VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tradition

Dubbelnaturen Dowson

Av Sven-Johan Spånberg

I slutet av 1800-talet ansågs poeten Ernest Dowson vara mer lovande än den jämnårige William Butler Yeats. Men Dowsons liv föröddes av sjukdom och missbruk.

Den irländska regeringen har utropat 2015 till ett Yeatsår eftersom det nu är 150 år sedan författaren och Nobelpristagaren William Butler Yeats föddes. Men när han gav ut sina första böcker kring 1890 var det få som förutspådde att han skulle nå så långt. Han tillhörde en grupp av författare som alla började sin bana i London vid samma tid. Då såg många snarare den unge Ernest Dowson som den främste representanten för en ny generation och en ny poesi. Men medan Yeats steg för steg vidgade och fördjupade sitt författarskap föröddes Dowsons liv av sjukdom och missbruk. Han dog 1900 av tuberkulos och alkoholism bara trettiotvå år gammal.

På ett olyckligt sätt är kännedomen om Dowsons författarskap kopplad till en enda dikt, ”Cynara”. Den har blivit citerad men också missförstådd i otaliga sammanhang. Dikten skildrar en kärleksnatt som förstörs av minnet av en annan kvinna, Cynara, som diktarjaget omöjligt kan glömma. Den har främst tolkats som en framställning av konflikten mellan madonnan, den förlorade Cynara, och horan, den prostituerade kvinnan som han tillbringar natten med. Men som vi skall se är dikten mer mångtydig än så.

”Cynara” har blivit mest berömd för sitt omkväde ”I have been faithful to thee, Cynara! in my fashion”. Det ekar genom Eugene O’Neills självbiografiska pjäser, Lång dags färd mot natt och En måne för de olycksfödda, samtidigt som Cole Porter anspelar på det i ”Always True to You in My Fashion” i Kiss Me, Kate. Ett annat citat ur dikten, ”gone with the wind” har gett namn åt en av 1900-talets största bästsäljare, Borta med vinden, och åt filmen med samma titel. Dikten ”Cynara” har figurerat i många andra sammanhang. Frederick Delius tonsatte den, och den är titeln på en roman om Dowson som sedan blev en pjäs som i sin tur blev en film av Hollywoodregissören King Vidor. Vid det laget återstod mycket litet av originalet. Nyligen har ytterligare en film fått samma titel. Den är ett lesbiskt passionsdrama som därmed fjärmar sig ännu mer från ursprunget. Namnet Cynara har helt enkelt blivit synonymt med omöjlig, tragisk kärlek.

Även om ”Cynara” är Dowsons stora lyckokast förtjänar mycket annat i hans författarskap att lyftas fram. Han är nämligen en av de mest representativa 1890-talsförfattarna. Hans produktion präglas av sekelskiftets pessimism, dess uppgivenhet och handlingsförlamning, och på så sätt är han en samtida med författare som Baudelaire och Verlaine i Frankrike, Hjalmar Söderberg och Bo Bergman i Sverige. Han och hans generationskamrater gjorde även rent hus med tidigare 1800-talspoeters konventioner och ideal. Deras dikter karaktäriseras ofta av långa beskrivningar och berättande inslag, medan Dowsons sällan är längre än en sida. Hans ambition var alltid att så koncentrerat som möjligt ge uttryck åt en intensiv, personlig känsla.

Dowson föddes år 1867 i en välbeställd medelklassfamilj i London, där hans far ägde en torrdocka vid Themsen. Han led, liksom modern, av tuberkulos och tillbragte långa perioder på Rivieran medan dockan var utarrenderad. Dowson blev därmed nästan tvåspråkig, och det var i fransk litteratur som han fann sina förebilder. Även om hans skolgång försummades fick han på något sätt så goda kunskaper i latin och grekiska att han kunde studera vid Oxford. Han avbröt dock studierna efter något år eftersom han var mer intresserad av samtida litteratur. Han ville bli författare.

Familjens ekonomi hade vid det laget försämrats eftersom den gammalmodiga torrdockan blev allt mindre konkurrenskraftig. Far och son tvingades ta över skötseln av företaget, och i flera år var kontoret i East End Dowsons fasta punkt. Efter föräldrarnas bortgång tog fordringsägarna över företaget, och därefter levde han ett kringflackande liv mellan olika hotell- och hyresrum i Paris, Bretagne och London.

Eftersom Dowson befann sig exil i Frankrike växte en mytbildning om honom fram. Somliga, till exempel Yeats och hans vän kritikern Arthur Symons, framställde honom som hämningslös och destruktiv, ett rov för ett ständigt behov av alkohol och sex. Andra gav däremot en bild av honom som en försynt gentleman nedbruten av ett oblitt öde. Sanningen ligger förmodligen någonstans mittemellan. Numera kan vi lättare acceptera att Dowson i många stycken var en dubbelnatur, både tillbakadragen och aggressiv, både hämmad och utlevande. Det ligger nära till hands att tala om manodepressivitet eller bipolaritet, men han förlorade sällan sin självinsikt eller distansen till sin situation. De sena prosadikterna är talande bevis för detta.

Hans aggressiva beteende utlöstes av alkoholmissbruket. Hans favoritdryck var tidstypiskt nog absint, och under senare år började han ofta dagen med ett glas av den extremt starka drycken. Under dess inflytande kunde han fara ut i otidigheter och ge sig in i slagsmål som han var dömd att förlora. Mot slutet av sitt liv led han av hallucinationer som kunde utlösas både av missbruket och av abstinensbesvären.

Den tidsanda som rådde kring sekelskiftet 1900 intensifierade förmodligen Dowsons problem. Man skulle anamma Schopenhauers pessimism och se dystert på tillvaron. Pessimism och katolicism var enligt Dowson de enda hederliga livsåskådningarna. Han konverterade 1891 och skrev ett antal dikter med katolskt tema, men under hans senare år tycks inte religionen ha utgjort något stöd. Han och hans generationskamrater var skarpt kritiska mot borgerliga konventioner. De gjorde revolt mot tidens sexualmoral och äktenskapet som institution och var i största allmänhet på kant med det senviktorianska England. Men ständig opposition har ett pris. Dowson kom att se sig som en främling i ett samhälle han varken ville eller kunde leva i.

Ytterligare ett skäl till den melankoli och pessimism som präglade Dowson var hans känslomässiga låsning vid mycket unga flickor. Vi skulle rubricera en sådan läggning som pedofili, men det är att förenkla saken. Berömda äldre samtida som Lewis Carroll, författaren till Alice i Underlandet, och konst- och samhällskritikern John Ruskin förälskade sig i pre-pubertala flickor och såg ingen anledning att hemlighålla detta. För alla tre låg den unga flickans dragningskraft i att hon var ”ren” och därmed oförstående inför deras kärlek. Sexualitet var något annat, och Dowson löste konflikten mellan den rena kärleken och driften med besök hos prostituerade. Förmodligen är vissa påståenden av bland andra Symons och Yeats överdrivna, men man kan ändå med visst fog kalla honom för sexmissbrukare. Men framförallt blev han mer och mer fånge i den madonna-och-hora-problematik som han gestaltat i ”Cynara”.

Dowson mötte sitt öde i den elvaåriga Adelaïde Foltinowicz, dotter till en polsk restaurangägare i Soho. Hans beundran utvecklades till en förödande passion. Han idealiserade henne besinningslöst och beskrev kärleken till henne som en religiös upplevelse. Vänner påpekade att hon var en flicka utan förutsättningar att förstå vare sig honom eller hans diktning, men sådan kritik avfärdade han. Så småningom stod det klart att hon inte var intresserad, och vid nitton års ålder gifte hon sig med familjens inneboende. Dowsons sorg var förödande och han hämtade sig egentligen aldrig.

Det har spekulerats mycket kring orsakerna till Dowsons konfliktfyllda natur. Hans familjesituation med depressiva föräldrar som båda led av tuberkulos bidrog säkert. Den konkursmässige fadern tog eventuellt livet av sig med en överdos sömnmedel, medan modern definitivt begick självmord ett halvår senare. Men dessa händelser inträffade 1894 och 1895 när Dowson var vuxen; då var redan pessimism och melankoli hans mest framträdande karaktärsdrag. Hans senaste levnadstecknare föreslår att han kanske blivit utsatt för övergrepp som barn men tar genast tillbaka förslaget. Det är omöjligt att veta. Han var en rikt begåvad men trasig människa.

Själv såg sig Dowson framför allt som författare. Från det han lämnade Oxford 1888 arbetade han målmedvetet på sin karriär. Han verkade som teaterkritiker och skrev bland annat en entusiastisk recension av Ibsens Ett dockhem. Med den lade han korten på bordet och deklarerade att han tillhörde det radikala, avantgardistiska lägret. Han översatte Zolas La Terre, vilket inte var ofarligt, eftersom den förläggare som tidigare gett ut hans romaner hamnade i fängelse för ”oanständighet”. Slutligen stödde han lojalt Oscar Wilde både före och efter hans fängelsevistelse.

Under tidigt 1890-tal medverkade Dowson i olika tidskrifter med artiklar och noveller. Han skrev åtminstone två romaner som inte fann någon förläggare men hade bättre tur med den tredje som trycktes i två upplagor i England och en i USA. År 1895 publicerade han novellsamlingen Dilemmas som kom ut i England, USA och så småningom även i Tyskland. Genom kontakter lyckades han placera sina dikter i olika publikationer. ”Cynara” trycktes först i en tidskrift, sedan i en antologi som kretsen kring Yeats gav ut och slutligen i hans första diktsamling. Han hade således en viss framgång men misslyckades med sitt mål att kunna leva på sin penna.

Rättegången och fängelsedomen mot Oscar Wilde 1895 innebar ett dråpslag mot dåtidens avantgardistiska litteratur i Storbritannien. Tidskrifter och förlag stängde sina dörrar för allt som kunde ses som radikalt och dekadent. Konstnären Aubrey Beardsley fick till exempel omedelbart avsked från sitt arbete på tidskriften The Yellow Book. Räddningen uppenbarade sig i den osannolika skepnaden av Leonard Smithers. Denne hade förtjänat en förmögenhet på pornografi men ville nu etablera sig som seriös förläggare. Ett av hans projekt blev att starta tidskriften The Savoy med Beardsley som konstnärlig redaktör. I kretsen kring denne ingick bland andra Symons som litterär redaktör, Yeats och Dowson. Under 1896 publicerade Dowson tre noveller och sju dikter i The Savoy. Smithers gav vidare ut hans två diktsamlingar Verses (1896) – i ett elegant band formgivet av Beardsley – och Decorations (1899), samt beställde översättningar av bland annat Balzacs Flickan med guldögonen och Choderlos de Laclos Farliga förbindelser. Dowson fick på så sätt en relativt pålitlig inkomstkälla.

Det skall erkännas att Dowsons repertoar är begränsad. Hans dikter handlar nästan alltid om kärleken mellan en man och en undflyende, oförstående kvinna, om svek, missförstånd och sorg. Ofta utspelar de sig i ett ödsligt landskap. Han lyckas bäst när han förmår gå utöver dessa gränser och tillföra en större konkretion. Framgången med ”Cynara” kan delvis förklaras med att dikten gestaltar en konflikt, ett triangeldrama mellan diktarjaget, den förlorade Cynara, och den prostituerade flickan. Dowson skrev den 1891 när han var bara tjugotre, men den är lysande skickligt genomförd med en suverän hantering av versmått och rimflätning.

Diktens egentliga titel är ett citat från Horatius ”Non sum qualis eram bonae sub regno Cynarae” (”Jag är inte den jag var under den goda Cynaras herravälde”). Den är kort, bara fyra strofer medan varje rad är en fot längre än vanligt i engelsk poesi. Därmed får de också en extra tyngd. Vidare har den inte bara ett utan två omkväden. Det ena upprepas med mindre variationer inne i var och en av stroferna: ”And I was desolate and sick of an old passion”. Det andra är den berömda, redan citerade slutraden ”I have been faithful to thee, Cynara! in my fashion”. Hela dikten fungerar på så sätt som en ekokammare, och de återkommande raderna blir en del av gestaltningen av den känslomässiga låsningen vid den förlorade Cynara.

Dikten ställer implicit två frågor: Vem är Cynara och är hon god? Ytligt sett är hon den rena, goda kvinnan, kanske en internaliserad modersbild. Hennes kännetecken är den vita liljan, renhetens symbol, och diktarjaget tillber henne. Samtidigt har hon makt; hon är en härskarinna som styr hans liv. Ur det perspektivet framstår hon som kall och obeveklig, medan den prostituerade flickan med sin röda mun och sitt bultande hjärta kan ses som ett alternativ till fixering och upprepningstvång. Men Cynara förblir ändå inkarnationen av en åtrådd, ouppnåelig fullkomlighet som diktarjaget är hopplöst bundet till. Så iscensätter dikten en ständig vacklan mellan ideal och verklighet som ligger långt från en svartvit hora-och-madonna-konfiguration.

Från 1893, när de första symtomen på tuberkulos konstaterades, levde Dowson bokstavligen i dödens väntrum. Det är därför inte märkligt att hans dikter ofta utspelar sig i extrema situationer och att de använder undergång och död som tema. Dikterna ”Impenitentia Ultima” (Slutlig obotfärdighet) och ”Seraphita” är exempel på detta. Båda är böner om en vision av den älskade i dödsögonblicket. Det är anblicken av hennes ansikte diktaren begär, inte en vision av frälsaren. Det är hon som är och förblir hans religion.

Bakgrunden till ”Seraphita” ger oss en intressant inblick i Dowsons föreställningsvärld. Diktens titel kommer från en roman av Balzac, Séraphîta, vars huvudperson är androgyn precis som Tintomara i Almqvists samtida Drottningens juvelsmycke. Han/hon är antingen Séraphîtüs eller Séraphîta, beroende på vem, kvinna eller man, som åtrår honom/henne. Själv är androgynen asexuell och kan inte älska någon. I slutscenen förvandlas den till en ängel eller seraf och lämnar så jordelivet.

Dowson skrev tidigt en dikt ”Seraphita-Seraphitus”, där han hyllar denna gestalt som ”pure and perfect”. Han levde således länge med föreställningen om androgynen som ett svar på vår splittring i två kön och den begränsning det innebär. Idén kan förefalla bisarr, men som den feministiska litteraturvetaren Elaine Showalter hävdar var 1890-talet en tid av ”sexual anarchy”. Man ifrågasatte normer, könsroller och könsidentiteter, man ville överskrida gränser. I vår egen tid väcker transgenderproblematiken stort intresse och frågan är om det inte handlar om samma sak, en vägran att se sig som fången i en begränsande biologi.

Dikternas ursprung och innehåll är intressanta ur lärdomshistorisk och sexologisk synvinkel men utgör knappast en garanti för god poesi. I ”Seraphita” ger dock Dowson på ett formfulländat sätt uttryck för en radikal otillfredsställelse, en trängtan att nå en annan dimension där han kan förenas med den ouppnåeliga älskade. Dikten utspelar sig på ett stormigt hav som fungerar som symbol för diktarjagets ångestfyllda inre. Högt över honom i natten svävar visionen av Seraphita, men hans väg bär neråt mot undergång och förintelse. Dowson driver virtuost förloppet framåt samtidigt som hans behärskning av formen räddar dikten från att sjunka ned i självömkande melodram.

Dowsons andra diktsamling Decorations har allmänt ansetts som svagare än Verses. Den innehåller ett antal opublicerade, tidiga dikter men däremot inte så många nyskrivna. Samtidigt är den mycket strategiskt upplagd och genomtänkt. Ungdomsdikter återkommer, omarbetade och åtstramade, som inledning och avslutning. Så tillhör till exempel ”A Last Word” en sonettcykel från mitten av 1880-talet. Nu står den i en ny version sist i samlingens poesiavdelning som, just det, diktarens sista ord.

Den avdelning prosadikter som avslutar diktsamlingen utgör en underskattad förnyelse av Dowsons författarskap. Av allt att döma skrevs de under de sista åren, bokstavligen med uppbjudande av hans sista krafter. Hans vers är ofta i jagform men här omtalas personen i dikten snarare som ”han”. Subjektet har blivit objekt, ett föremål för ordknapp analys. Dikternas gemensamma nämnare är krossade illusioner som i ”The Princess of Dreams”, där inget återstår av drömmen om evig kärlek. ”Absinthia taetra” (Förhatlig absint) är en skakande framställning av drogen som temporär befrielse och ständig fångenskap. Den börjar som den slutar, ”nothing was changed”. Den självbiografiska laddningen är ovedersäglig men samtidigt finns här en kylig distans. Dowson håller, med Ibsens ord, domedag över sig själv.

Dödsmedvetande och dödslängtan är genomgående teman i Dowsons sena författarskap. Han använde dem i novellen ”The Dying of Francis Donne”, som skildrar ett stegvist, plågsamt utslocknande. För huvudpersonen blir den enda sensmoralen av livet: ”Beati mortui” (Saliga äro de döda). Temat återkommer i den kanske starkaste prosadikten ”The Visit”. Berättaren befinner sig i ett overkligt tillstånd mellan dröm och vaka. Han ser ovanifrån sin ”gråa kropp” med dess förvridna lemmar på sängen men känner ingen smärta. Det knackar på dörren. Döden har kommit på besök, men den inger inte längre fruktan. Tvärtom, den ger upphov till den befriande insikten: ”I have wanted you all my life.”

Som ende överlevande från 1890-talet kom Yeats att ändra sin syn på Dowson och hans generation, den som han kallade den ”tragiska”. I sina dikter och sena minnen ser han honom inte längre som ett viljelöst offer för driften och alkoholbehovet utan som en diktens tragiske tjänare. När Oscar Wilde nåddes av nyheten om hans död betonar även han tragiken i hans öde. Dowson blir, ”poor wounded wonderful fellow that he was”, en symbol för olycklig kärlek och poesi.

Mest lästa just nu

1) Back to basics av Isak Skogstad

2) Moralfilosofi och marknad av PJ Anders Linder

3) Vi mot dem av Dan Korn

4) Tänk på Tyskland av Erik Thyselius

5) Det är bara på låtsas av Torbjörn Elensky

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Misled by Goodwill av Svante Nordin

2) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

3) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

4) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

5) Räddaren i nöden av Jonas Elvander

NR 5 2015

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...