Tiden stannar inte. När katastrofen slår till mot en familj fortsätter världen utanför som vanligt. Trots att en person är sjuk, arbetslös eller en närstående har dött så kvarstår alla problemen man hade innan. Barnen måste matas och köras till skolan, kranen på gästtoan droppar fortfarande och gräsmattan behöver klippas.
Det är samma sak när en pandemi drabbar världen. Den adderar bara till de redan existerande problemen. Men i Sverige verkar vi tro att pandemin snarare raderar våra problem.
Vem minns nyhetsrapporteringen i januari i år?  Alltså från tiden f.C., före Corona.
Då dalade skolresultaten, vi hade skenande problem med integrationen, gängskjutningar och bomber som small på regelbunden basis.
Sett till nyhetsrapporteringen idag har vi bara problem med pandemi och ekonomi, möjligen med inslag av kändis som köper sex.
Sanningen är dyster – alla problem vi hade i januari finns kvar. Gängbrottslingar bryr sig inte om social distans och skolan vinner inte precis på digital undervisning.
Samtidigt är vi på väg in i den största ekonomiska katastrofen i modern tid, vilket inte kommer att verka dämpande på exempelvis brottslighet.
Vi måste lyfta blicken och börja se livet med pandemin som det nya normala. Vi får inte blunda för de problem vi har utöver viruset. Om kranen på gästtoan får stå och droppa tillräckligt länge så blir det till slut översvämning. För tiden har den ohyfsade vanan att fortsätta gå och jorden att snurra.