VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Cheferna ska veta bäst

Av Annika Nordgren Christensen

Den bristande respekten för kunskap och erfarenhet är ett av skälen till försvarsfrågans kris.

För ungefär tjugo år sedan träffade jag en general för första gången. Det var dåvarande arméchefen, generallöjtnant Åke Sagrén, som tog emot det nyvalda försvarsutskottet och vi delade förmodligen skräckblandad förtjusning över varandras exotism. Jag var 22 och grön i alla bemärkelser utom armévarianten. Generalen å sin sida uppfyllde samtliga av mina förutfattade uppfattningar. Argument om att det ”kändes” på ett visst sätt, eller svepande jämförelser med andra verksamheter, bemöttes på sin höjd med barmhärtig tystnad.

Vi kom så småningom till en ömsesidig respekt för varandra, men det krävde att jag kunde varenda militär förkortning och förstod hur systemet hängde ihop. Sagrén och hans gelikar var tydliga med den saken och när jag förstod att det inte var uttryck för ojämställdhet utan rimliga krav på en beslutsfattare oavsett ålder, kön eller politisk tillhörighet var jag mycket tacksam för den respekt de visade genom sina förväntningar.

Det var då det. Nuförtiden måste Försvarsmakten behandla anonyma tyckare på nätet med praktiskt taget samma hövlighet som en disputerad analytiker vid FOI. I en kultur av alla åsikters lika värde, där det råder en föreställning om att starka åsikter är samma sak som att kunna något, ska även Försvarsmakten visa att man hänger med i samtiden. Ibland kan jag längta efter lika befriande som välförtjänta åthutningar när det blir alltför mycket av amatörernas afton, men det är en primitiv tanke som kanske fungerade på värnpliktstiden, när personalen ytterst hämtades för tjänstgöring av polisen. Å andra sidan undergräver alltför mycket undfallenhet den status som officerare och soldater måste ha i samhället för att ett frivilligt rekryterat försvar ska lyckas.

Kretsen som intresserar sig för försvaret och försvarspolitik har knappast blivit större med åren, och allmänhetens kontakt med Försvarsmakten har minskat dramatiskt med färre regementen, få journalister som bevakar frågorna och en värnplikt lagd på is. Det är fortfarande inte en politisk merit att ägna sig åt försvaret – möjligen kan det förändras i och med den förändrade säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa – och regeringen kommer undan med en vårproposition utan tillskott så att förbanden kan öva som det är tänkt i år, trots pannor i djupa veck över spridningsrisker i och med krisen i Ukraina. Det skrivs text efter text om krisen i verksamheten, politikens ovilja eller oförståelse och det saknas inte seminarier om alla de sätt på vilket det gått fel.

Försvarsbloggare, Krigsvetenskapsakademien, organisationer och en och annan journalist gnager envetet vidare i jakt på reaktioner och beslut, men alla inblandade är inblandade och rollerna blir till slut bekväma – man vet var man har varandra och då blir det behagligt förutsägbart även när det är dystert och grått. Ingen avgår, någonstans.

Som konsekvens av att allt färre har insikt på riktigt i försvarsfrågan, samtidigt som krisbilden sätter sig allt djupare utan att denna kris får några märkbara konsekvenser, undermineras auktoriteten hos dem som bestämmer – och det gäller både försvarspolitiker och Försvarsmaktsledning. Hur ska man egentligen se på gränssnittet mellan politik och profession när ÖB:s bästa militära råd om att avstå från fasta militära installationer på Gotland avfärdas, utan att vare sig han går i taket eller regeringen anser att man måste fråga någon annan? Om det slutar med en militär satsning på Gotland, utan full finansiering och förklaringar om att det är en politisk beställning som inte har så mycket med den militära bedömningen att göra, ja, då blir det ett slags repris på alliansens löfte för några år sedan om att inte lägga ner några enheter i grundorganisationen, trots att det egentligen krävdes förändringar för att budgeten skulle gå ihop.

Jag tror det börjar göra ont i samhällskroppen på allvar när till och med utsvultna försvarsvänner blir förbannade då politiken aviserar satsningar på ubåtar och stridsflyg, eftersom det uppfattas som att man lappar och lagar på ett trasigt system. Och internt i Försvarsmakten bubblar paradoxen: Å ena sidan förkunnas att officers- och soldatyrket är unikt, med allt vad det innebär, inte minst vad gäller ordergivning och hierarkier som är nödvändiga på både slagfält och regemente – här finns krigaren som tycker att Försvarsmakten är en unik miljö, omöjlig att jämföra med någon annan, oförenlig med LAS och MBL och definitivt med tal om ”särintresse”. Å andra sidan rekryteras medarbetare som har tagit fasta på den moderna värdegrunden och som med goda skäl ser sig som medarbetare i vilken myndighet som helst, inklusive en stryktålig ledning som gör sitt bästa med de politiska relationerna.

Men det är inte konstigt att somliga officerare tycker det är svåruthärdligt att följa den försvarspolitiska debatten med stoltheten i behåll. När till exempel tidigare aviserade och budgeterade åtgärder relanseras som ”satsningar” får man det jobbigt i mötet mellan systemets fostran om tydliga budskap och behovet av fungerande relationer och demokratisk arbetsfördelning med uppdragsgivaren. Det som varit yrkets själva kärna kommer i gungning och den professionella auktoriteten hotas. Saknas dessutom förståelse ute på förbanden för försvarsmaktsledningens villkor, där inte bara situationen ska hanteras utan också i högsta grad bilden av situationen, känns den teoretiska referensramen och den praktiska kompetensen närmast meningslös. Men man lyder order, såklart, och ler överseende under förbandsbesöken.

Frågan är bara vad som händer på sikt i denna förgiftade mix av politisk klåfingrighet på mikronivå och allt större avstånd mellan en självbild av unik uppgift och faktisk politisk behandling? Innehar man en unik kompetens och uppgift, eller inte? Att politiken ska styra både anslag och uppgift, det är självklart. Men om politiken undandrar sig uppgiften att ange tydliga mål – vilket visas gång på gång i Riksrevisionens granskningar – och istället petar i det som känns överblickbart och mer slagkraftigt i Niklas Svenssons Expressen-TV, men som egentligen borde vara ÖB:s eget beslut, då sjunker auktoriteten på båda håll och man förlorar respekt för varandra i en ömsesidigt destruktiv dans.

Jag tror möjligen att klåfingrigheten drabbar andra sektorer än försvaret. Om det är en korrekt iakttagelse att politiken generellt sett har blivit närsynt och sig själv nog, beror det naturligtvis på allt snabbare processer mellan idé och utspel och journalister som intervjuar varandra i direktsändningar dygnet runt, men också på utarmningen av utredningsväsendet. Det sjungs inte direkt långsamhetens lov i breda och experttunga utredningar, präglade av öppna mandat och eftertänksamhet. Istället blir det ständiga utredningsutryckningar, syftande till förslag som hjälper till att motivera den givna uppgiften (snarast möjligt). Är man ointresserad eller väntar för länge med att tillsätta grundliga utredningar, då hinner man inte med något annat än enmansutredningar som tillsätts i samma stund som krisen är ett faktum.

En annan förklaring är att man ändå inte vill eller har tid att omhänderta resultaten, vilket på sikt innebär att ”utredning” blir ett skällsord, alternativt att man utreder samma sak om och om igen. På försvarsområdet utreds och utformas försvaret återkommande av Försvarsberedningen. Beredningen är en utmärkt uppfinning, dock kringskärs man av att budgeten är fix och färdig att anpassa sig till innan man tar itu med hotbildsbedömningen, eller så är alla överens om att resurserna ska öka – som nu – men då intecknas denna ökning av utgifter redan innan analysen är klar. Så länge som alla dansar med kan ändå föreställningen fortsätta.

Jag skrev i inledningen att jag kvalade in i försvarspolitiken medels kunskaper på skruv- och mutternivå. Så småningom som ett slags expert. Frågan är om det var bra? Det är förtjusande att bli lyssnad till av äldre och mer erfarna, roligt att drämma till med sakkunskap och man ska inte underskatta komfortzonens inverkan på nattsömnen, men hur bra är en expert på att formulera de där övergripande målen jag efterlyste här ovan? Jag vill hävda att man kan sätta mer realistiska och genomförbara mål om man har någorlunda begrepp om helheten, inklusive viss detaljnivå. Det betyder dock inte att man kan bedöma allmänhetens vilja eller förmåga att omfatta dessa mål, eller att man är bäst på att formulera rikets långsiktiga intressen. Till det behöver vi folkvalda med tentaklerna ute och som kan utkrävas ansvar i allmänna val. I sällsynta fall sammanfaller dessa förmågor, men ofta inte. Därmed måste auktoriteten återupprättas på båda fronter. Få vill tillbaka till en tid där allmänheten icke ska göra sig besvär med att delta i debatten och endast en begränsad grupp tycker det vore toppen om teknokrater styr såväl skruv- och mutterfrågor som visioner. Själv gillar jag ökad delaktighet och att våra barn uppfostras i att hävda sin rätt att ta plats i det offentliga samtalet – inklusive alla de nya arenor där detta kan manifesteras. Men om inte krav på viss kunskap kan ställas, om en sakfråga som diskuteras, kommer det i sinom tid att slå tillbaka. Det är som vanligt: Att ställa krav kan vara omsorg och kärlek.

Det är demokrati att vi har samma rättigheter och skyldigheter gentemot statsmakterna, men inte att våra kunskaper ska tas på lika stort allvar. Jag förväntar mig att ÖB vet mer om försvarseffekt än en försvarspolitiker och jag förväntar mig att en försvarspolitiker är mer kunnig i att bedöma samhällets vilja och möjlighet att omfatta mål och göra säkerhetspolitiska vägval än ÖB. Och jag förväntar mig att en expert tillmäts större betydelse – om det så gäller genomslag eller intensitet i att motbevisa påståenden – än vilken uppfattning som helst.

Man är förvisso expert på sin egen upplevelse, men när egna upplevelser sköljer som en flodvåg över alla informationskanaler, måste något eller någon höja sig över detta och dra slutsatser som inte enbart grundar sig i enskilda individers kränkthet eller att man sett ljuset hemma på kammaren. Det är helt enkelt dags för vuxna att ta över och kallt konstatera att alla som läst något på Wikipedia eller googlat en kvart inte nödvändigtvis bör göra sig anträffbara för intervju. Alla har rätt till sin egen åsikt, men det betyder inte att alla måste lyssna eller att kunskap är relativt. Det är fullt möjligt att säga att någon har fel, utan att mena att personen ifråga är mindre värd (eller dum).

Jag menar inte att Åke Sagrén ska vara en förebild för generalerna år 2014, en militär auktoritet kräver andra färdigheter nu än för tjugo år sedan. Officersyrkets existens motiveras ytterst av att man ska kunna leda krigsförband i strid, men en frivillig personalförsörjning kräver att tillräckligt många begåvade personer ska tycka att verksamheten är relevant för att söka sig till den, och det kräver att det finns företrädare med auktoritet och dragningskraft utöver den mer sällan prövade förmågan att leda förband i strid. En förbandschef av idag måste kunna samverka med kommunalrådet, bedöma ”stormar” i sociala medier mot flottiljens buller och få ihop en årsredovisning med en och samma trovärdighet. Men en sak bör gå som en röd tråd mellan Sagrén och kommande generationers generaler i Försvarsmakten: tydliga budskap. Det vinner respekt inåt, men också utåt.

Ett exempel på det var när det brast för Försvarsmaktens informationsdirektör, Erik Lagersten. Han markerade med myndighetens mått mätt starkt mot riksdagsledamot Annicka Engbloms (M) sätt att kritisera hur Marinens musikkår behandlades, som ett resultat av den egna regeringens aviserade besparing om 500 miljoner kronor på lönekostnader. Engblom bad senare rakryggat om ursäkt och informationsdirektören kanaliserade en stark känsla genom hela Försvarsmakten: Politiker ur alla läger – ta ansvar för de beslut ni fattar! Politiken kan å sin sida vända sig mot Försvarsmakten och kräva motparter i dialogen som förstår både nödvändigheten av och intresserar sig för samverkan med det civila samhället.

Detta illustrerar något grundläggande i ett fungerande och välmående system med en hierarki som levererar resultat: Ömsesidig respekt kräver klarspråk, tydlig rollfördelning och tillämpad uppdragstaktik – samt ett osentimentalt ansvarsutkrävande. Ytterst handlar det i Försvarsmaktens fall om att medborgarna ska känna tillräckligt förtroende och respekt för att frivilligt lyda organisationen i händelse av krig. Ett sådant scenario kräver också ett välgrundat förtroende för det politiska ledarskapet, långt bortom fokusgrupper och opinionsundersökningar.

Chefen vet inte alltid bäst, men bättre än många andra och allra bäst vill vi att ÖB och ordföranden i riksdagens försvarsutskott ska veta. Faktum är att det borde vara ett gemensamt militärt och politiskt intresse att så är fallet och att man därmed börjar behandla varandra därefter, det vill säga med tydliga besked och avgränsningar för varandras kompetensområden.

Annika Nordgren Christensen är försvarsdebattör med bakgrund som riksdagsledamot för MP (1994–1998) och ledamot i Försvarsberedningen (1995–2009).

Mest lästa just nu

1) De upplystas intolerans av Svend Dahl

2) Den orättvisa skönheten av Katarina Barrling

3) Så illa är det inte av Peter Santesson

4) Känslostorm av Jonathan Rauch

5) Boris Johnson har mer än brexit i kikaren av PJ Anders Linder

NR 4 2014

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...