Priset är högt för total transparens

Paradoxerna kommer man inte undan. Nationer försöker samarbeta genom diplomatiskt umgänge, internationell rätt och allianser med likasinnade, men de verkar samtidigt i en Hobbesiansk miljö utan opartisk överdomare där egenintresset väger tungt. Vi har skäl att bli glada när FRA spanar framgångsrikt mot rysk trafik, eftersom det förbättrar vår kunskap och säkerhet och stärker vår ställning hos viktiga samarbetspartner. Men det betyder inte att vi jublar över motsvarande ryska framgångar. Tvärtom känns det obehagligt och irriterande om vi får reda på att de lyckas snappa upp viktig kunskap om vårt försvar och samhällsskydd. Vi mäter inte med moralen som måttstock – eller tillmäter vårt eget välbefinnande ett särskilt moraliskt värde – och i sammanhanget är det naturligt och klokt.

Det borde vara annorlunda med nära förbundna, kan man tycka. Jag föreställer mig att den genomsnittliga medborgaren i ett europeiskt Natoland tycker att USA:s underrättelseorgan ska hjälpa till med skydd mot spaning utifrån och lämna den inhemska trafiken i fred. Men under året har vi fått svart på vitt på att verkligheten förblir mer Hobbesiansk än vad vi velat tro, och att den amerikanska signalspaningen glatt samlar in material från såväl vänligt som avogt sinnade länder, ja även från egna medborgare. Aptiten växer i takt med de tekniska möjligheterna och det är uppenbarligen väldigt tungt att avstå från att göra det som går att göra. Som chefen för National Security Agency (NSA), general Keith D. Alexander, citeras i Washington Post (15/10): ”Man behöver en höstack för att hitta nålen.” Ju mer data att leta i, desto bättre. Om säkerhetsorganen själva får fastställa reglerna ligger ”alltid mer, aldrig nog” nära till hands.

Hur effektiv är massövervakningen? Attacken mot Boston Marathon i våras har givit många kritiker vatten på sin kvarn. Samtidigt har antalet terrorattacker – på amerikansk mark – minskat sedan katastrofen den 11 september 2001, vilket myndigheterna gärna lyfter fram. Fast när NSA:s andreman James C. Inglis i somras vittnade i senaten fick han medge att den väldiga lagringen av data om människors telefoni hade spelat en avgörande roll för terrorbekämpningen i ett enda fall, inte i dussinvis fall som andra tjänstemän tidigare talat om.

Oavsett effektiviteten lär de flesta vara överens att det finns ett betydande säkerhetsintresse och ett behov av att använda signalspaning för att förhindra terrorism och andra grova brott. Men hur stark är insikten om att det också finns legitima intressen som talar mot övervakningen? Inte så stark som man skulle önska. Jag vet inte om det beror på allmän godtrogenhet och fantasilöshet eller på skepsis mot signalspaningens mest uppskruvade och konspiratoriska kritiker, men det är slående hur många som låter sig nöja med det slappa argumentet att ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta”.

Det är djupt olyckligt. Inte för att vi borde stoppa all övervakning och spaning, utan för att övervakningsintresset måste möta en genomtänkt motkraft, så att vi kan få en rimlig balans mellan säkerhetsarbete och respekten för enskilda människors privatsfär.

Att låta samhället bli fullständigt genomlyst är inte gratis.

Till att börja med finns praktiska problem och risker. Massövervakningen kan lätt invagga oss i falsk säkerhet. Den kan få styrande att tro att det räcker med servrar och kameror och att man inte behöver ett riktigt försvar eller polis som patrullerar på stan. Den skapar hot när stora mängder känsliga data samlas in. Det kanske kommer som en chock för känsliga svenska läsare – men inte ens staten är ofelbar. När myndigheter samlar in stora mängder känsliga personuppgifter måste man räkna med läckor och rent kriminell försäljning av data, som kan få svåra följder för enskilda människor. Tänk er tusentals journaler fritt tillgängliga på nätet, publicerade av en landstingsanställd, som av någon anledning tror att han därmed gör mänskligheten en tjänst.

Men det rör sig om större saker än så. Det handlar om att människor behöver en fredad sfär, där man inte blir iakttagen och utvärderad, för att man ska känna sig fri att pröva nya tankar, bygga relationer och utveckla sin personlighet så att man blir något mer än en kugge i maskineriet. De mänskliga fri- och rättigheternas framväxt skedde i nära samspel med framväxten av privatliv och människors känsla av att vara unika individer med personlig integritet. Och om vi nu inte behöver integriteten, behöver vi då andra rättigheter? Att alldeles ge upp privatlivets helgd i tron att det ska rädda oss från yttre hot är som att elda upp sina ägodelar för att inte bli bestulen.

PJ Anders Linder

VD och chefredaktör i Axess. 

Mer från PJ Anders Linder

Läs vidare