Dessa är några av tankarna som flyger genom mitt huvud när jag, tillsammans med ett försvarligt antal andra stockholmare, återigen sitter på en försenad tunnelbana. Det har nämligen snöat. I Sverige. I februari. Då är det naturligtvis självklart att kollektivtrafiken är satt ur spel. Och stockholmarna sitter tålmodigt i tunnelbanevagnen som återigen blivit stående i en tunnel, eller väntar ståndaktigt i snöovädret på tågperronger och busshållplatser. Till jobbet ska man. Det finns faktiskt inget dåligt väder. Bara om man råkar vara en SL-buss i snöyra.
Nu verkar regeln om förseningar på grund av snö förvisso inte vara gudagiven. Norrlänningarna klarar sin, visserligen lite mindre omfattande, kollektivtrafik till och med under vinterhalvåret.
De kan i stället klaga på SJ som verkar fungera likadant som kollektivtrafiken i Stockholm. Regn? Försening? Löv på spåren? Försening? Snö? Tvärstopp i flera timmar och avstängda toaletter.
Resonemanget ovan kan ses som lite tillspetsat, men för den som ofta nyttjar både kollektiv- och fjärrtrafik är det lätt att bli lite uppgiven av allt strul. Särskilt som att det bara är en av många samhällsfunktioner som kollektivt verkar gå i putten just nu.
Frågan är hur länge till människor kommer att fortsätta bete sig som vanligt när allt färre verksamheter fungerar som de ska? Hur länge till kommer människor stoiskt bita ihop och vänta ut den där tunnelbanan som är sen igen? När tåget är sent igen? När man dessutom har ont och går och väntar på en operationstid? När ens son inte lär sig något i skolan? När ens dotter har blivit rånad och utredningen lagts ner? När man måste hålla sjutton grader hemma för att ha råd med elräkningen?

Man kanske bara är tacksam att bensinpriset ändå är nere på under 23 kronor. Jag vet inte.

Och om människor slutar att bete sig som vanligt, slutar åka till jobbet och i stället… ja, vad? Vad händer då?

Om man i Rom hade hybris som överlägsen militär- och statsmakt, så har Sverige haft hybris i fråga om moral och en evig skattkista finansierad av folket själva. Regering efter regering har räknat med att kärnverksamheten, skola, vård och polis, har fungerat av sig självt och lagt pengarna på fluff. (För en närmare beskrivning av vad “fluff” innebär, finns det detaljerade beskrivningar på Slöseriombudsmannens sida.)
I boken Handbok för fifflare(Fri Tanke) ger Hanne Kjöller en bild av hur otroligt enkelt det är att lura staten på pengar genom vårt generösa bidragssystem. Det är svindlande hur mycket pengar som väller ut genom den kranen.

Skolans förfall är möjligen det allvarligaste, en nationalekonomisk katastrof som bara väntar på att ske.
Den optimistskt lagde skulle hävda att det här borde lösa sig, skolan har aldrig fått så mycket pengar som nu. Men vad hjälper det när studenterna på universitetet, efter att ha gått igenom det svenska skolsystemet, varken kan läsa eller skriva ordentligt? När de inte har böcker i skolan?
Ska de som går ut svenska skolan idag, bli framtidens ingenjörer och kirurger? Man bävar.

Samtidigt som den svenska samhällskroppen attackeras på allt fler fronter,inifrån och utifrån, är det inflation, energikris och krig i Europa. Om historien lär oss någonting om framtiden så får man nog anse framtidsutsikterna således rätt dystra. Hellre än att spela fiol medan Sverige – eller åtminstone dess utsatta områden – brinner, kanske det är dags att förbereda sig för ett oundvikligt fall?