Många nya vitala teateruppsättningar hade gjorts, många yngre röster – främst kvinnliga – hade gjort sig hörda, hävdade Witt-Brattström. Som också ansåg att Strindbergs sakrosankta ställning naggats i kanten och att han var föga känd utanför Skandinavien.

Uttalandet förbryllar. Strindberg var ju världsberömd – eller i varje fall Europaberömd – redan i mitten av 1890-talet. Dagligen spelas någon Strindbergspjäs i världen. Kanske menar Witt-Brattström att han är bortglömd av den större allmänheten utanför Norden? Det kan möjligen stämma. Och vidare: för en vanlig Strindbergsbeundrare är han inte helig. Utan en vanvördig skitstövel som på gott och ont påverkat ens uppfattningar om barnuppfostran, familjeliv, äktenskap och samhälleligt hyckleri...