Den 15 april 2003 stod den amerikanske generalen Jay Montgomery Garner inom synhåll för den forntida ziqquraten i Ur i södra Irak; med fyrtio århundraden av historia svävande över sig hälsade han början till ett fritt Irak, ”på civilisationens födelseplats”. Förmodligen mindes han inte Napoleons åkallan i samband med slaget vid pyramiderna 1798: ”Mina herrar, vi presenterar nu civilisationen för egyptierna”, just innan en fransk kanonkula sköt rakt genom sfinxens näsa. Napoleon medförde 200 lärda män – professorer och intellektuella med uppgift att kartlägga landet intellektuellt. ”Åsnor och professorer bakåt” var den befallning som utgick varje gång de framryckande franska kolonnerna attackerades av mamlukernas kavalleri på sin väg till Kairo. Civilisation var ett ord som hade myntats först nyligen. Bakom själva begreppet, skrev Bernard Williams, låg den allmänna upplysningsandan. Det rymde en helt ny moralisk syftning: historien som Framstegets historia. Och från första början har civilisation förknippats med två andra begrepp: barbari och krig. Att tämja barbarerna har varit en av civilisationens många uppgifter.

Om vi bara hade detta epigram och ingenting annat av Tacitus verk, vore det värt det även om vi inte kände till sammanhanget. Det är något av det bästa som någonsin sagts om krig, och det krävdes en Tacitus för att säga det så direkt och oförglömligt. Orden läggs i munnen på en brittisk hövding; för honom finns ingen filosofi att hämta ur dem, men det finns det för oss. Fred är löftet om civilisation, och pacificering är en form av fred – men en form som kan sluta med att bli självbekräftande.

I Tacitus verk kan vi förstås inte förvänta oss någon verklig sympati med ”lägre folkslag nedom lagen”. Det han egentligen talar om är sina egna landsmäns laster. Som alltid är hans varning riktad till läsarna – allesammans romare, inte barbarer. Han använder också ett typiskt retoriskt grepp: inversion, omkastning av den förväntade ordföljden. Genom att blotta romarnas egen ferocitas (vildsinthet) och tillhörande brist på humanitas (medmänsklighet), hävdar han att de har upphört att vara ”civiliserade”. Vad hans historia visar är trots allt hur romare bekrigar varandra; barbariet, förstår vi, börjar på hemmaplan.

Krig och civilisation (liksom krig och medmänsklighet) har i själva verket varit sammankopplade ända från början – krig, långtifrån att vara ”barbariskt”, är en del av ”civilisationsprocessen”. ”I begynnelsen” är den första raden i Gamla testamentet: skapelseakten handlar om att utvinna ordning ur livets kaos. För oss innebär det civilisationens födelse omkring 5000 f Kr. Paleontologer har ägnat åratal åt att tala om för oss att förhistorien har en precis lika fascinerande historia; den ”djupa historiens” historiker går ännu längre tillbaka, till vårt mest avlägsna förflutna. Men civilisation är det vi beundrar mest, och vi kan inte tänka på den utan att tänka på krig. Historien är historien om nedgång och fall. Krig är orsak och verkan: anledningen till att vissa civilisationer uppstiger och alla till sist faller. De förfaller om de är alltför krigiska eller inte tillräckligt krigiska; och med beklagande måste jag tillägga att civilisationen ännu inte är färdig med krig.

Om Homeros är krigets store diktare, är civilisationens store diktare Hesiodos, författaren till en episk dikt kallad Verk och dagar. Hesiodos gjorde något som – enligt Nietzsche – föll sig naturligt för grekerna: de ”organiserade kaos”. Det speciella med Hesiodos världsbild är den vikt han tillmätte sociala värden. Värden blir mer ”sociala” genom arbetsdelning: därav det värde Hesiodos tillmätte arbete. En människa är bara värd vad hon kan uppnå genom att arbeta i sitt anletes svett. Och eftersom det finns rättvisa i världen – något som inte finns i den homeriska världen, där gudarna är totalt nyckfulla – är det mödan värt att arbeta (annars kunde vi lika gärna ge upp). En rättrådig människa är en som arbetar hela sitt liv och sörjer för både sina egna och andras behov, även om arbetet kanske är utan slut. ”Gudarna har givit människorna arbetet”, förklarar han för sin late bror, Perses. Det är inte en bestraffning; det är något som hör till de mänskliga villkoren. De som i likhet med hans bror lever på andra människor liknar ”gaddlösa drönare”, vilka slösar bort den honung som samlats av den produktiva bikupan.

Vad Hesiodos förbisåg var att även kriget har sina specialiserade arbetare. I Odysséen erkänner Odysseus att han aldrig roats nämnvärt av lantbruk eller att sköta ett hushåll, trots att bådadera sörjer för strålande barn; ”Nej, istället stod alltid min håg till fartyg och åror, krig och vackert glättade spjut och båge och pilar – dessa fördärvliga ting som hos andra blott väcker avsky. Dylikt lockade mig, och en gud har väl gett mig den lusten. Somliga har ju sin glädje i ett, och andra i annat.”

Hesiodos erbjuder sina läsare en ännu viktigare insikt. Arbetsdelningen är en form av domesticering, och vi vet att domesticering möjliggjorde framväxten av hierarkiska samhällen, vilka föregick hövdinga- och kungadömen där makten går i arv. Men tämjandet av människor skiljer sig till sin karaktär från tämjandet av andra levande varelser. Människor är inte får. Fåraherdar ser efter sina flockar, håller dem varma och kör bort rovdjur. Till följd av detta utvecklade tämjda djur mindre hjärnor (vargar är till exempel listigare jägare än hundar). Domesticeringen fick oss också att avla bort aggression (hundar har med tiden blivit mindre bitska). Även boskapen förvekligades – de blev ”nötaktiga” (mer tjockskalliga). Nötaktig är inte ett positivt ord när det används om en människa, särskilt inte om en krigare – i Troilus and Cressida kallar Shakespeare Ajax ”biff-sint” (beef-witted).

Med andra ord, skriver filosofen Leszek Kolakowski, bör civilisationen inte betraktas som Freud gjorde i en av sina sista böcker, Vi vantrivs i kulturen, som ett instrument för att undertrycka instinkter; i stället bör vi se den som ett instrument som ersätter instinktiva förmågor och kanaliserar aggression till nyttigare sociala ändamål. Kanske har våra moraliska känslor och kulturella instinkter rentav varit vårt sätt att begränsa de försvagande effekterna av vår egen domesticering.

Mark Pagel beskriver denna process som en domesticering av våra förmågor. Specialisering odlar förmågorna, i termens båda bemärkelser – den samtidigt utvecklar och tyglar dem (de förmågor den främjar tenderar att vara sociala, använda för andras räkning). All domesticering främjar detta. Hundraser är genetiska variationer som vi själva har avlat fram och upprätthållit. Vi använder dessa raser i olika syften, särskilt för att jaga och vakta egendom (men jakthundar är inte idealiska vakthundar).

På liknande sätt gjorde specialisering i krig det möjligt för våra samhällen att blomstra. I sin Essay on Civil Society berättade Adam Ferguson historien om en amerikansk ”rödskinnshövding” som vände sig till (den brittiske) guvernören över Jamaica vid början av ett krig mot Spanien. Hövdingen var förbluffad över att kolonins civila, särskilt köpmännen, inte hade rekryterats. Guvernören förklarade för honom att köpmännen inte deltog i krig. ”När jag går ut i krig lämnar jag bara kvinnorna hemma”, svarade hövdingen. Här intog Ferguson den civiliserade människans moraliskt överlägsna hållning och förklarade att den ”simple krigaren” inte insåg att krig och kommers inte var två skilda ting i en sofistikerad nation. I civiliserade samhällen ”kombineras det krigiska och det kommersiella på en mängd olika sätt; de formas i olika grader av omständigheternas inflytande”.

På senare tid har specialiseringen underblåsts genom vårt samspel med tekniken, samtidigt som tekniken har fortsatt att domesticera oss. Den fråga vi bör ställa oss, skriver Kevin Kelly, är vad teknologin och civilisationen fortfarande vill ha av oss. Krig har i varje fall blivit alltmer specialiserat i ett viktigt avseende: de mänskliga insatserna minskar. Men vi bör också komma ihåg att civilisationsprocessen, redan från början, minskade det arbete som dödandet kräver. Och vapen gjorde en enorm skillnad. Det tar i genomsnitt 20 minuter för två eller tre chimpanser att döda en annan; det tar bara några minuter för en människa att döda en annan med ett spjut eller en pil.

Och sedan, på 1400-talet, ersattes muskelkraft av kemisk kraft. Jämför alla år av övning det krävdes för en engelsk långbågsskytt (de år det krävdes för att finslipa hans fysik så han kunde spänna bågen) med det obetydliga fysiska arbete som krävs för att avfyra en flintlåsmusköt.

Krigets fysiska möda har minskat under ganska lång tid, och kommer snart att reduceras än mer; inom en snar framtid kommer även de ”meniga” att få sina färdigheter förhöjda genom exoskelett och möjligen prestationshöjande droger. Specialiseringen fortsätter att domesticera oss; i frontlinjen kräver krig fortfarande vad Pagel i sin bok Wired for Culture kallar ”en mer domesticerad uppsättning förmågor”. Med ”domesticerad” menas mer cerebral. Den ”analytiska krigaren” håller på att ersätta forna tiders stereotyper. Mental rörlighet, kommunikationsförmåga och simultankapacitet är de dygder som fordras av morgondagens krigare.

Om cyberkrigföring är den mest cerebrala form av krig som någonsin uppfunnits, är det bara en del av den större cybernetiska värld till vilken vi låser morgondagens krigare. Inom science fiction har detta föregripits sedan länge. Ta till exempel O S Cards Enders spel (Ender’s Game), en roman som ingår i kurslitteraturen vid Marine Corps University i Quantico. Den handlar om en ung kadett som deltar i ett simulerat slag mot en främmande art kallad ”Formics”, bara för att mot slutet av boken upptäcka att slaget inte är ett spel; det är verklighet. Halvvägs genom romanen finns en nykter kommentar. ”Ender Wiggins är ingen mördare. Han vinner bara – grundligt.” Och det är den främsta utmaningen. Wiggins är ett slående exempel på vad T S Eliot, i ett helt annat sammanhang, kallade ”sensibilitetens dissociation”.

Ända sedan vår äldsta förhistoria har våra medvetanden gynnat social intelligens, som Platon var den förste att notera i Staten (precis som han var den förste att notera att kvinnor också kunde delta i krig; vad civilisationen hade könsbestämt kunde den också avköna, som den nu har gjort). Psykologen Nicholas Humphrey beskriver odlandet av växter som ett ”samtal”, ungefär som en mor talar till ett två månaders barn; i båda fokuserar man på de ”framväxande egenskaperna” hos växten respektive barnet. Han framkastar förmodandet att många av våra mest omhuldade teknologiska diskurser, från jordbruk till kemi, kan ha haft sitt ursprung i en lyckosam feltillämpning av den sociala intelligensen. Men vad kommer att hända när vi fokuserar på det nya, specialiserade kognitiva område som utgörs av den tekniska intelligensen: kommer vi att gå mot en socialt mindre intelligent värld, där krigarna kanske blir mer självupptagna och säkerligen mer självbelåtna?

Neurologer säger oss att hjärnans primitiva smärtcentrum aktiveras nästan omedelbart vid minnet av smärta, medan förmågan att empatisera med andras utdragna lidande utvecklas långsammare; det tar tid att förstå en situations moraliska dimension, något som till stor del förmedlas genom reflektion. Dissociation är med andra ord inte bara en sinnesinställning; det är en funktion av förändringar i hjärnan, och kanske har den digitala världen redan börjat förändra människohjärnans själva struktur, och därmed vad det innebär att vara människa.

Civilisationen har lärt oss – och detta är den stora brytningen med vårt förflutna som jägare och samlare – att vi bara är mänskliga i samma utsträckning som andra känner igen sin mänsklighet i oss. Det är i alla fall den historia som de västerländska samhällena har berättat för sig själva ganska länge nu, men som kan vara svår att framhärda i när soldater och robotar börjar dela samma slagfält. Och sedan 2007 har den amerikanska militären försökt programmera nästa generations maskiner med ett ”samvete” (etisk styrmekanism är den vetenskapliga termen – en uppsättning dataalgoritmer i stället för de moraliska rättesnören som det naturliga urvalet byggt in i oss). I en inte alltför avlägsen framtid kan det finnas robotar med förmågan att utvärdera konsekvenserna av sina egna handlingar. En förmåga att fälla värdeomdömen kommer rentav att ingå i programmet. Det faktum att empati och medkänsla ligger bortom deras ”känslomässiga spektrum” kommer knappast att spela någon roll, får vi veta, eftersom bådadera kommer att ”kompenseras” av det som verkligen räknas: ett konsekvent beteende. Robotar kommer inte att ha fördomar, personliga eller generiska, och de kommer inte att göra misstag under stress. Reduktionen i omänsklighet kommer att ”kompensera” förlusten i medmänsklighet; resultat kan bli en stridsstyrka som är mer medmänsklig än en som bara består av människor. ”Jag väljer min artificiella intelligens framför din medmänsklighet i alla lägen”, förklarade en viktig amerikansk militär kommentator nyligen, ”och säger dig att min AI kommer att […] göra färre etiska felsteg än en människa”.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

När vi nått så långt blir nyckelfrågan vad civilisationen fortfarande vill ha av oss. Robotar kanske gör det möjligt för oss att ersätta mänsklig rationalitet med logik – kall, kalkylerande och fullständigt obeveklig, likt Immanuel Kants kategoriska imperativ (som instantieras i ”robotikens tre lagar” enligt Asimov). Det var Kant som förklarade för oss att vi aldrig bör ljuga. Om vi ger en vän skydd från polisen är vi på en direkt fråga förpliktade att tala om för dem var han gömmer sig, även om de flesta av oss kanske menar att det vore moraliskt otillåtligt att göra det. I verkliga livet är vi inte konsekventa; även staten är ibland beredd att bortse från lagen för att större rättvisa ska kunna skipas. Till och med vetenskapsmän är misstänksamma mot logiska resonemang. Som kärnfysikern Niels Bohr en gång förebrådde en student: ”Sluta vara så jäkla logisk, och börja tänka!”

Om detta verkligen är den riktning vi är på väg i, skulle det ha gjort Clausewitz förvånad, om inte förskräckt. I sitt stora arbete Om kriget hävdade han att det var ett ”felslut att tro att kriget kan frigöras från mänsklig lidelse. Resultatet, om man kunde göra det, vore krig genom algebra.” Men just detta är kanske vad som avtecknar sig vid horisonten, vilket inger en viss anledning till oro – inte för att robotar inte kommer att kunna utföra de uppgifter vi ger dem, utan för att krig inte är algoritmiskt. Inte desto mindre har vi kanske nått slutet på krigets första fas – detta som Thukydides kallade ”den mänskliga saken”, den enda definition han var beredd att ge. Det kan hända att civilisationsprocessen inte eliminerar krig; i stället hjälper den oss kanske att övervinna (eller ”upphäva”, i Hegels bemärkelse) vår egen felbarhet som art. Och vad skulle detta stå för, om inte civilisationens slutliga ”triumf”?

Christopher Coker är professor i internationella relationer vid London School of Economics.

Översättning: Jim Jakobsson

Citatet ur Odysséen i Ingvar Björkesons översättning (Natur & Kultur, 1995)