VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Tilliten vilar på moraliska förbud

Av Thomas Gür

Vårt välstånd vilar på arbetsdelning och utbyte, som i sin tur vilar på att det finns tillit även mellan människor som inte känner varandra. Ekonomen David C Rose har skrivit en uppmärksammad bok om förutsättningarna för denna tillit.

Långtgående arbetsdelning och specialisering inom mycket stora grupper av individer är en förutsättning för det välstånd som fått människan att lämna en ursprungstillvaro där livet var om inte ensamt så fattigt, otrevligt, brutalt och kort. Arbetsdelning inom så stora grupper förutsätter dock att samhället präglas av omfattande tillit mellan människor, som inte bara är anonyma för varandra utan också kan genomföra betydande ekonomiska transaktioner utan att ens träffas. Myntets baksida är att ju större gruppen är, desto större möjligheter uppstår det att utnyttja denna tillit för att sko sig på andras bekostnad. Och sådan opportunism kan i sin tur leda till att tilliten mellan människor urholkas och man går miste om möjligheten att just skapa välstånd.

Hur tar framgångsrika samhällen itu med problemet att skapa tillit i stor skala, samtidigt som det får sina medlemmar att avstå från att exploatera andras tillit?

David C Rose, professor i ekonomi vid University of Missouri-St. Louis, utkom för två år sedan med en tunn och tät bok (totalt 240 sidor), The Moral Foundation of Economic Behaviour, där han sökte svaret på denna fråga. I en genre, som sedan några år får allt större uppmärksamhet också bland ekonomer av facket, sågs Roses teser som så nydanande att en anmälare i The Independent Review skrev: ”Vem är denna David Rose, och var har han hållit hus? Sådan var min initiala reaktion efter att ha läst Roses bok, The Moral Foundation of Economic Behaviour. Den är så provocerande, så noggrant strukturerad och så potentiellt nydanande, särskilt för en första bok, att den synes ha sprungit fullt utvecklad som Pallas Athena från Zeus huvud.” Jag träffade Rose under hans Stockholmsbesök i tidiga oktober.

Thomas Gür (TG):Varför är det av intresse för en ekonom att fråga sig hur tillit mellan människor uppstår?

David C Rose (DR): Därför att tillit i den stora skalan, mellan människor som inte känner varandra, är nödvändig för att upprätthålla de stora samhällsbildningar som är förutsättningen för att förverkliga den fulla potentialen hos de marknadsekonomiska förhållanden som skapar mänskligt välstånd.

TG: Vad menar du med tillit i den stora skalan?

DR: Det finns gott om tillit i världen. Alla på jorden litar väl på någon. Frågan är var, när och vilka man litar på. Ty den sorts tillit som är nödvändig för att skapa välmående samhällen, där miljontals människor kan samverka utan att ens träffa varandra, kommer inte till stånd på väldigt många ställen i världen.

Den tillit som gör ett sådant samhälle möjligt är en annan sorts tillit än den som finns i våra gener. Den sorts tillit som vi föds med är den tillit som skapas inom en art som lever i små grupper, och som oundvikligen kommer att låsa fast dig i att vara en art som lever i en liten grupp. Jag kallar den för den lilla gruppens tillit.

I kontrast mot detta finns tillit i den stora skalan, som utmärker just välmående samhällen. Som ekonom frågar jag mig: Hur kommer denna till stånd?

TG: Men den stora skalans tillit riskerar väl samtidigt att utnyttjas utan att det upptäcks så som skulle ske i den lilla gruppen?

DR: Det är myntets baksida. Skalfördelarna, med så många för varandra anonyma människor som samverkar, ökar risken för vad jag kallar opportunistiskt utnyttjande utan risk för upptäckt, alltså möjligheten att sko sig på andra bekostnad. Man kan likna det vid dilemmat med allmänningarnas tragedi, att det är både mer frestande och mindre riskfyllt att förskingra 1 000 kronor genom att stjäla tio öre från 10 000 personer vardera, än att stjäla hela summan från en enda person.

TG: Så hur ser de moraliska preferenser ut som skapar tillit bland miljontals människor och samtidigt håller opportunismen i schack?

DR: Om du tar det förra fallet, med att stjäla tio öre från 10 000 personer, så är en moralisk princip som säger, ”du ska inte skada”, inte särskilt avhållande. Om en person förlorar tio öre är skadan inte alls särskilt stor. Inte heller blir en moralisk princip som säger ”avväg konsekvenserna av ditt handlade” tillräckligt avhållande. Man kan i ett sådant läge lätt argumentera för att de positiva konsekvenserna av att få ihop 1 000 kronor för en sak som man själv tycker är viktig – till exempel att köpa något till sina barn – väger tyngre än de negativa konsekvenserna av att 10 000 personer blir av med tio öre var, som de kanske inte ens märker att man berövat dem. Men om man inte kan utgå från att människor i allmänhet avstår från att stjäla, kommer det inte att kunna uppstå tillit i större skala.

TG: Du gör ett tankeexperiment i din bok och ställer dig frågan: ”Om ett samhälles enda mål vore att åstadkomma mesta möjliga allmänna välstånd och det var i stånd att välja sina egna moraliska övertygelser, vilka moraliska övertygelser skulle det då välja?” Vad blir svaret?

DR: Svaret har två dimensioner. Den första handlar om en moralisk övertygelse, som betonar att det är viktigare att följa moraliska förbud än påbud. Förbud som säger ”gör inte så” är viktigare än påbud som säger ”gör så här”.

Den andra är att denna moraliska övertygelse måste bygga på en icke-konsekventialistisk teori, eller med ett äldre språkbruk en deontologisk teori, om hur moralisk lämplighet ska bedömas.

Det betyder att det finns saker som man inte gör, som är otänkbara, inte med tanke på konsekvenserna, utan av skäl som inte har med konsekvenserna att skaffa. Du utför inte vissa handlingar, därför att dessa är fel i sig. Det betyder inte att det inte finns undantag, men undantagen handlar i så fall om att förverkliga oavvisliga värden eller resultat som att rädda liv, men aldrig om att sko sig.

TG: Hur skulle undantagen se ut?

DR: Att inte ljuga skulle vara en sådan regel om vad man inte ska göra. Men om ett hus brinner och husets ägare, som just räddats, i desperation är beredd att kasta sig in i lågorna och till en säker död, för att rädda sin hund, är det då omoraliskt att ljuga för husägaren och säga att hunden är räddad? Nej, eftersom lögnen tjänar syftet att rädda husägarens liv och inte syftet att den som ljuger ska sko sig.

TG: På vilka grunder skulle vissa handlingar vara otänkbara?

DR: De skulle bygga på en moralisk preferens som i stället för att handla om att inte skada andra eller vilka konsekvenser en handling får, handlar om mig – vad säger detta om mig, vad gör detta mig till för slags person, hur får det här mig att känna mig när jag ser mig i spegeln? Du internaliserar kontrollen och du känner skuld, har dåligt samvete, även om du inte blir upptäckt. En sådan princip skapar en mycket högre nivå av tillit. Samtidigt fungerar denna tillit också i en liten grupp. Principen leder inte till att du måste ge upp tilliten inom den lilla gruppen för att skala upp den till stora grupper.

TG: Så för att skapa tillit i stora skala bör alltså ett samhälle i första hand betona moraliska förbud istället för moraliska påbud. För det andra bör det lägga frågorna om vad man inte ska göra till frågor om att känna skuld själv och inte till en fråga om konsekvenser.

DR: Dels blir det viktigare att avstå från moraliskt negativa handlingar än att nödvändigtvis utföra goda moraliska handlingar. Dels handlar det om konsekventialism kontra icke-konsekventialism. När det gäller att avstå från dåliga handlingar är det avgörande att man har ett icke-konsekventialistiskt sätt att närma sig dem. ”Jag anser att det är orätt och det räcker för mig som skäl att avstå.” Men det är lika viktigt, och här tror jag att mitt bidrag rör sig på hittills obruten mark, att när det gäller moraliska påbud, måste dessa uttryckligen utgå från en konsekventialitisk etik. Därför att påbuden kan inte utföras utan att man överväger konsekvenserna. Ty om man skulle utföra dem utan att fundera över konsekvenserna, finns en uppenbar risk att man i något läge bryter mot principen att inte utföra vissa handlingar, eftersom en sådan handling skulle vara orättfärdig.

Det betyder att ett moraliskt förhållningssätt som säger att det är ens plikt att avstå från vissa slags omoraliska handlingar, inte kan manipuleras för att man ska utföra vissa handlingar som motiveras med att det är ens skyldighet att agera i enlighet med en ideologisk eller politisk lära, som säger att man ska utföra en handling för att nå ett högre mål eller syfte. En person som följer principen att avhålla sig från omoraliska handlingar, eftersom det är ens plikt att avstå från dem, kommer inte att utföra handlingar som skadar andra för ett högre syfte: ”Det finns vissa saker man helt enkelt inte gör. Punkt.”

TG: Men här rör vi oss på individnivå?

DR: Ja. Men så ändras språket från att moraliskt positiva handlingar är något gott att utföra, men att du inte har att göra med vilka moraliskt positiva handlingar jag utför – om jag hjälper gamla människor att städa eller fattiga barn att äta sig mätta – till att det blir ett samhälleligt påbud att utföra vissa slags goda handlingar eller att bidra till att de utförs. Då sker en avgörande förändring. Positiva moraliska handlingar kräver resurser. Dessa resurser måste tas någonstans ifrån. Då riskerar vi också att bryta mot principen om att avstå från negativa handlingar, med utgångspunkt i en icke-konsekventialistisk etik.

Ja, det finns ett påbud om att vara godhjärtad, generös och omtänksam, men det är en individuell plikt. Det är upp till dig och ditt samvete. Vad har du gjort idag för att hjälpa dina medmänniskor?

Men om du vill styra världen i den riktning du tycker är rätt, och vill ha makt att få andra att gå åt samma håll som du, oavsett om de vill det eller inte, måste du centralisera ekonomin och kontrollera den. Du måste kunna ackumulera resurser och allokera dem i den riktningen.

En idag dominerande uppfattning är att det är rättfärdigt att använda statsapparaten för att åstadkomma positiva moraliska handlingar. Den moraliska plikt som är din blir därmed statens. Det påverkar i sin tur tilliten i samhället. Hur kan du lita på ett system som på godtyckliga grunder, från ett politiskt beslut till ett annat, anser sig ha rätten att ta ifrån dig det som är ditt och ge det till någon annan?

Du kan inte göra bäggedera samtidigt – å ena sidan ha principen att det finns handlingar du inte kan begå av moraliska skäl och å andra sidan ha principen att det är rätt att begå vissa handlingar för det goda syftets skull.

Jag kan förstå att det till och med kan anses vara mer moraliskt att till exempel bedriva fördelningspolitik genom att ta vad som är ditt och ge det till en annan som inte har lika mycket som du. Men det är inte poängen. Poängen är vad som fungerar bäst när vi vill skapa ett samhälle av hög tillit och som förlöser allas våra kreativa energier på bästa möjliga sätt och leder till högre välstånd.

Om vi bara diskuterar i termer av vad som är mest moraliskt, kommer vi att skjuta förbi målet.

TG: En invändning skulle vara att principen att inte agera orättfärdigt är en ganska andefattig moralisk kompass, eftersom den inte säger något om vad som är rättfärdiga handlingar?

DR: Att avhålla sig från negativa moraliska handlingar utan andra skäl än att de är orätt, låter tråkigt och fantasilöst. Men det är en fundamental princip för hur vi främjar den moral som leder till att vi kan röra oss från tillit i små grupper till den tillit som krävs för att kunna skapa stora organisationer och samhällen med hög arbetsdelning och specialisering. Jag måste kunna vara säker på att dem jag möter, eller agerar med på avstånd, inte lurar mig, att jag kan lita på dem, därför att de avstår från opportunistiskt agerande, eftersom de aldrig skulle överväga det. Inte för att de känner mig (för jag är anonym) och inte för att de funderar i termer av konsekvenser (risk för upptäckt eller för att de skadar mig), utan för att de agerar enligt ett moraliskt imperativ som säger att det finns handlingar man inte begår.

TG: Vi vet av forskning att uppfattningar om tillit, så som ifall man kan lita på människor i allmänhet eller inte, ärvs mellan generationerna, och att barn övertar den nivå av tillit som är rådande i de kulturer som modern kommer ifrån. Men detta är väl främst en beskrivning av mekanismen. Hur går det till när människor tar steget från tillit inom den lilla gruppen till tillit i samhället i stort?

DR: Det avgörande blir inte vilken moral som människor lär sig, utan på vilket sätt de lär sig att tänka om moral. När till exempel Nils som är fem år, kommer hem med några legogubbar som han norpat till sig när han lekt med Arvid, och mamman frågar honom var han fått dem ifrån, så klämmer Nils kanske fram att Arvid har ändå så många legogubbar att han inte kommer att märka att ett par stycken är borta – och förresten verkar Arvid inte ens bry sig om sina legogubbar. Mamman säger då: ”Det spelar ingen roll! Det hör inte hit ifall Arvid har många legogubbar eller att han inte bryr sig om dem. Man gör inte så. Man får inte ta andras saker, utan lov.”Det finns alltså ingen möjlighet att undvika frågan om vad människor har för moraliska preferenser. De moraliska preferenser som överförs från mor till barn, sättet att tänka om moral, är avgörande för om det är möjligt att skapa tillit i stora grupper. Den principen som mamman lär ut i det här fallet leder som sagt inte till att du måste ge upp tilliten inom den lilla gruppen, för att skapa tillit inom stora grupper. Vi talar här om den minsta byggstenen i det vi kallar för mänsklig kultur, alltså det vi ärver från tidigare generationer, inte genom våra gener, men genom inlärning.

TG: Men enligt det rådande ekonomiska förhållningssättet är det väl anatema att säga så? Ekonomer utgår från att kulturella preferenser av det här slaget inte spelar någon roll för ekonomiska förhållanden om resursallokering eller andra relationer?

DR: Alldeles riktigt. Och det är dåliga nyheter för ekonomer som baserar sina ekonomiska analyser och samhällsmodeller på hur ekonomer alltid tänkt: att man utgår från att preferenser är givna och oberoende av omgivningen, och inte ser att preferenser kan föregå omgivningen och bidra till att forma den – i det här fallet skapa bättre förutsättningar för ekonomisk interaktion och högre välstånd.

TG: Men att kulturen har en betydelse för vilka slags samhällen som människor skapar, är det i sig något nytt?

DR: Delvis är det så. Många är överens om det. Men vad vi inte har talat om är varför kulturen är avgörande och på vilket sätt den är avgörande för att kunna skapa sådana samhällen, eller för den delen organisationer som stora och samtidigt innovativa företag. Med en sådan beskrivning får vi också en antydan om vad det är för kulturella tillkortakommanden som ett samhälle eller ett företag kan lida av när det inte kan ta språnget till tillit i stora sammanhang.

TG: På vilket sätt är kulturen viktig i detta sammanhang?

DR: Därför att den skapar tillit på en högre nivå än vad vi är genetiskt programmerade till.

TG: Och varför är kulturen viktig?

DR: Det har att göra med hur kulturen fungerar. Kultur fungerar på ett alldeles särskilt sätt. Kultur är den kunskap som överförs från en generation till en annan, men inte via generna. Det är väldigt viktigt, för till skillnad från generna, kan kulturen förändras mycket snabbt, eftersom den handlar om idéer och föreställningar. Och skälet till att kulturen är så viktig som förklaringsgrund, är att du behöver en mekanism för att förklara varför olika samhällen uppvisar olika nivåer av framgång när det gäller storlek, arbetsdelning och skapande av välstånd.

Det har på senare tid kommit många forskningsresultat om hjärnans funktioner och om genetiska förklaringar till hur vi fungerar som människor vad gäller allt från grundläggande neurologiskt baserade handlingar till fenomen på makronivå som hur tillit skapas. Allt det där är väldigt spännande. Men det är inte tillräckligt som förklaringsgrund. För om allt sådant bestämdes på den genetiska nivån skulle alla våra samhällen se likadana ut. Så är uppenbart inte fallet. Å andra sidan vet vi att människor från helt olika samhällen och med olika genetiska bakgrunder med lätthet anpassar sig till andra kulturer och samhällen över bara några generationer. Alltså behöver vi en ytterligare förklaringsgrund.

Kulturen ger oss hopp – den visar att vi kan gå bortom den tillit som fungerar i små grupper.

TG: Troende skulle säga att detta är vad religioner handlar om – att skapa en moral som går bortom den lilla stammens eller klanens medlemmar.

DR: Naturligtvis gäller det inte alla religioner. Och alla livsåskådningar som omfattar en universalistisk moral är inte heller religioner. Men i stort stämmer det. Det visar att utmaningen att skapa tillit i större skala, som förutsättning för stora samhällen och organisationer, inte handlar om hur moralisk du är, utan om hur dina moraliska preferenser får dig att se på moral. Hur du ser på frågan om moraliska förbud kontra moraliska påbud. Två eller flera olikartade religiösa berättelser kan leda dig till samma ståndpunkt om hur du systematiserar dina moraliska preferenser, så att de utgör en grund på vilken tillit i större grupper kan uppstå.

TG: Så våra moraliska principer är inte resultatet av intelligent design utan av evolutionär utveckling?

DR: Det är ett bra sätt att uttrycka det på. Om man ser på hur religion och andra idéer har utvecklats från att ha uppstått i mindre grupper till att omfatta allt större grupper och gått från partikularism till universalism, så skulle slutpunkten på en evolutionär berättelse som tillämpades på denna utveckling leda precis till det vi ser idag. Vi skulle se den största variationen och heterogeniteten i idéer om moral och tillit, där vi hade den minsta konkurrensen. De minst effektiva idéerna som berör religion och moral och har bärighet på samhällets organisation existerar som starkast i isolerade samhällsfickor, där de inte utsätts för konkurrens.

TG: En icke-religiös person som håller med din tes skulle säga att man inte behöver hela denna överbyggnad av dogmer och metafysik för att komma fram till denna ståndpunkt.

DR: Jo, så är det kanske. Principen om Ockhams rakkniv skulle säga att du inte behövde allt detta. Det skulle jag också kunna säga. Men livet bryr sig inte om vad jag tycker. Spontan ordning och evolutionär utveckling ser ofta ut på detta sätt.

Mest lästa just nu

1) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

2) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

3) Det är här det börjar av Staffan Heimerson

4) Vi var här först! av Nathan Shachar

5) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

2) "Den som finge möta en sådan kvinna" av Anna C Rédei

3) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

4) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

5) Räddaren i nöden av Jonas Elvander

NR 8 2013

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...