringen, annars kan det straffa sig.

Nya siffror från Anticimex visar att antalet råttsaneringar i Göteborg ökade med 40 procent under 2017. Problemet med råttor finns över hela landet och mest drabbade är våra storstäder. Det är bland annat byggprojekt som har tvingat upp råttorna ur marken. Men bristande sophantering är kanske det allvarligaste felet vi behöver åtgärda.

Många av de gifter som tidigare använts för att bekämpa skadedjuren är idag förbjudna. Nu tvingas man försöka övervinna djuren genom kartläggning… detektivarbete är tyvärr en alltför långsam metod: Ett råttpar kan förökas till mellan 800-1000 råttor på ett år, säger Håkan Rystrand på Anticimex.

Vi måste kunna fortsätta bygga bostäder, men vi måste också bli bättre på att hantera våra sopor – både på det privata och det offentliga planet behövs åtgärder. Det är en låg kostnad sett till den sjukdomsspridning och förstörelse som råttepedemier kan orsaka. Det kan vi lära av såväl Råttfångaren i Hameln som av historien.

I Mello- och falukorvsland bryr sig ingen om Europa

Vad vill Sverige i EU? I takt med att Frankrikes och Tysklands planer för djupare europeisk integration rycker allt närmare ökar nödvändigheten av ett sammanhängande svar på frågan. Det räcker med att lyssna på Macron och läsa vad tyska social- och kristdemokrater kommit överens om i koalitionsförhandlingarna, för att inse att EU står inför vad som kan visa sig bli avgörande förändringar.

Socialdemokratiska studentförbundet i samarbete med Friedrich Ebert-stiftelsen ska ha en eloge för deras ambition att försöka lyfta frågan. På ett fullsatt seminarium i torsdags (15/2) på Handelshögskolan deltog bland annat EU- och handelsminister Ann Linde (S) och Tysklands EU-minister Michael Roth (SPD). Roth deltog även i koalitionsförhandlingarna mellan CDU/CSU och SPD.

Stämningen var god – undergångskänslan från 2016 efter brexit hade bytts ut mot optimism. Budskapet: Tyskland är på god väg att bli Sveriges viktigaste allierade i EU. 

Linde lyfte regeringens sociala pelare och menade att arbetet med att stärka EU:s sociala dimension var en av orsakerna till den ökade optimismen till europasamarbetet bland medborgarna. Roth lovordade sin kollega och konkretiserade vad han såg framför sig: EU måste införa minimilöner och en socialförsäkring som garanterade lägstanivån på välfärden i samtliga medlemsländer.

Tyvärr blev det inte tillfälle för Linde att förklara hur hon ställde sig till de idéerna. Det hade annars öppnat för flera intressanta frågor: Vad betyder det för Sverige om allt fler frågor som rör arbetsrätt och välfärd lyfts upp på den övernationella nivån? Vill vi ha en europeisk minimilön? Eller en uniform socialförsäkring? Går detta att förena med den svenska modellen? I så fall hur?

Att Sveriges roll i det EU som nu håller på att ta form inte diskuteras mer är märkligt med tanke på att statsminister Stefan Löfven (S) gjort ett så stort nummer av den sociala pelaren – vars hela syfte går ut på att stärka den sociala dimensionen i EU. Att statsministern varit lika mån om att påpeka tyngden av pelaren som att den absolut inte kommer att leda till några bindande avtal, kanske ger en fingervisning om varför.

Torsdagens seminarium visade tydligt på kulturskillnaderna mellan Sverige och Tyskland i synen på EU:s sociala dimension. Där regeringen ser att varje medlemsland ska uppmuntras till att frivilligt öka sina sociala åtaganden – ser tyskarna ett instrument på vägen mot ökad överstatlighet.

Hur kommer den svensk-tyska relationen utvecklas när det går upp för Berlin att Sverige – sannolikt – inte är så piggt på att införa minimilöner och socialförsäkringar hopknåpade i Bryssel?

Tiden då den här typen av svåra frågor kunde viftas bort är sedan länge förbi. Tyvärr lär det offentliga samtalet fortsätta kretsa tryggt kring falukorv, Trump, Mello och bilbränder. Ointresset för Europa är och förblir en av de svenskaste värderingarna.

Rödsvart röra i missnöjt Tyskland

Det går fort nu i tysk politik. Efter att först ha sett ut som den stora vinnaren i koalitionsförhandlingarna förlorade SPD:s avgående partiledare Martin Schulz hela sitt politiska inflytande inom loppet av några dygn. Schulz uttalade vilja att bli näste utrikesminister blev hans fall. Enligt medieuppgifter hade Schulz lovat partikamraten och nuvarande utrikesminister, Sigmar Gabriel, att denne skulle få behålla posten i en ny storkoalition (”GroKo”). Den öppna konflikten mellan de forna vännerna blev droppen för SPD. I medierna har Schulz getts det poetiska namnet ”Ikaros från Würselen” (efter hans hemstad) och av ministerdrömmarna återstår endast hans plats i Förbundsdagen.

I dag (13/2) någon gång på eftermiddagen avgörs det om Andrea Nahles kommer att utses till provisorisk ledare för SPD – men partiavdelningarna delstaterna Berlin och Schleswig-Holstein motsätter sig. Den nordtyska staden Flensburgs borgmästare Simone Lange utmanar öppet Nahles om posten. Sannolikt kommer Nahles ändå att segra, men det regionala motståndet bidrar till bilden av ett parti i kaos. Det bådar inte gott inför den stundande omröstningen då SPD:s medlemmar ska ta ställning till att ingå i en ny GroKo eller ej.

Inom CDU lär det inte bli något partiledarbyte på ett tag – Angela Merkel kommer att sitta hela mandatperioden ut. Det meddelande hon i en intervju med tv-kanalen ZDF i söndags. ”Jag tillhör de människor som också håller vad de lovat”, svarade hon mot bakgrund av att hon gentemot väljarna förpliktigat sig att sitta fyra år till.

Samtidigt växer missnöjet inom de egna leden i takt med att resultatet från koalitionsförhandlingarna sjunker in. Merkel uppfattas ha gett efter alldeles för mycket för SPD i syfte att hålla sig kvar vid makten. Konservativa FAZ ger vetenskapligt eldunderstöd åt den känslan: 70 procent av innehållet i koalitionsuppgörelsen uppges vara socialdemokratisk, enligt forskare som med hjälp av datorer analyserat textinnehållet.

Missnöjet med uppgörelsen är stort inom de näringslivsvänliga delarna av kristdemokratin, men även inom CDU:s ungdomsförbund, Junge Union (JU), höjs kritiska röster. Dels mot innehållet i uppgörelsen i sig och fördelningen av ministerposter mellan CDU och SPD, dels mot bristen på föryngring och förnyelse inom partiet. JU-ordföranden för delstaten Bremen, Philip van Gels, förordar öppet en minoritetsregering.

Här är vi alltså nu. En uppgörelse mellan SPD och CDU kunde efter stora mödor till slut nås – men trots att socialdemokraterna fick igenom det mesta av sin politik uteblev glädjeyran i partiet. Tvärtom lider nu SPD av intern turbulens och oro inför medlemsomröstningen.

På andra sidan har vi ett växande missnöje med Angela Merkel och den dåliga utväxlingen av CDU-politik i uppgörelsen inom både parti och ungdomsförbund. Trycket på förbundskanslern att utse sin efterträdare ökar stadigt. Samtidigt ställer sig 57 procent av tyskarna negativa till en ny GroKo, enligt en opinionsundersökning i Der Spiegel (8/2).

”GroKo” har lyfts fram som en garant för stabilitet och ordning av båda sidor men tycks för tillfället främst bidra till det motsatta. 

Storspelaren Martin Schulz

Tillslut kom de överens. Strax efter kl. 10 i dag kom uppgifter om att SPD och CDU/CSU enats om villkoren för en ny koalitionsregering – även om varken Angela Merkel eller Martin Schulz uttalat sig officiellt ännu. Just nu är fördelningen av ministerier mellan de olika partierna det som diskuteras mest i tyska medier.

Om uppgifterna stämmer är det utan tvivel Martin Schulz som är förhandlingarnas stora vinnare: jämte det mäktiga finansministeriet och prestigefyllda utrikesministeriet uppges SPD få basa över ytterligare fyra ministerier.

Med tanke på att Schulz inte lyckades samla mer än drygt 20 procent av rösterna i valet måste det ses som en god utväxling – och ett kvitto på hur pressad Merkel var att slutföra samtalen. Det kommer att bli intressant att se hur resultatet mottas av de kristdemokratiska väljarna. Samtidigt var Schulz, som är kraftigt ifrågasatt inom de egna leden, väl medveten om att SPD måste komma ut som vinnare i förhandlingarna.

Nu kvarstår frågan om SPD:s medlemmar tycker att Schulzs insats räcker för att rösta ja till att ingå i en ny ”Groko”.

Även om många nu andas ut så är det först med en eventuell GroKo på plats som de riktiga problemen kan sägas börja. Hur handlingskraftig kommer en ny koalitionsregering att vara? Risken är påtaglig att det blir fyra år till av ”icke-politik” som desillusionerar väljarna ytterligare och driver allt fler till ytterkantspartierna. Detta kommer att bli den största utmaningen för socialdemokrater och kristdemokrater.         

Blir det verkligen en ny GroKo?

I förra veckan hoppades politikerna att samtalen om en ny storkoalition (”GroKo”) mellan CDU/CSU och SPD skulle vara avklarade senast på söndag – med måndag och tisdag som buffert utifall mer tid skulle behövas. Uppenbarligen var det nödvändigt – sedan kl. 10 i dag pågår fortfarande förhandlingar mellan Angela Merkel och Martin Schulz i CDU:s partihögkvarter.

Partierna uppges redan vara överens i flera frågor: antalet flyktingar ska i framtiden inte överstiga 180 000–220 000 människor per år samtidigt som möjligheten till familjeåterförening begränsas, Europapolitiken ska lägga i en ny växel och mer pengar ska gå till utbildning, med mera.

Kvar återstår bland annat frågan om införandet av en generell offentligt finansierad socialförsäkring (”Bürgerversicherung”) i stället för dagens system där både offentliga och privata socialförsäkringar samsas. SPD är för ett införande – CDU håller emot.

Kanske är det SPD:s kompromissvillighet i flyktingfrågan som resulterat i det tuffa motståndet från Schulz i socialförsäkringsfrågan. Han är redan kraftigt försvagad och måste kunna visa för sina väljare att SPD kommer att göra en påtaglig skillnad i en eventuell ny GroKo.

Ny information om hur det egentligen går i förhandlingarna tickar ständigt in från tyska nyhetskällor. Hessens ministerpresident Volker Bouffier (CDU) utesluter inte att samtalen kan kollapsa. CSU:s generalsekreterare Andreas Scheuer säger till Die Welt att det inte finns mer tid och att förhandlingarna därför måste avslutas i dag – allt annat är för medborgarna ”orimligt”. 

Strax innan lunch sade förbundskansler Merkel till pressen att båda sidor ”måste vara beredda på smärtsamma kompromisser”. Insatserna är höga – inte minst för Europa som otåligt väntar på ett nytt tyskt ledarskap. Utfallet från förhandlingarna kommer att ha en avgörande betydelse för hur politiken på vår kontinent kommer att utformas under påtaglig tid framöver.

Hur skildras då detta tyska drama i svenska medier? Just nu (kl. 13.39) toppar SvD sin hemsida med en artikel om vinstbegränsningar, SR rapporterar om Moderaternas hårdare regler för asylsökande som fått avslag, SVT har en analys om senaste börsnedgången i USA och DN toppar med att Polen godkänt en lag som gör det straffbart att anklaga landet för medverkan i nazisternas folkmord. Alla mer eller mindre intressanta ämnen. Men visst är det lite märkligt?

Polis på plats löser stölderna

I dagens DI (5/2) skriver ledarskribenten PM Nilsson om hur rättstaten sakta retirerade från Ronneby och lämnade fältet mer eller mindre vidöppet åt kriminella gäng. Från att ha haft både tingsrätt och ett välbemannat polishus återstår i dag ett antal personer i yttre tjänst samt några enstaka utredare. Receptionen är stängd sedan 2016. Bekymrade medborgare som vill tipsa om lokal brottslighet hamnar nere i Malmö. Allt i den stora omorganisationens namn – vars ursprungliga syfte var att föra polisen närmare medborgarna.

Tyngda av bland annat gängskjutningarna i Skåne fylldes tomrummet som Polisen lämnat snabbt upp av banditer som förpestade livet för invånarna. I brist på lokala poliser funderar kommunen i dag på att anställa väktare.

Fallet Ronneby påminner om hur illa det går när staten försummar sin viktigaste uppgift: att upprätthålla lag och ordning.  För att höja stämningen ytterligare kan det vara på plats att påminna om att Ronneby inte är unikt i sitt slag – snarare är det samhällets avgränsade storlek som tydliggör effekterna av en frånvarande rättsstat. I storstädernas utanförskapsområden utmanar kriminella gäng statens våldsmonopol mer eller mindre varje dag – på landsbygden opererar utländska stöldligor riskfritt. I dag begås runt hälften av alla bostadsinbrott av utländska ligor, enligt Moderaternas rättspolitiska talesperson Tomas Tobé.

Att M presenterar ett antal förslag som är tänkta att försvåra livet för kriminella är därför inte en dag för tidigt: bland annat ska brott med ett straffvärde på sex till tolv månader kunna leda till utvisning, det ska bli enklare att utvisa EU-medborgare, straffet för bostadsinbrott skärpas, systemet med mängdrabatt slopas och Tullen ges möjlighet att undersöka och beslagta misstänkt stöldgods som är på väg ut ur landet. Att svenska tulltjänstemän i dag måste knyta näven i fickan och se på när ligor kör i väg med sitt byte faller särskilt tungt under lex ”Vi har varit naiva”.

När man öppnar tidningen är det ibland lätt att bli modstulen inför möjligheterna att vända brottsutvecklingen – men när man läser M:s programpunkter inser man att det finns ett antal lågt hängande frukter som parat med en närvarande polis skulle leda till betydande förbättringar.

Varför ska seriekriminella gång på gång släppas in i landet? Ställer man den frågan framstår inga av förslagen som särskilt radikala. Det handlar bara om sunt förnuft.      

Rättshaveristiska föräldrar i extremismernas Sverige

I P1 Morgon för en stund sedan påmindes jag ännu en gång om att det finns få lika felaktiga påståenden som att Sverige skulle vara "landet lagom". Den där sköna medelvägen kanske går att räkna fram som just som ett medelvärde, men det är i så fall ett medelvärde mellan extremer. Pendeln slår i alla samhällen men i Sverige måste den alltid slå fullt ut.

Den här gången handlar det om föräldrainflytande i skolan.Ordföranden i Lärarnas riksförbund, Åsa Fahlén, intervjuas om vad hon skrivit på SvD:s debattsida i dag: "Ett fenomen som ökat de senaste åren är att föräldrar använder Skolinspektionen och Barn- och elevombudsmannen för att pressa rektorer att flytta personal, eller för att få personal att självmant ta beslutet att säga upp sig. Föräldrarna vet att anmälningarna är tidskrävande och finns att ladda ned på Skolinspektionens hemsida, vilket ger en negativ bild av skolan, oavsett utslag. Att bara synas bland anmälningarna kan påverka elevintaget och således skolornas ekonomi."

Än så länge rör det sig om högljudda minoriteter, men i det uppskruvade medie- och internetsamhället räcker det ofta med mionoriteter för att ställa till med elände. Ja, i själva verket kan det vara effektivare att vara en minoritet, eftersom det gör att tonläget och aggressiviteten inte blir utspädda och modererade utan kan få fritt utlopp och därmed större genomslag.

Vi har rört oss från den ena extremen till den andra. För några decennier sedan hade föräldrar minsta möjliga talan i relationen till barnens skola. Man hörde till en viss skola och fick vackert nöja sig med den oavsett kvalitet och bemötande. Att låta barnen byta skola ifall de blev trakasserade eller fick usel undervisning var inte att tänka på. Man kunde klaga på skolmaten vid något föräldramöte per termin, mycket större möjligheter till påverkan så existerade knappast.

Och i dag tycks det alltför ofta ha blivit tvärtom. Skolorna har blivit rädda för föräldrar, eftersom dessa har makt att snuva skolan på barnens skolpeng eller - kanske värre - skandalisera lärare och skolledare via sociala eller traditionella medier. Hoten kan förstås bemötas med integritet och krav på respekt för professionen, men ängsligt ledarskap, fega huvudmän och ekonomiska realiteter gör att så ofta inte blir fallet.

Vi har hoppat ur den ena galna tunnan i den andra. Gud allenast vet för vilken gång i ordningen.

Det där ljumma, sansade och genomförtalade Medelvägssverige, hur mycket skulle man inte ge för att få se det bli verklighet!?

 

 

 

Tankar kring SVT Opinion Live

I gårdagens Aktuellt diskuterades förra veckans journalistiska klavertramp i SVT-programmet Opinion Live. I korthet hade Staffanstorps moderata kommunstyrelseordförande Christian Sonesson fått klä skott för att ha placerat en nyanländ man och hans familj i ett vandrarhem med mycket låg bostandard. I samma program deltog även den socialdemokratiska riksdagsledamoten från Malmö, Hillevi Larsson, som kritiserade Sonesson. Problemet var bara att mannen placerats på vandrarhemmet av S-styrda Malmö stad. Denna för tittarna avgörande information framgick inte i programmet.

Sonesson publicerade ett Facebook-inlägg om detta som fick stor spridning. Det resulterade i en debattartikel i Kvällsposten samma dag och slutligen medverkan i Aktuellt – där ansvarig utgivare för Opinion Live fick svara på tuffa men rättvisa frågor från nyhetsankaret. Ett fel som begåtts av en redaktion lyftes upp av en annan inom samma programbolag – exakt så som SVT borde agera varje gång den här typen av blundrar inträffar (samma princip gäller för övrigt alla seriösa medieaktörer).     

Hade Sonessons inlägg på Facebook inte fått så stor spridning hade Aktuellt med största sannolikhet inte valt att bjuda in Opinion Lives projektledare och ställa kritiska frågor till honom. Jag vill mena att detta är ett tydligt exempel på hur sociala medier kan fungera som en god kraft då de tvingar fram nödvändiga publicistiska diskussioner. Att det i detta fall sker inom SVT:s ram och inte i branschpress eller i andra kanaler stärker programbolagets trovärdighet.

Frågan kvarstår om det hela bara var ett utslag av krishantering eller ett verkligt trendbrott. Vågar man hoppas på det sistnämnda? Fan tro´t…   

Ständigt denne Eliasson

Dan Eliasson avgår som rikspolischef och kommer att göra sin sista arbetsdag den 15e februari. Det är en synnerligen välkommen nyhet. Sällan har Sverige haft en så utskälld myndighetschef – på goda grunder. Under sin tid på posten blev det tydligt att Eliasson saknade den lyhördhet och fingertoppkänsla som krävs för att leda en organisation som Polismyndigheten.

Frustrationen bland både medborgare och poliser gränsade till (och översteg) kokpunkten eftersom han in i det längsta tonade ned problemen med den dysfunktionella omorganisationen och ökande brottsligheten. Det hindrade honom inte från att byta ”snart vänder det”-mantrat till det mindre upplyftande ”hjälp oss, hjälp oss” under en presskonferens i somras – för att sedan återgå till budskapet om ljusare tider, senast framfört i Agenda för två veckor sedan. Så kan man inte styra en myndighet med bibehållen trovärdighet.

Den ökande brottsligheten och den misslyckade polisreformen kommer oundvikligen att förknippas med Dan Eliassons tid som rikspolischef. Till hans försvar kan sägas att uppdraget att genomföra reformen var dömt på förhand.

Hela idén med att centralisera polisen i syfte att föra den närmare medborgarna känns kontraintuitiv, och är det också. De ”medborgarlöften” som såldes in som garanten för en närmare polis är inte juridiskt bindande utan just ett löfte – och kan därmed brytas av Polisen utan någon egentlig konsekvens. Att detta faktum inte genererat fler kritiska frågor är märkligt givet att omorganisationen, åtminstone när den skulle säljas in till medborgarna, tryckte så hårt på idén om en mer närvarande polis.

Bristen på styrning av svensk polis har varit ett problem i minst 50 år och så länge sociala ingenjörer (arkitekterna bakom reformen) och skrivbordsgeneraler (Dan Eliasson) väljer att förlita sig på världsfrånvända managementteorier kommer litet att ändras. Vad som behövs är en insikt om att en polis närmare medborgarna kräver ett ansvarsutkrävande på lokal nivå – utan den faktorn kommer även framtida styrningsförsök att misslyckas.

Att tillåta kommunal polis är ett viktigt steg. Vi ser redan i dag hur allt fler kommuner låter väktare patrullera gator och torg – i praktiken ett slags kommunpoliser införda ”bakvägen”. Därmed inte sagt att en kommunal polis kommer att lösa alla problem. Det vore dock ett viktigt steg på vägen mot ett tryggare samhälle.

Den person som efterträder Eliasson måste förstå kopplingen mellan ansvarsutkrävande och lokalt brottsförebyggande. Att han eller hon också måste ha en gedigen bakgrund inom Polisen är självklart. Med den nya organisationen har rikspolischefen för första gången en operativ roll varför kravet på praktisk erfarenhet från verksamheten höjts avsevärt.

Att, för att nämna ett exempel, gå från gd för Försäkringskassan till rikspolischef för Polisen borde därför inte vara möjligt. Tanken på en ÖB som inte genomfört lumpen känns lätt löjeväckande – detsamma borde gälla för en rikspolischef som aldrig patrullerat.

Om Dan Elisassons avgång är ett steg framåt för både Polismyndigheten och samhället i stort så var dagens andra nyhet tyvärr inte det: Dan Eliasson blir ny gd för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Samma person som förbrukat sitt förtroende som rikspolischef ges alltså ett nytt av regeringen för att styra en av de viktigaste myndigheterna i arbetet med att bygga upp totalförsvaret. Detta i en tid då hotbilden mot Sverige är den allvarligaste sedan kalla kriget. Med så många myndigheter och ambassadörsposteringar i världen framstår regeringens utnämning lika obegriplig som oroväckande.

Fimpa förbudet!

Livet avslutas med döden. En del väljer att snabba på det hela genom att göra hälsopåverkande saker som att röka. Det kostar även på för vården och samhället i stort. Detta anges som ett av skälen till att regeringen nu föreslår rökförbud på uteserveringar. Men kom igen! Har inte politikerna viktigare saker för sig än att jaga rökare?

Vanliga cigaretter, e-cigaretter och vattenpipa föreslås förbjudas från svenska uteserveringar. Även som icke-rökare känner jag frihetsinskränkningen – och ser också framför mig hur jag måste konkurrera mer om sittplatserna inomhus…

Skämt åsido, ambitionen med att fler ska vilja fimpa är inget fel i sig. Men att lägga tid, energi och resurser på detta när vi redan (framgångsrikt) har fått bort rökning inomhus överskuggar våra riktiga problem i samhället: Hur skapar vi bäst förutsättningar för grundläggande behov som exempelvis boende, skola, vård och polis?

Förvisso kan rökning anses vara en vårdfråga som får kostnadspåverkan för oss alla, men lös det hela med en högre försäkringspeng för de som själva valt att röka – och låt det vara ett incitament att fimpa.

Regeringen, det finns viktigare saker att lägga tid och resurser på. Och det är mänskligt att fela, så låt människor göra fel ibland och röka (utomhus) medan ni tar ansvar för att få bort riktiga problem.

Natt på museet

Det har varit lite lugnare i museidebatten på sistone, men kommer det verkligen att fortsätta så? I kväll kan man få en fingervisning om saken, eftersom det ordnas magikväll på Medelhavsmuseet.  Huvudnummer är Jolanta den Tredje, som presenteras som "häxa, sierska och författare" och vars ambition här i världen är att "rentvå och återupprätta häxans och sierskans anseende".

Metoden för detta är inte bara samtal med en pedagog från Världskulturmuseet utan också "korta spåsessioner" som ska ske senare under kvällen.

Den modiga går alltså till Medelhavsmuseet i kväll och frågar häxan ifall den finns någon framtid för museiliv med kvalitetsmässiga och vetenskapliga ambitioner eller om det ska bli hokus pokus för hela slanten?

 

 

Från Bromma till Balkan?

Måndagens debattartikel i DI (22/1) är nedslående läsning. Enligt Livsmedelshandlarnas VD Pär Bygdeson kostar brottsligheten numera handeln 22 miljarder kronor om året – nästan i paritet med Polismyndighetens totala budget.

I texten listar Bygdeson ett antal exempel som tillsammans tecknar en till lika delar grym som bisarr bild av hur villkoren för svenska handlare kan se ut. En butik som plågas av gäng och stölder i Stockholm får ingen hjälp av ett vaktbolag då företagets skyddsombud anser uppdraget för farligt för väktarna; en andra butik i Göteborg har problem med en tiggare som regelbundet stjäl mat och dryck – men står handfallen då Polisen inte tar emot anmälan med hänvisning till att Riksåklagaren sagt att stölder under 60 kronor ”inte ska beivras”; en tredje butik i Markaryd har stora problem med gäng som stjäl och trakasserar men får inte tillräcklig hjälp av Polisen – varefter Arbetsmiljöverket rycker in och utfärdar ett vitesföreläggande på 50 000 kronor då arbetsgivaren inte kan erbjuda en trygg miljö för personalen. Tanken på att pengarna, i det fall butiken mot all förmodan fälls i domstol, skulle tillfalla staten skaver betänkligt.    

Det sistnämnda fallet illusterar de perversa följderna av en stat i vilken den hårda kärnan (Polisen) murknat men ”mjukdelarna” (Arbetsmiljöverket) fungerar väl. En lika orimlig som samhällsfarlig ordning. Få medborgare orkar nog i längden glädjas över att staten är mäktigt nog att stämma deras arbetsgivare men för svag för att upprätthålla våldsmonopolet.      

Bygdeson skriver även i artikeln att vår lagstiftning kring stölder, hot och trakasserier är anpassad till en tid då den sociala kontrollen var större och en majoritet av de kriminella ville ”vara en del av samhället”. Så är det inte i dag.

Det ligger nog en hel del i det. I höstas föreläste SvD:s ledarskribent Per Gudmudson på temat tillit och trygghet i Sverige (cirka 30 minuter in). Han menar att våra samhällsinstitutioner (och politiker) är formade efter efterkrigstidens välorganiserade Brommasamhälle, där behovet av polis är begränsat, den sociala tilliten stor och viljan att göra rätt stark. I mötet med dagens samhälle sker en krock som varken institutioner eller politiker är förberedda att hantera.

Det får däremot aldrig bli en ursäkt för att inte agera. Så här kan vi faktiskt inte ha det längre.  

Gör språken obligatoriska!

Idag rapporterar SR Ekot om sjunkande språkkunskaper hos svenska elever. Vi går nu på tvärs mot EU:s mål för flerspråkighet; att alla i EU ska tala två språk utöver sitt modersmål. Ett av skälen tros vara att alltfler elever väljer att läsa så kallad ”svenska-engelska” istället för franska, tyska eller spanska.

Det ”Exit”-alternativet var tänkt för specialfall, men har nu blivit någon slags standard och easy way out. Lärarnas Riksförbund föreslår därför att språkvalet utöver modersmål och engelska i högstadiet ska bli obligatoriskt. Det är nog klokt.

Språk är en dörröppnare i kontakten med andra länder och nationaliteter. Språkkunskaper är också en fördel när man söker sig ut i arbetslivet och vi reser alltmer både på fritiden och i arbetet. Det är bara några exempel på vikten av språkkunskaper som behöver inskärpas bland svenska högstadieelever (med flera).

Johan Hakelius skriver att ”Språkfascism” i radio skulle bli en succé (Expressen 20/1) och uppmärksammar oss på tragedin att så många rycker på axlarna åt språkregler. Vi förstår inte vikten av att ”underhålla och utveckla vår allmänning [språket]”. Men varför vårdar vi inte språket – det mest gemensamma vi har?

Det är inte något obefogat krav att göra högstadiets språkval i tyska, franska eller spanska obligatoriskt. Det är en nödvändig språkvård och det kommer att ge utdelning för eleverna och förbättra deras framtidsutsikter. Även om det måhända kan kännas lite jobbigt är det inget skäl att slippa undan. De gör sig bara en otjänst genom att missa den rörligheten, gemenskapen och språkliga sporren i CV:t som extra språkkunskaper ger.

 

Vidare lästips om skolan: Katarina Barrling om ”Kunskapen som försvann” (Axess nr 9/2017)

Vilken militär pratar vi om?

I förra veckan uteslöt inte statsminister Stefan Löfven (S) att använda militär i kampen mot den eskalerande brottsligheten. Innan statsministern förtydligade vad han egentligen menat hann debattens vågor gå höga; militären är inte tränad att bekämpa organiserad brottslighet, lagstiftningen medger inte detta, personer som flytt från krig riskerar att traumatiseras, vad händer med Sverigebilden etc.  

En diskussion som statsministerns provprat däremot inte verkar ha utlöst är hur förutsättningarna att använda sig av militären ser ut i rent materiella termer. Låt oss anta att regeringen redan i dag gavs fria händer att sätta in svenska soldater att patrullera gator och torg – hur många män och kvinnor skulle Försvarsmakten då kunna avvara?

Så sent som den 12/1 i år rapporterade SR om att bara 2 230 personer inledde Försvarets grundutbildning förra året, varav en fjärdedel kan komma att hoppa av utbildningen i förtid om tidigare beräkningar håller i sig. Detta ska ställas mot behovet om 3 500 nyrekryter ifall samtliga svenska förband ska vara bemannade. I GP (10/1) konstaterar ledarskribenten Jenny Sonesson att en tredjedel av alla officerare kommer att gå i pension till 2025.

Slutsats: vi har i dag stora problem att fylla personalluckorna till ett redan kraftigt underdimensionerat Försvar sett till uppgift och hotbild. Förutsatt att löner och villkor inte förbättras avsevärt talar litet för att denna utveckling kommer att brytas (efter avslutad utbildning är ingångslönen för en vanlig soldat 19 000 kronor i månaden).

Svaret på tankeexperimentet om hur många soldater som kan avvaras i kriget mot brottsligheten blir därför: ytterst få. Att denna aspekt inte framkom tydligare i debatten vittnar om att vi fortfarande tenderar att ta Försvaret – och vad vi kan förvänta oss av det – för givet. 

Beredskapspolisen behövs

Liberalerna vill ha en beredskapspolis som ska kunna användas vid större händelser i fredstid och inte bara i krig eller krigsfara som Försvarsberedningen föreslår. Det är en utmärkt idé. Beredskapspolisen användes inte så ofta men erbjöd en viktig möjlighet att snabbt skala upp polisinsatserna i ett kritiskt läge som under Kuwaitkriget eller efter stormen Gudrun. Så sent som vid 1990-talets början uppgick beredskapspolisen till ca 9 000 personer, vilket man då tyckte var otillräckligt. I L-förslaget, som presenterades av Jan Björklund och Roger Haddad i Sälen i dag, talas dock bara om 3 000.

I förslaget talas inte heller så mycket om varför Liberalerna var med och lade ned beredskapspolisen under regeringen Reinfeldt. Viss sådan självrannsakan hade snarare stärkt än undergrävt trovärdigheten i dagens besked. Avskaffandet skedde så sent som 2012, långt efter att man borde ha fått upp ögonen för att det inte var en lysande idé att rasera hela det svenska totalförsvaret, men sannolikt var man besjälad av de egna satsningarna på den reguljära polisutbildningen och under tryck från polisledning och polisfack som aldrig har gillat mångfald i systemet.

I dag - med ökade avhopp från polisyrket, med misslyckandet att fylla platserna på polisutbildningen och med erfarenheter från 2015 års våg av asylsökande - är läget ett annat. Det är svårt att tänka sig en annan åtgärd som ger ett så robust och snabbt tillskott till polisen. Att Liberalerna nu tar skeden i vacker hand och bejakar detta är bara att välkomna. Förhoppningsvis har övriga partier civilkurage nog att hänga på.

Liberalerna vill också ge statsbidrag till kommunerna så att de kan anställa fler ordningsvakter. Viljan är nog även om kommunerna bör besparas fler specialdestinerade statsbidrag. Men se samtidigt till att öppna för kommunala poliser.

 

 

 

Ökad oro och minskat förtroende

Det har nyss varit pressträff här i Sälen där Thomas Hvitfeldt från Brå har presenterat ännu en del av den nya Nationella Trygghetsundersökningen (NTU 2017). I höstas kom resultaten beträffande utsatthet för brott, i dag handlar det om otrygghet och förtroende.

Otryggheten bland kvinnor ligger på fortsatt hög nivå. Hela 30 procent av kvinnorna i Sverige känner sig otrygga om de går ut på kvällen eller avstår helt enkelt från att gå ut sent på grund av otrygghet. I den yngsta kategorin, 16-29 år, är andelen hela 37 procent och bland kvinnor i åldern 20-24 år är andelen bara någon procentenhet lägre. Det handlar om en 50-procentig ökning jämfört med hur läget var 2010.

Den allmänna oron för brottsligheten i samhället har också ökat rejält. Nu säger 29 procent av alla tillfrågade att de känner stor oro för brottsligheten i Sverige. Motsvarande tal för 2010 var 22 procent.

Samtidigt sjunker andelen som har stort förtroende för rättsväsendet och polisen, medan andelen som känner lågt förtroende för rättsväsende och polis ökar kraftigt. Mot bakgrund av hur medierna sett ut på sistone, vilket åtminstonde delvis häger ihop med vad som händer i verkligheten, kan man tycka att förtroendet förblir förvånansvärt stort. Det speglar rimligen dels att svensk polis och rättsväsendet har ett avsevärt förtroendekapital till att börja med, dels att människor vill känna förtroende. Ginge folk bara på uppklarningsprocenten skulle det vara annat ljud i skällan.

Vid pressträffen frågade jag Thomas Hvitfledt om han kan sätta in de svenska talen i ett internationellt perspektiv. Kunde han säga något om hur de svenska nivåerna och tendenserna förhåller sig till andra västeuropeiska länderna. På detta svarade han ett kort och ärligt nej.

Det får mig att åter rida en käpphäst, nämligen att debatten om brottslighet, brottsbekämpning och brottsförebyggande lider av ett intellektuellt underskott. Jag skrev om ddet så sent som i fjolårets sista AxessVar hör man om det internationella perspektivet och lärdomar från andra länder som vi har att lära och inspireras av? Kanske på seminarier i Brå men knappast i den allmänna debatten. Jämför hur många forskare, ämbetsmän och myndigheter som vänder och vrider på den ekonomiska politiken med hur många som analyserar polisens arbete och föreslår förbättringar. Arbetet mot brott är en av statens mest grundläggande uppgifter, men nu lämnas medborgarna i sticket både vad gäller själva brottsbekämpningen och idéer om hur den kan vässas.

Polisen behöver utan tvivel förstärkas. Detsamma gäller forskningen och kunskapsinhämtningen om brott och brottsbekämpning. Man skulle väl till och med kunna säga att det senare spelar stor roll för det förra.

Inte en gång till

Kontrasten är slående mellan det melodiska lugnet i Björn von Sydows röst och den skärande oro som prägalr innehållet han förmedlar. Från Folk och försvar-scenen i Sälen berättar han stillsamt och systematiskt att Sverige - lika systematiskt - har avecklat sitt totalförsvar och att det numera bara återstår rudiment. På pnkt efter punkt - befolkningsskydd, elförsörjning, krissjukvård, tillgången på mat och läkemedel - har politiker lämnat ett välbeprövat säkerhetstänkande bakom sig och gjort bekymmerslösheten till strategi. Efter kalla krigets kärva tid kändes det ljuvligt att få sväva iväg på avspänningens ljumma uppvindar och slippa tänka på skyddsrum, krigskirurgi och konserver.

Nu tycker Björn von Sydow och en i stort sett enig försvarsberedning, där alla åtta riksdagspartier är representerade, att det har blivit tid att komma ner på jorden igen. De talar klarspråk om läget och uttrycker vilja av att förändra det till det bättre. Försvarsberedningens betänkande "Motståndskraft" är alldeles utmärkt , och det är förträffligt att arbetet med att reparera vår uthållighet intensifieras, men jag föreslår att man mitt i all praktisk hantering också tillsätter en historikergrupp som kartlägger hur det gick till när den allmänna ansvarslösheten satte in. Man kan kalla den "Förvillelseutredningen" eller "Fantasikommissionen" eller någonting korrektare och mer byråkratiskt, men se till att vi lär oss mer om kollektivismen, godtrogenheten och trendkänsligheten i Sverige som gör att alla så gärna rusar i väg åt samma håll. Det kanske kan bli en jungfrugärning för den nya myndighet för psykologiskt försvar som statsministern förutskickade i går. Vi behöver inte bara ett bättre värn mot påverkan utifrån utan också mot våra egna och inhemska inbillningar. Wilhelm Agrell i Lund har redan gjort en del av jobbet i sin Fredens illusioner.

Sannolikheten är väl begränsad för att detta ska ske, för det är många i ansvarig ställning som har del i ansvaret för vad som har hänt. Lättsinnet kopplade inte bara greppet om vanligtvis oseriösa personer utan också om många som annars gjort sig kända för klokskap och markkontakt. I sina memoarer skryter Göran Persson med hur han vingklippte försvaret till den grad att det inte längre skulle behövas något försvarsdepartement och under regeringen Reinfeldt var det glest bland moderaterna (och övriga allianskamrater) som vågade säga emot när stats- och finansministrarna demonstrerade sitt ointresse.

Ja, vore man lite mer dramatiskt lagd skulle man kunna beskriva Björn von Sydows ordförandeskap i Försvarsberedningen och det arbete som han där uträttar som en sorts botgöring för gångna tiders försyndelser. Han var försvarsminister under 1990-talets sista och 2000-talets första år och stod bakom försvarsbeslutet 2000, vilket gick fram som en slåttermaskin i den svenska regementsfloran. År efter år under hans styre fick försvarsutgifterna minska som andel av BNP. Jag tycker inte att detta gör von Sydow olämplig som ordförande i beredningen, men jag tycker att det är viktigt att vi orkar med att se vår nära historia i vitögat samtidigt som vi städar upp efter den. Även om det smärtar både till höger och vänster. Det får inte bli en gång till.

 

Sluta ducka för aktivisterna

Emma Jaenson på Dalarnas Tidningar har granskat korrespondensen mellan Nationella sekretariatet för genusforskning och Högskolan Dalarna. Det har inte varit någon upplyftande läsning.

Sekretariatet har fått i uppdrag av regeringen att driva på "jämställdhetsintegrationen" av högre utbildning i Sverige. Universitet och högskolor ska dansa efter deras pipa. Den akademiska friheten ingår uppenbarligen inte längre i ekvationen.

Jaenson skriver: "Integreringen innebär en omfattande omformatering av hela högskolans kärnverksamhet – av all forskning och utbildning. Bland annat ska ojämställda strukturer i klassrummen studeras med hjälp av observatörer som iakttar mönster i hur deltagarna interagerar med varandra. Genuspåbudet ger också att minst 40 procent i den akademiska verksamheten i alla lägen ska representeras av vardera kön. För att uppnå detta ska man göra 'justeringar av utbildningarnas innehåll och marknadsföring för att göra dem mer tilltalande för underrepresenterat kön.'"

Det är obehagligt redan att en central myndighet får i uppdrag att uppfostra vad som borde vara fria akademier. Men som Jaenson konstaterar, det hela blir etter värre när man inser att projektet bygger på ideologi snarare än vetenskapligt grundade kunskaper.

Under regeringen Reinfeldt avstod de borgerliga från snart sagt alla konflikter med den här sortens aktivism och politisering. Följderna kan vi se på en rad områden: ideologiseringen av museerna är ett aktuellt och ganska flitigt diskuterat exempel. Det är ytterst angeläget att allianspartierna redan nu gör klart att detta misstag inte kommer att upprepas. Borgerlighet handlar inte bara om skatter utan också om respekt för kunskap, vetenskap och självständighet för olika samhällssektorer. (Vilket för övrigt också är fullt förenligt med socialdemokrati av balanserat märke.) Av Alliansen väntar vi oss tydliga ställningstaganden för jämställdhet - och glasklara besked om att "jämställdhetsintegrering" i aktivistregi snabbt blir historia efter ett maktskifte.

 

Det oförmögna Sverige

Via Lars Wilderängs blogg Cornucopia upptäcker jag att Credit Suisse har publicerat sin Global Wealth Report för 2017, som erbjuder en noggrann och detaljrik genomgång av förmögenhetsläget i världen. Det är fascinerande läsning på många sätt, inte minst för kalenderbitaren som kan njuta av ett enormt tabellverk.

Den som koncentrerar sig på Sverige kan konstatera att medelnettoförmögenheten för vuxna ligger på 261 000 dollar, dvs drygt två miljoner kronor. Inte illa, kan man tycka. Fast det är klart, även värdet på hus och lägenheter räknas in och Credit Suisse har inte hunnit ta hänsyn till den senaste tidens prisfall på bostadsmarknaden. Och framför allt: medelvärdet är inget riktigt bra mått på det allmänna välståndsläget eftersom ett mindre antal gigantiska förmögenheter drar upp snittet. Ser man i stället till medianvärdet blir läget helt annorlunda, ty då är vi plötsligt nere i en sjättedel av medelvärdet: 45 000 dollar. Och eftersom medianen utgör det mittersta värdet har hälften av alla svenskar en ännu mindre förmögenhet än så. Eventuella bostadsvärden inkluderade. Bilden av folkhemsinvånaren som småkrösus med gott om spending money tonar snabbt bort.

Det blir än tydligare om man jämför med våra grannländer. I Norge är medianförmögenheten ungefär tre gånger så stor som i Sverige: 131 000 dollar. Oljan, tänker ni, och den spelar förstås in, men varken Belgien (162 000), Schweiz (229 000) eller Italien (125 000) är mig veterligen några ledande oljeproducenter och detsamma kan sägas om Irland (85 000) och Spanien (63 000). I själva verket visar det sig att bara ett enda västeuropeiskt land, Portugal, ligger sämre till än Sverige vad medianförmögenheten beträffar. Även Grekland (55 000), Finland (58 000) och Danmark (87 000) slår oss med god marginal.

Förklaringen? Det måste handla om flera faktorer. Den svenska skattepolitiken har inte precis gått ut på att främja uppbyggande av vanligt folks förmögenheter och är självklart en bov i dramat. Samtidigt skiljer vi inte längre ut oss skattemässigt på riktigt samma sätt som förut. Varken Belgien, Italien, Frankrike eller Danmark är något skatteparadis. Däremot har Sverige varit ett land med höga skatter och höga offentliga utgifter under längre tid än många andra, vilket rimligen spelar viss roll. Här tänker vi inte så mycket på sparande som en metod för att uppnå självständighet och oberoende visavi staten, tvärtom har staten varit metoden för att vi ska slippa spara. Den högaktuella debatten om pensionssystemet understryker att det kan vara klokt att tänka lite annorlunda på den punkten framöver, men old habits die hard, och det kommer att ta emot att ompröva den svenska värderingen att man finansierar sina Thailandsresor genom att höja lånen på huset.


Veckans bok - 2018

Adam Cwejman, Lotta Gröning, PJ Anders Linder och Erik Thyselius intervjuar aktuella fackboksförfattare under bokmässan i Göteborg. Alla intervjuer sänds textade och kan även ses fritt på Axess Play.

Where Is Life Science Heading In The Future?

Genes, Technology And Society

Tvådagarsseminarium inspelat 14-15 maj 2018 på Engelsbergs bruk.

Engelsbergsseminariet 2017: Nationer, stater och imperier

Utvalda föredrag från ett tvådagars seminarium på Engelsbergs bruk 8-10 juni 2017, med titeln: Nation, State and Empire.

Global Axess 2018: Kunskap och information

Kunskap och information är temat för årets upplaga av Global Axess. Kunskapens betydelse har varit uppenbar för människan allt sedan Adam och Evas tid, men informationssamhället ställer oss inför nya frågor. Inte minst: Vad innebär det allt intensivare flödet av information och åsikter för vår förmåga till helhetssyn och förståelse? Gör det oss klokare eller dummare? I programmen ger forskare, journalister och författare sina bilder av utvecklingen.

Studio Axess

PJ Anders Linder tacklar tidens aktuella frågor med intressanta och kvalificerade gäster. Du vet väl att du kan lyssna på avsnitten fredagar innan TV-sändningen? Besök: axess.se/podcast