VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Kina behöver västvärlden

Av Örjan Berner

Trots en enorm välståndsutveckling, intensivt utbyte med omvärlden och gemensamma globala intressen lär Kina förbli en auktoritärt styrd stat. Beroendet av den västcentrerade internationella ekonomiska och politiska ordningen kommer dock att prägla landets framtid.

Kineserna har föga skäl att uppskatta den särskilda form av västerländsk civilisation som de mötte under 1800- och 1900-talen. Under tre år som diplomat i Kina under kulturrevolutionen, en mardröm för det kinesiska folket vilken dock banade vägen för Deng Hsiaopings radikala omvälvning av Kina, fick jag ofta påminnelser härom. Så till exempel brukade jag promenera vid Gamla sommarpalatset norr om Peking, vars namn på kinesiska, Yuanmingyuan, betyder Det fullkomliga ljusets trädgårdar. Denna väldiga anläggning av palats och trädgårdar byggdes på 1700-talet för Qingdynastins kejsare som bostad och för skötsel av regeringsärenden. Under det andra opiumkriget, när britterna tvingade Kina att öppna landet för den lukrativa handeln med opium, gav den brittiske High Commissioner, lord Elgin, order om att palatsen skulle raseras, något som därefter grundligt verkställdes av brittiska och franska trupper. Idag återstår bara ruiner av detta en gång magnifika byggnadskomplex.

Hur ser Kina nu på västvärlden? Misstänksamhet och fientlighet vore naturligt. I sin bok om Kina citerar Henry Kissinger en studie (China Dream av Liu Ming-fu) som gör gällande att västvärlden aldrig kommer att tillåta Kina att resa sig, att den västerländska oreda och förvirring som de senaste årens ekonomiska kollaps visat prov på bara kommer att göra västländerna mer angelägna att slå vakt om sin överlägsenhet, att särskilt USA vill hämma Kinas tillväxt och hålla tillbaka landet, som man gjorde med Sovjet, att västländernas påstridighet ifråga omTibet och Taiwan har visat deras intresse av att bryta upp och försvaga Kina, att Kina måste hävda sig, befria sig från alla mindervärdeskomplex och återta sin historiska ställning som Mittens rike. Denna nationalistiska hållning är förvisso inte den officiella, som i stället betonar samarbete med omvärlden och global harmoni. Huvudlinjen har varit att undvika konfrontation i större skala. Deng Xiaopings berömda mantra från 1980-talet, ”Kina måste dölja sin styrka och storhet och bida sin tid”, återspeglade misstänksamhet inför västvärldens avsikter. Denna misstänksamhet må kvarstå, men dagens mäktiga Kina har mindre skäl att oroa sig och uppenbart mindre önskan att dölja sin makt.

Vad önskar Kina från västvärlden? Kan denna påverka Kina? Mittens rike var inte intresserat av att föra in andra kulturer eller politisk-sociala idéer i det egna landet. Den enda ideologi som Kina hittills importerat, kommunismen, har omvandlats på kinesiskt maner. Kineserna är praktiskt lagda affärsmänniskor. Från omvärlden vill de ha teknologi och affärsinvesteringar, förutsatt att de tjänar kinesiska intressen. Detta ingår i en tradition. Man kan citera minister Li Hong-zhang, i ett memorandum till kejsaren omkring år 1900: ”Att stärka vår egen kraft bör ske genom att vi lär oss vad barbarer kan göra och övertar vad de förlitar sig på […] om vi kan förstå deras metoder och utveckla dem längre, kan vi efter något århundrade kasta ut barbarerna och stå på egna ben.” Kommer kinesernas behov av att söka råd och hjälp utomlands att minska efterhand som kinesisk vetenskap och teknologi når internationell standard? Hittills har det inte varit så – istället översvämmas våra toppuniversitet av kinesiska studenter – förra året nästan 400 000, som led i en systematisk ansträngning att öka Kinas vetenskapliga och teknologiska framsteg. Detta lär fortsätta.

Kommer Kina att importera demokrati av västerländsk modell, så som hänt i länder världen över när medelklassen där blomstrar och får kännedom om hur andra lever? 100 miljoner kineser företog förra året utlandsresor och spenderade 100 miljarder dollar. Landets 500 miljoner internetanvändare kan också bekanta sig med andra länder och utbyta åsikter om sitt eget – detta trots en ständigt aktiv censur. Likväl måste man fråga sig: Varför skulle Kina spegla den västerländska erfarenheten, när landet i varje fas av sin utveckling har varit annorlunda? Kina är ensamt i sitt slag – landet skiljer sig inte bara från väst utan också från andra nationer i öst, som Indien och Japan. Landets unika karaktär hör inte enbart till det förflutna, utan också till nuet. Vilket annat land med en befolkning på över en miljard och en femtusenårig civilisation har på tre decennier genomgått en förvandling från en totalitär och vänsterextremistisk stat till ett guldgrävarkapitalistiskt samhälle? Min gissning är att den kinesiska regimen, samtidigt som den gör uttalanden om demokratiska ambitioner, kommer att hålla fast vid sin modell av auktoritär kapitalism, en central roll för partiet och staten, kringskuren yttrandefrihet och vägran att acceptera utländsk kritik av sin hållning i fråga om mänskliga rättigheter. Det handlar inte bara om att bevara makten hos en privilegierad grupp och för 65 miljoner partimedlemmar, utan också om fruktan för centrifugala krafter i ett gigantiskt land med många etniska minoriteter, för spänningar i ett högst ojämlikt samhälle och för det ännu levande exempel, som utgörs av Sovjetunionens kollaps. Jämfört med det Kina jag lärde känna är detta ändå ett enormt och mirakulöst framsteg. Den fattiga, fientliga, dystra och isolerade nation i vilken jag då bodde, där ”de proletära massorna” samlades i väldiga obligatoriska marscher för att skrika ut sin beundran för ”den store rorsmannen”, den åldrande diktatorn Mao Zedong och där alla icke godkända kontakter med utlänningar var förbjudna, var en helt annan värld än dagens avslappnade, öppna, konsumistiska, relativt liberala samhälle. Likväl är många av dem som skrek, den tidens unga rödgardister, nu Kinas ledare.

Vad kan Kina erbjuda västvärlden? Om den västerländska civilisationen befinner sig på nedåtgående så beror det inte på konkurrens från Kina. Våra universitet, idéer, medier, böcker, varumärken, språk dominerar den globala diskussionen. Vad kan dagens Kina exportera på det politiska, kulturella eller intellektuella området, utöver det anmärkningsvärda bidrag som dess antika och klassiska kultur står för? Var finns ”the soft power”, den mjuka makten? Knappast i maoismen – en blodig och grym ”ständig revolution” som i praktiken helt övergivits till förmån för kapitalism i västerländsk stil. Konfucianism? Det vore bara att välkomna om respekt för äldre, studievilja, familjesammanhållning, flit och hårt arbete sprids över världen. Den politiska modellen i dagens Kina? Möjligen tilltalande för Putins Ryssland och liknande halvdiktaturer, men inte för västvärlden. Däremot är den kinesiska modellen ett belägg för att snabb ekonomisk tillväxt inte kräver demokrati, inte ens på ett ganska avancerat stadium. Kinas konst, litteratur, hantverk, mode, musik, arkitektur? I varierande grad beundrade i väst, troligen mindre än i forna århundraden, när ”chinoiserie” var högsta mode. Fortsatt kommer våra marknader att översvämmas av kinesiska produkter men de är, en viss tid än, västerländska i design och teknologi. Snart kommer många fler kineser förvisso att göra sig gällande vid våra universitet, i våra konsertsalar, våra konstgallerier liksom våra banker och internationella institutioner – men de sugs upp av vår kultur, inte av sin egen.

Relationen till kineser i förskingringen är ett specialfall – de var avgörande i begynnelsen av Kinas ekonomiska mirakel genom att tillhandahålla kommersiella kunskaper och ursprungliga investeringar. 50 miljoner människor av kinesisk härkomst lever utomlands. Nu är de stolta över att kulturellt och språkligt vara medborgare i en av världens mest framgångsrika stormakter. Är de en del av en kinesisk ”inflytandesfär”? Ibland har de uppträtt som om de vore det, till exempel genom att i västländer demonstrera för Kinas överhöghet över Tibet. ”Dubbla lojaliteter” är ett komplicerat och farligt begrepp, men kineser utomlands, särskilt i Sydöstasien, har naturligtvis ofta band till sitt ursprungliga hemland. Etniskt kinesiska magnater är herre på täppan i Filippinerna och Thailand, och kontrollerar mäktiga affärsimperier i Indonesien och Malaysia. Nu väller en ny generation kinesiska investerare in i Myanmar, Laos och Kambodja – ofta med implicit stöd av den kinesiska staten.

Hur utövas idag Kinas växande makt? Det är uppenbart att Kina har bedrivit en mer expansiv och självsäker politik efter den ekonomiska krisen 2008. Man är nu världens största handelsnation. Det är inte längre fråga om att ”dölja sin styrka och storhet”. Att dominera grannländerna hör onekligen till den kinesiska traditionen. I sina drömmar skulle Kinas ledare kanske vilja återgå till den stabila och fredliga dominans över Östasien som de känner att landet utövade från 1300 till 1800, innan västerländska makter raserade detta välsignelsebringande system. På den tiden visste alla omgivande länder sin plats och erlade villigt sin tribut utan att Kina behövde ge sig ut på några expansionskrig, eftersom ingen utmanade den allenarådande kinesiska härskaren. Denna idylliska bild har ingen likhet med dagens realiteter. På senare år har Kinas hållning i själva verket skadat landets relationer med nästan alla grannländer. När Kina bestämt hävdar suveränitet över öar i haven söder och öster så återspeglar det inte bara en önskan om att exploatera naturresurser eller skaffa sig en bredare strategisk passage till västra Stilla havet. Det handlar också om nationell förnyelse – kärnan i det kinesiska kommunistpartiets aktuella ideologi. Till och med i grannländer där Kinas ekonomiska närvaro och investeringar välkomnas, till exempel i Centralasien, visas en arrogans som där framkallar opposition och försiktighet.

Att förvärva värdefulla naturtillgångar genom att etablera ekonomisk kontroll även långt utanför Kinas gränser är en annan prioritet, som man kan se prov på i Afrika. Vid tiden för krisen i Libyen repatrierade Kina 30 000 av sina landsmän! Denna storskaliga närvaro är kommersiell och ekonomisk, men implicerar inte något intresse av att sprida kinesisk kultur eller ideologi. En nykolonialistisk egoism inriktad på att exploatera råvaruresurser, inte minst i länder med osmakliga regimer, utmärkte ursprungligen det kinesiska uppträdandet. Man gav stora lån för att få tillträde och inflytande och ställde inga närgångna krav på mänskliga rättigheter. Sedan dess har man blivit något mer mottaglig för kritik, men i det väsentliga förblir hållningen densamma. Det kinesiska intresset är helt naturligt. Man försöker säkerställa billig tillgång till råvaror, så mycket mer som Kina inom mindre än ett decennium kommer att konsumera över hälften av världens nyckelresurser (koppar, nickel, kol och järnmalm). 1990 var Kinas andel 3–5 procent!

I en enastående takt har Kina gettt sig in på den globala finansmarknaden och placerat stora investeringar i ledande västerländska bolag – Morgan Stanley, Barclay’s Securities, för att bara nämna ett par. Vissa företag tas över helt och hållet såsom Volvo och nu kanske Club Med! Den globala recessionen har gjort kinesiska investeringar i sådana ikoner av västerländsk kapitalism mindre kostsamma och mer välkomna. Likväl kvarstår tvivel i västvärlden inför den roll som här spelas av statliga investeringsfonder ledda av ett land som ekonomisk-politiskt är så expansionistiskt. Resultatet kan bli spänningar och konflikter. Diskriminering av kinesiska investeringar kommer dock inte längre att accepteras av Kina, som redan är en av de största utländska investerarna i flera europeiska länder enkannerligen Tyskland. Detsamma kan gälla kommersiella inbrytningar baserade på icke-transparent, statsunderstödd produktion, exemplifierat av den nyliga tvisten med EU om solpaneler. Som kinesiska myndigheter då formulerade det med adress till EU: ”Kina har många vedergällningsinstrument.” Bara USA tycks vilja eller kunna stå emot en allt större kinesisk penetration av strategiskt viktiga sektorer och har kraft att ställa krav på reciprocitet och likabehandling på den kinesiska marknaden.

Fredlig expansion prioriteras uppenbarligen i Peking, men den kinesiska militärens utveckling är värd att notera, särskilt för grannländerna: en stående armé på över 2 miljoner män, en militärbudget med en årlig ökningstakt på omkring 15 procent, nu dubbelt så stor som den ryska, detta kombinerat med en snabb utveckling av modern vapenteknologi. Grannar i alla riktningar har anledning att känna oro. Globala intressen står också på spel. Vid en konferens nyligen anspelade den vietnamesiske premiärministern på möjligheten av internationella förvecklingar: ”Tre fjärdedelar av den globala handeln kommer att ske över haven och två tredjedelar av den kommer att fraktas över Sydkinesiska havet . En enda oansvarig handling eller konfliktanstiftan kunde mycket väl leda till att dessa gigantiska handelsflöden avbryts.”

Kina är villigt att ansluta sig till västunderstött internationellt samarbete blott om det tjänar dess omedelbara och materiella intressen. Globala klimatproblem, mänskliga rättigheter, reglering och avvärjande av väpnade konflikter i främmande länder, konflikter i cyberrymden – det är de främsta exemplen. I vissa fall, såsom global uppvärmning, kan kineserna ha giltiga argument. Som världens största producent av växthusgaser och med en snabb ökning av sin andel, försvarar man sig med att det fattiga och underutvecklade Kina har haft tillväxt i bara 30 år, medan västvärlden har ägnat sig åt förorening i två århundraden. Likväl måste Kina axla sitt stora ansvar för jordens framtid men även göra sina egna städer beboeliga. Särskilt det senare skälet verkar driva på stora investeringar i kärnkraft, solenergi och energibesparing.

Kina tål att jämföras med sin väldige granne, Ryssland. Ryssarna känner sig europeiska och inte asiatiska, vad Putin än säger om landets eurasiatiska karaktär. Kineserna känner sig bara kinesiska. Kinas modernisering har inte inneburit förlust av ett imperium eller upplevelsen av drastiskt minskad makt i förhållande till västvärlden. Ryssland har just genomlevt sådana processer vilket resulterat i bitterhet och självhävdelse. I kontrast till ryssarna har kineserna istället sitt arv av kolonialism och utländsk dominans, som gör landet ännu känsligare för västerländska predikningar om demokrati. Mot bakgrund av Kinas enorma ekonomiska tyngd och utveckling, tillsammans med respekt för landets uråldriga civilisation, begränsar västvärlden samtidigt sin kritik mot inre missförhållanden till ett minimum, jämfört med till exempel de föreläsningar man ofta håller för de långt mindre dynamiska och mäktiga ryssarna. För ryska reformivrare är det sorgligt att se hur deras land faller tillbaka i ett auktoritärt styre. För de kinesiska ledarna minskar detta ryska politiska system trycket på Kina att slå in på demokratins väg. Båda är eniga om och stärker därmed varandra när det gäller dogmen om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter och motståndet mot amerikansk global dominans.

Hur kommer då Kina att gestalta sin roll i det globala systemet? Kina vill ha blomstrande utländska marknader där man kan sälja sina varor. Västvärlden vill ha ett välmående Kina där dess företag kan sälja sina varor. Hittills har kineserna påstridigt främjat en ensidig handelsrelation med västvärlden – Kina exporterar mer än USA till Europa och importerar mindre än Schweiz. Kinas nuvarande ekonomiska modell, baserad på billig arbetskraft och billig valuta, koncentration på export och investeringar, har emellertid nått vägs ände. Kina är inte längre det billigaste landet för tillverkning av industriprodukter. Valutarörelser har missgynnat landet, lönerna har stigit, miljökostnaderna ökar. Den kinesiska demografin leder till en äldre befolkning, något som ökar de sociala utgifterna och minskar konkurrenskraften. Alternativet för att bevara en hög kinesisk tillväxt borde vara en kombination av innovation och inhemsk konsumtion. Kommer Kina att kunna möta den utmaning som innovation innebär? Åsikterna varierar bland Kinabevakare.

Många hävdar den absoluta nödvändigheten av informations- och yttrandefrihet som grundval för innovation. En icke-hierarkisk vetenskaplig kultur, fruktbara institutionella ramar och fritt kritiskt tänkande är svårt att få fram utan avgörande politiska reformer. Andra menar att kineserna redan uppnår imponerande resultat i fråga om innovation med kinesiska särdrag, liksom de snabbt skaffar sig teknologi genom att köpa västerländska företag och effektivt utnyttja västvärldens elitutbildningar. Hur som helst borde denna utmaning underbygga kinesernas intresse för att utöka samarbetet med omvärlden och se denna bli mer välmående, också för att mildra problemen i den egna snabba omvandlingen. Kina är i alla avseenden motsatsen till det tidigare Sovjetunionen, som hade ambitionen att exportera en fientlig ideologi och ett intresse av att se de västerländska kapitalistiska samhällenas fall och framväxten av en global revolution. För dagens kineser vore något sådant en katastrof.

Samtidigt växer de kinesiska ambitionerna att bli dominerande i den egna regionen men även spela en central världspolitisk roll . Allt verkar därmed upplagt för konkurrens mellan Kina och västvärlden om asiatiskt och globalt herravälde. Att kineserna kommer att bruka eller missbruka sin ekonomiska tyngd och militära makt för att främja sina nationella intressen, som alla andra stormakter alltid har gjort, verkar givet på förhand. Kommer man att försöka radikalt förändra den rådande internationella ordningen ? Knappast. Kina förenas med supermakten USA i ett ekonomiskt och finansiellt ömsesidigt beroende. Man är därtill inkopplad i en västcentrerad internationell ordning, som är öppen, integrerad och regelbaserad, med breda och djupa ekonomiska och politiska grundvalar. Kina har alla skäl att fortsatt tillhöra denna och saknar både vilja och förmåga att omvandla den. Det globala systemet har integrerat Mittens rike.

Örjan Berner är ambassadör.

Översättning: Jim Jakobsson

Mest lästa just nu

1) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

2) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

3) Nej till fegheten av Thomas Engström

4) Det boklösa folkhemmet av Annika Borg

5) Enkla jobb räcker inte av Nima Sanandaji

NR 6 2013

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...