Det går inte att underskatta kraften i de processer som Putins vedervärdiga anfallskrig mot Ukraina har startat. Tysklands totala kursomläggning i försvars- och utrikespolitiken är en av de mer betydande. Glädjande nog ger de första opinionsmätningarna vid handen att den har starkt stöd bland tyskarna: 78 % ställer sig bakom förbundskansler Olaf Scholz (SDP) försvarssatsning om 100 miljarder euro och därtill kommande ökningar av försvarsbudgeten med över två procent av BNP (något som mången amerikansk president försökt få tyskarna att göra, men inte lyckats med).

I Elysée-palatset är man också glad. Efter år av fransk besvikelse på tyskarnas brist på visioner och engagemang i säkerhetspolitiken står nu axeln Paris-Berlin starkare än på mycket länge (Die Welt 28/2).

Kanske kommer vi även att se en ändring i energifrågan. Det politiska trycket på att åtminstone skjuta upp nedstängningen av de sista kärnkraftverken kommer med all säkerhet att öka. Som sagt, det tektoniska skifte i Europa som Putins krig utlöst är svårt att ta in. Om än att orsakerna bakom är tragiska bortom ord.

Putins krig har också utlöst en identitetskris för Europas ytterkantspartier. I Tyskland ror Die Linkes utrikespolitiska talesperson, Gregor Gysi, så årorna glöder. När den tyska förbundsdagen i förra veckan skulle besluta om att stötta Ukraina med defensiva vapen och sanktioner mot Ryssland röstade Die Linke, sin vana trogen, nej.

Men sju ledamöter ur Die Linkes hårda kärna, ledd av den tidigare partiledaren Sahra Wagenknecht, gick ännu längre än partiets officiella röstförklaring. På sin hemsida slår Wagenknecht och övriga undertecknare förvisso fast att Putins angrepp på Ukraina är ett brott mot folkrätten och att Ryssland måste dra tillbaka sina trupper. Men brevet övergår snabbt till en allmän anklagelseakt mot USA och Nato som, enligt författarna, bär ett betydande medansvar för kriget.

I ett svar till Wagenknecht förfärades Gysi över tonen i brevet och ”den totala bristen på empati” för krigets offer. Han anklagar dessutom undertecknarna för att ”att endast vara intresserade av att skydda er gamla ideologi”.

Att det pågår falangstrider inom vänstern är mer regel än undantag. Men talande för Die Linkes kris är att Wagenknechts skuldbeläggande av Nato och USA var gängse inom partiet fram tills Putins storoffensiv mot Ukraina. Så sent som den 23 januari publicerade Gysi själv en essä som innehöll de sedvanliga myterna om Natos brutna löften om att inte ”expandera” österut och att försvarsalliansen med sina övningar nära de ryska gränserna gjorde att Moskva kände sig hotat. Hade inte västvärlden varit så elakt mot Ryssland hade saker kunnat se annorlunda ut.  

Med kriget ändras allt. Kvar på perrongen står Wagenknecht med anhang tillsammans med högerradikala AfD, som i sin röstförklaring också de lade skulden för kriget på Nato, USA och västs behandling av Putinryssland. De gamla argumenten och förklaringsmodellerna har därmed blivit högradioaktiva. Gysi, regimpartiet SED:s sista partiledare och sedan länge anklagad för att ha arbetat som informatör åt Stasi, inser att denna retorik är förödande för de krisande socialisterna. I sak gör det förvisso liten skillnad. På fel sida historien står Die Linke likt förbannat.

Här hemma i Sverige konfronterades Vänsterpartiet med ett liknande dilemma. Med minsta marginal ställde sig partiledningen åter på förtryckets sida då linjen blev nej till att skicka ned defensiva vapen till Ukraina. Stämningen i partiet sägs aldrig ha varit så dålig. Sent igår kom så beskedet att V gjort en u-sväng. Tanken på att stå kvar på Putinperrongen blev till slut för vämjelig.