Inför det snart stundande valet till den tyska förbundsdagen har varje nummer av det politiska och kulturella månadsmagasinet Cicero sedan årsskiftet låtit en inbjuden gästskribent sätta samman sin önskeregering, sitt Wunschkabinett. De ofta fantasifulla ministerlistorna presenteras av mer eller mindre berömda kulturpersonligheter. Bland annat ser författaren Roger Willemsen gärna att den 91-årige före detta SPD:aren Egon Bahr återvänder till politiken, nu som förbundskansler, medan någon annan föreslår den vänsterintellektuelle ikonen och numera EU-parlamentarikern Daniel Cohn-Bendit som utrikesminister (och av ytterligare en gästskribent som biståndsminister).

Det mest anmärkningsvärda med de olika förslagen är annars den förhållandevis låga andelen befintliga politiska makthavare. Visserligen passerar ett par av de sittande ministrarna nålsögat och får förnyat förtroende, såsom Angela Merkel själv — ”i brist på andra”, som författaren och debattören Monika Maron (likt många tyska väljare) motiverar sitt val — och den rutinerade justitieministern Sabine Leutheusser-Schnarrenberger från det liberala koalitionspartiet FDP.

Men påfallande många av de önskade statsråden har främst gjort sig bemärkta som mediekändisar av typen tv-journalister och tv-moderatorer. Inget ont om dessa personer som sådana (ett par av dem är verkligen mycket skärpta och duktiga); däremot undrar man vad det primärt är för egenskaper hos dessa som skulle göra dem lämpliga som partiarbetare? Är sympatierna för dem kanske snarare ett uttryck för vår tids medialisering av den politiska makten? Eller ännu värre: en olycklig och i längden förödande förväxling mellan medial framtoning och offentligt engagemang? Tydligt är, hur som helst, att den verksamma yrkespolitikern blir underkänd av de inbjudna skribenterna, vilket borde mana till eftertanke inför det kommande valet.

Möjligen skvallrar de påhittiga drömregeringarna i Cicero om ett uppdämt behov av politiska makthavare som bättre motsvarar bilden av en demokratiskt hängiven beslutsfattare, som inte bara är verksam i hårt övervakade riksdagskammare och hemliga sammanträdesrum, utan också på gator och torg i den intellektuellt, kulturellt och socialt engagerade offentligheten. En statsman som är något mer benägen att debattera och gå i clinch med medborgarna, och därmed tydligare legitimera det demokratiska samhällskontraktet mellan folket och de folkvalda. Ett scenario där politiska frågor inte bara ventileras genom konfidentiella förhandlingar utan transparens. För att hårdra det ytterligare: dedikerade ledare med intellektuell förankring i det offentliga rummet snarare än förprogrammerade teknokrater i oåtkomliga elfenbenstorn.

Men lever vi då inte i en värld där vi var och när som helst kan se tongivande politiker över hela planeten – på tv, på nätet och i mobiltelefonerna? Förvisso, men innebär detta i sig ett demokratiskt mervärde? Resulterar inte denna förment ljusgenomsläppliga glasvärld med sina gränslösa informationsflöden i att vi lik förbannat måste ställa oss frågan var makthavarna egentligen befinner sig? Betyder inte detta snarare ett slags diffus frihet från gemenskapen?

Att den politiska offentlighetens dramaturgi inte ser likadan ut idag som för ett par decennier sedan, är kanske egentligen inget att vare sig förundras eller beskärma sig över. Men i kölvattnet av senare års explosionsartade utveckling av interaktiv medieteknik i det strikt privata livets tjänst, ser vi ytterligare tecken på vad den amerikanske sociologen Richard Sennett redan för 40 år sedan kallade ”det offentliga livets förfall” och ”intimitetens tyranni”.

I Sverige, liksom på de flesta andra håll i västvärlden, var inte minst 1960- och 1970-talens samhällsklimat, på gott och ont, betydligt mer politiserade än idag. Att hemliga agendor och dolda sammanhang, då som nu, är en del av maktutövningen ligger förstås i den politiska verksamhetens själva natur. Men direktkontakten mellan makthavare och medborgare tycks på den tiden ha varit ett mer självklart inslag i civilsamhället. Politiker och deras undersåtar levde åtminstone i samma verklighet och samtalade på ett språk som alla parter hyfsat behärskade. Det kan därför vara svårt att inte bli nostalgisk när man tänker tillbaka eller ser gamla tidnings- och filmklipp på till exempel diskussionsaftnar i en rökig studentlokal där ledande statsmän vågar möta livligt engagerade unga medborgare eller bemärkta intellektuella.

Den öppna samhällsmodellen var under nämnda period inte minst framträdande i Västtyskland, som ännu arbetade hårt för att inför en omvärld med andra världskrigets fasor i färskt minne markera förbundsrepublikens demokratiska värderingar och legitimitet. Man framhävde gärna den politiska offentlighetens intellektualiserade anda, i synnerhet under de år den politiskt radikala terrorismen utgjorde något av ett inrikespolitiskt skräckkomplex. Den här laddade atmosfären bildar fond till den politiska journalisten Günter Hofmanns initierade bok Willy Brandt und Helmut Schmidt, om den ”svåra vänskapen” mellan Västtysklands avgjort mest betydelsefulla regeringschefer och socialdemokrater. Det handlar om ”idealisten” Brandt, som satt vid makten 1969–74, och hans kronprins, ”realpolitikern” Schmidt, som delvis mot sin egen vilja stannade kvar som regeringschef ända fram till 1982. Boken är också en psykologisk studie i två människonaturer som både kompletterade och besvärade varandra.

Vi möter en djupt engagerad, tankfull och periodvis allvarligt deprimerad Brandt, och efter honom den till synes arrogante men alltid lika sofistikerade och än idag omåttligt populäre ”krishanteraren” Schmidt. Båda blev med tiden djupt respekterade av såväl politiska vänner som fiender, men framför allt av omvärlden. Vad som trots allt möjliggjorde ett samarbete dem emellan var att de förenades i sin oinskränkta strävan efter ett ”europeiskt Tyskland” och ett ”förenat Europa”. En nödvändig traktan för ett Tyskland som först med dessa två ”normaliseringsprocessens huvudarkitekter” lyckades få sin nation att internationellt betraktas som en europeisk demokrati bland andra.

I ett samhällsklimat där svåra inrikespolitiska beslut ofta utgör en direkt förutsättning för en välfungerande utrikespolitik, är det desto viktigare att integrera så breda folklager som möjligt i den samhällspolitiska diskussionen. Det var under den här perioden förstås inte bara i Tyskland som en mer intellektualiserad offentlighet resulterade i en dynamisk relation mellan makthavare och övriga medborgare. Men det var i Förbundsrepubliken helt nödvändigt att direkt uppmuntra en intelligentia att demokratiskt agera, debattera och ”nätverka” mot bakgrund av folkets kollektiva erfarenheter av nazismen. Hoffmanns bok vimlar av det slags vitala meningsutbyten mellan kansler och medborgare som huvudsakligen möjliggjordes tack vare de båda makthavarnas bildningsmässiga och intellektuella täckning för det slags idémässiga samtal som tidsandan krävde. Schmidt var en driven slugger, som i sin politiska gärning snarare lät sig inspireras av Immanuel Kants moralfilosofi och Marcus Aurelius självbetraktelser än av Engels och Marx. Visserligen förblev han skeptisk mot ”gräsrotsdemokratin” och 68-generationens uppskruvade retorik, och ansåg att politiska kontroverser bäst utkämpades på den parlamentariska arenan. Men detta var knappast något uttryck för folkförakt eller antiintellektualism; hans informella samtal med prominenta tänkare, debattörer och författare hörde till favoritsysslorna under ämbetsperioden. Uppenbarligen var det den legendariska Marion Gräfin Dönhoff, inflytelserik journalist och chefredaktör och en av de mest respekterade tyskarna i Efterkrigs-Europa, som personligen övertalade Schmidt att kandidera för en andra valperiod, med argumentet att han var bäst lämpad att integrera kulturella och intellektuella värden i maktens korridorer. (Senare skulle de båda bli kolleger på Die Zeit.)

Även Willy Brandt slukade litteratur – Upton Sinclair, Martin Andersen Nexø, Maxim Gorkij och Ernst Toller hörde till favoriterna — men fann under sin period som förbundskansler också stimulans i det personliga umgänget och nära samarbetet med engagerade samtidsförfattare. Han tog del av samhälls- och moralfilosofer som Karl Jaspers analyser av hans och partiets förda politik, och var väl medveten om vilken avgörande roll Günter Grass, Heinrich Böll och Siegfried Lenz hade för de lyckade valresultaten.

Diskrepansen mellan denna livaktigt intellektualiserade och demokratiskt legitimerade anda å ena sidan, och å andra sidan de konstruerade regler för talekonst och färdigpaketerade budskap som generellt präglar politikernas retorik idag (och som Ann Tiberg skrev om i Axess, nr 5), är smärtsamt tydlig. Är det senare möjligen en naturlig följd av vad som ibland kallas ”den ideologiska tidsålderns slut”? Och vad innebär i så fall detta för den politiska offentligheten och samhället i stort? Den typen av övergripande frågeställningar avhandlas i filosofiprofessorn Volker Gerhardts samhällsfilosofiskt avancerade och omfattande studie Öffentlichkeit. Die politische Form des Bewusstseins. I ett kapitel om ”konstitutionens offentlighet” skriver Gerhardt bland annat om nämnde Jaspers och Hannah Arendts polemik mot deras forne vän Martin Heidegger och dennes idé om att makteliten av pedagogiska, politiska och estetiska skäl måste distansera sig från ”folkmassan”. Mot detta nietzcheanskt influerade resonemang tänker sig Jaspers och Arendt att offentlighetens legitimitet tvärtom grundar sig på ”de få mäktigas förhållande till de många”. Slutsats: all politik måste föras inför publik.

Avlägsna denna förutsättning för en välfungerande och vital demokrati, och risken är stor att fler än den välkände författaren och socialpsykologen Harald Welzer offentligt deklarerar att han minsann inte tänker bege sig till valurnorna i år. I Tyskland är det, åter igen mot bakgrund av landets antidemokratiska förflutna, närmast att betrakta som ett moraliskt brott att inte utnyttja sina medborgerliga rättigheter (eller rentav skyldigheter). Men Welzer argumenterar för sin sak. Vill Vänstern (Die Linke) något annat än Socialdemokraterna (SPD), än Kristdemokraterna (CDU), än Miljöpartiet (Die Grünen), än Liberalerna (FDP)? frågar han retoriskt, och beskriver vad han uppfattar som partiernas högst symboliska och utbytbara positioner. ”Varför tar inte partierna upp det faktumet att nationalstaternas befolkningar blir allt maktlösare, eftersom de inte har möjlighet att utöva något som helst inflytande på det slags transnationella maktagglomerationer”, som Welzer (och andra) menar styr världspolitiken?

”Förbundskanslern vill ha lugn och ro även i valrörelsen: inga attacker, inga irritationer, inga stora debatter”, skriver journalisten och författaren Dirk Kurbjuweit i en svidande vidräkning med Merkels förda politik (Der Spiegel, nr 20). Under rubriken ”Das zweite Biedermeier” (syftande på den stilepok och historiska period i början av 1800-talet som numera främst associeras med ett slags dåsig småborgerlig familjetillvaro med hög trivselfaktor) beskriver författaren ett tyskt folk som under Merkels stabila styre har övergett den offentliga diskursen och belåtet dragit sig tillbaka till sina privata rum. Det har sannolikt inte undgått Kurbjuweit, som häromåret publicerade sin kritiska bok Angela Merkel. Die Kanzlerin für alle?, att förbundskanslern i en tv-intervju en gång yttrade att ”vi umgås lite väl sparsamt med tystnaden och tigandet i ett samhälle som ju har blivit väldigt högljutt”. Möjligen kloka och sympatiska ord om de hade uttalats av en poet eller filosof . Men kanske inte ett idealiskt uttalande från en politisk makthavare som redan har anklagats för just det hon här värdesätter. Därmed riskerar hon att ytterligare bli misstänkliggjord för dold agenda och för att i smyg motarbeta den offentliga transparensen. Vad det öppna samhället behöver är engagerade beslutsfattare, inte tysta politiker, skulle en adekvat kritik kunna hävda.

Det är förvisso också sant att Merkel skyr våldsamma polariseringar och öppna konfrontationer, men att hon ”torkar ut landet och strör pudersocker över det”, som Kurbjuweit uttrycker det, är snarare en fyndig än rättvis bild av hennes gärning som förbundskansler.

För övrigt skiljer sig Merkel härvidlag inte nämnvärt från sina kolleger i många andra västerländska demokratier. Kan inte samma sak sägas om exempelvis Fredrik Reinfeldt? Månar inte också han om det trygga livets status quo, snarare än framstår som språkrör för gemensamma samhällsvisioner bortom de värsta plattityderna? Antar inte flertalet av de europeiska regeringscheferna gestalten av just förvaltare snarare än idésprutor?

I Stefan Kornelius färska biografi Angela Merkel. Die Kanzlerin und ihre Welt träder, hur som helst, en helt annan politiker och människa fram än den som kläs av i Kurbjuweits på en gång träffande och orättvist raljerande artikel.

Hos Kornelius har vi att göra med en ståndaktig men eftertänksam realpolitiker som mot fonden av sin uppväxt i det kommunistiskt slutna DDR ständigt upplever det absoluta värdet av frihet, och som i hög grad har låtit den erfarenheten bestämma hennes politiska inställning. Här möter vi en lika uppriktig som viljestark ledare med grundmurad integritet, och som skickligt styr det väldiga skeppet Tyskland över en stormig europeisk ocean, fullt medveten om det dilemma som redan Bismarck satte ord på: Tyskland är för litet för hegemonin och för stort för jämvikten.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Där står Merkel, helt befriad från demagogens gälla retorik och yviga gestik, och försöker hålla sitt både på känslomässiga och pragmatiska grunder älskade EU-projekt på fötter, under det att obefogade anklagelser om att hon egentligen vill skapa ett tyskt Europa haglar runt henne. I själva verket, menar Kornelius, går hennes politik i hög grad ut på att stärka nationens samarbeten med olika allianser, där EU, USA, FN och Israel utgör de viktigaste orienteringspunkterna. Förvisso klassiska CDU-bundsförvanter, som förstås medför ideologiska fiender i världspolitiken, men också ytterligare en påminnelse om Tysklands historiskt betingade behov av samverkan med den fria demokratiska världen.

Nu torde Kornelius biografi emellertid höra till de mer okritiska av dem som hittills skrivits om Merkel. Litet väl snabbt skyndar han till hennes försvar när argumenten mot hennes politik förs på tal, och med alltför tunna analyser beskriver han hennes dilemman, i synnerhet vad gäller rådande eurokris och den ännu inte färdigspelade grekiska tragedin. En mer nyanserad bild någonstans mellan hyllningskörerna på hemmaplan och de hitlermustaschprydda nidbilderna av förbundskanslern på Atens gator saknas här. Däremot ger Kornelius av allt att döma tillförlitliga inblickar i Merkels liv ur ett rent personligt och mänskligt perspektiv. Fokus ligger här på bakgrunden till och utformandet av hennes politiska motivation, med särskild tonvikt på utrikespolitikens betydelse och på hennes hjärtliga eller distanserade förbindelser med ledande politiker som Putin, Bush, Obama, Netanyahu och Sarkozy.

Mest läsvärt är emellertid det kapitel som beskriver Merkels ovillkorliga kärlek till (hennes eget ordval) och stöd för Israel, som utgör själva mittpunkten i den tyska utrikespolitikens koordinatsystem. Hennes anseende bland såväl israeler som tyskjudiska organisationer är på goda grunder högre än vad någon annan förbundskansler tidigare har åtnjutit. Detta mycket tack vare att hon med emfas uttryckt att ”Shoa [Holocaust] inte bara har gjort Tyskland och Israel oskiljaktiga, utan att Tyskland därmed också påtar sig en bärande roll i utformandet av säkerheten i och skyddandet av staten Israel”.

Merkel har av vissa analytiker kallats den komplett ”postpolitiska politikern”, det vill säga: en makthavare som inte i alltför hög grad låter sig drivas av övertygelser, som är flexibel och som har tålamod att invänta rätt tidpunkt innan hon fattar avgörande beslut. Det är säkert viktiga egenskaper för vilken realpolitiker som helst, men i sin förlängning riskerar de att idémässigt bedöva den offentliga diskursen.

Men på vilket sätt är det då problematiskt med ett angenämt liv skyddat av en demokratiskt säkerställd statsapparat? Är det inte politikens huvuduppgift att just förvalta medan man låter de fria medborgarna själva stå för visionerna? ”Stillheten är något för diktaturer”, svarar en slagfärdig Kurbjuweit, som tillägger att ”en demokrati behöver politiska strider så att medborgarna engagerar sig och inte slumrar in”. Ett demokratiskt samhälle fordrar alltså ideologisk polarisering, framför allt som incitament till politiska reformer. Volker Gerhard understryker i sin Öffentlichkeit att det just var den typen av verktyg som för 2 500 år sedan möjliggjorde en demokratisering av livet i Aten, och som enligt Karl Popper fick kulturen att förvandlas från ett ”slutet stamsamhälle” till en öppnare offentlighet som skyddades av en kollektivt överenskommen politisk ordning.

Även om det fullkomliga styret av denna ”överenskomna politiska ordning” förblir en illusion, är det åtminstone en mänsklig rättighet att i all oskyldighet fantisera ihop en drömregering på sin egen fason. Som författaren, filosofen och den intellektuellt knivskarpa tv-moderatorn Thea Dorn gör när hon under magasinet Ciceros vinjett spelar ut en salig blandning av kungar, aristokratiska bildningsborgare, mediala ikoner och vetenskapsmän: Fredrik den store som förbundskansler, Thomas Mann som chef för regeringskansliet, Marlene Dietrich som utrikesminister och bröderna Alexander och Wilhelm von Humboldt som utbildningsministrar. Gissa om den ministären hade gett drag under galoscherna i den slumrande Biedermeier-republiken Tyskland!