Då heter det att nog var den turkiska republiken inte något mönstersamhälle vad gäller öppenhet, demokrati och tolerans, men man ska ändå ha i betänkande att den upplysta elit av revolutionärer som grundade den nya staten, lyfte folket ur medeltidsmörker, religiösa fördomar, kvinnoförtryck och ett teokratiskt envälde.

Segrarna skrev historien, och i den historieskrivningen betonades den moderna statsbildningens brott med det efterblivna imperiet – de avgörande skillnaderna mellan det orientaliska sultanatet och den västerländska republiken.

Men att strävandena att modernisera det osmanska väldet genom ekonomiska, sociala, juridiska och militära reformer påbörjades mer än hundra år före den turkiska republikens grundande 1923, vet var och en som någorlunda ansträngt sig att ta sig an det osmanska...