Nyligen utkom den internationellt kände statsvetaren Robert Putnam med en bok – Our Kids – som dels bekräftar förändringarna, dels söker förstå vad som har orsakat dem. I stora stycken utgör boken en ingående redovisning av och diskussion om de senaste årtiondenas empiriska undersökningar rörande familjeförhållanden, utbildning, uppfostran och civila institutioner i USA.

Putnam väljer inledningsvis en personlig utgångspunkt. Han beskriver fängslande det lilla samhälle där han växte upp: Port Clinton, Ohio, vackert beläget vid stranden av Lake Erie. Under 1950-talet var Port Clinton en stad med full sysselsättning, små sociala skillnader, låg kriminalitet och bra skolor. Staden var väl sammanhållen, och tryggheten och tilliten var allmänt utbredd. Framförallt var skillnaderna vad gäller möjlighet till utbildning, fritidsaktiviteter och sysselsättning relativt små mellan de olika samhällsklasserna, vilket medförde en stor social (uppåtgående) mobilitet. Nästan alla som växte upp under åren närmast efter kriget fick det bättre än sina föräldrar. Sedan tog det, som Putnam skriver, stopp. Den hiss som tidigare lyfte de lägre klassernas barn upp för samhällsstegen, främst genom skolsystemet, stannade plötsligt. Barnen till femtiotalets arbetare och tjänstemän avancerade inte förbi sina föräldrar.

Vad hade hänt på mindre än en generation? Först försvann tillverkningsindustrierna från Port Clinton, därefter armébasen och sedan småföretagen inom jordbruk, handel och transport. Arbetslösheten steg, och med den fattigdomen. Innerstaden började förslummas och skolorna förföll. I hierarkins lägre skikt ökade skilsmässorna, andelen utomäktenskapliga barn exploderade, droger och kriminalitet fick ett järngrepp om den gamla innerstaden.

Men lika avgörande var utvecklingen i den andra änden av den sociala skalan. De välbeställda flyttade till nya expanderande förstäder med välordnade skolor. Medan lönerna för den högst utbildade tredjedelen har mångdubblats de senaste årtiondena, har de lågutbildade inte upplevt någon reallöneförbättring på ett halvt århundrade. Till skillnad från 1950-talet lever idag högutbildade och lågutbildade i olika områden, deras barn går i skilda skolor och de har få eller inga sociala aktiviteter tillsammans.

Putnam indelar klassystemet i USA i tre kategorier – den övre gruppen har minst collegeutbildning, den lägre högst ”high school” och den däremellan kortare post-gymnasiala utbildningar. Det är framförallt den lägre gruppens möjligheter till en bättre framtid som har försvunnit. Putnam går så långt att han talar om en kollaps för den amerikanska arbetarklassen. Det är inte bara inkomstskillnaderna i USA som har ökat de senaste 30–40 åren, värre i Putnams ögon är att också ”inequality of opportunity” har vuxit så kraftigt – därav bokens undertitel The American Dream in Crisis.

Starkt bidragande till bokens läsvärde är att varje huvudavsnitt inleds med skickligt genomförda intervjuer, gjorda av sociologen Jennifer M Silva. Läsaren får följa ett syskonpar från den högsta respektive lägsta samhällsgruppen, vilka beskriver sin uppväxt, utbildning och sitt sociala liv; de diametralt olika livsmönstren analyseras sedan på grundval av samhällsvetenskaplig forskning.

I den värld där Putnam växte upp fanns nästan inga kulturella skillnader mellan de bäst och sämst ställda familjerna. Alla bestod av mamma-pappa-två barn och långvariga äktenskap. Likartade normer låg till grund för uppfostran, till exempel gemensamma middagar, kyrkan på söndagar och naturligtvis inga graviditeter innan skolan var avslutad. Idag är tonårsgraviditeter bland de lågutbildade snarare regel än undantag; korta förhållanden och upprepade skilsmässor är normen, kortvariga och dåligt betalda jobb likaså. Droger, alkoholism, misshandel och kriminalitet är ständigt närvarande – barnen får ofta uppfostra sig själva eller ta hand om sina trasiga föräldrar.

Bland de högutbildade och välbeställda är sådana förhållanden en okänd kontinent. Enligt Putnam är inte poängen att det här finns mer pengar, utan att barnens uppväxt sker i en stabil värld med mycket omsorg, trygghet, tidig stimulans och utbredda sociala nätverk. Givetvis spelar också de större finansiella resurserna en viktig roll i form av bättre bostäder, fler resor och dyrare fritidsaktiviteter. Med andra ord: klasstillhörighet har på några årtionden blivit den utslagsgivande faktorn för möjligheten att genom utbildning avancera socialt. Intressant nog har denna polarisering inte bara ägt rum bland vita; tendensen är densamma bland svarta och latinos.

Bokens intressantaste kapitel handlar om skolans betydelse för de växande skillnaderna i möjligheter i det amerikanska samhället. Ökar eller minskar skolan skillnaderna? Är skolan orsak till klasskillnaderna, eller är den bara ett säte för ojämlikheten? Först och främst pekar Putnam på den växande prestationsklyftan mellan barn till hög- respektive låginkomsttagare, vilket i stora drag svarar till grupperna hög- och lågutbildade. Intressant nog har denna klyfta ökat inom varje enskild rasgrupp, men minskat mellan dem. Klass har således blivit viktigare än ras vad gäller prestation. Akademisk bakgrund ger barn en större fördel än att bara komma från en ”vit” bakgrund.

Det andra överraskande resultatet som Putnam lyfter fram är att skolornas resurser betyder relativt litet vad gäller att påverka klasskillnader ifråga om prestationer och social kompetens. De skillnader som föreligger när barnen börjar skolan kvarstår när de slutar skolan (efter 12 år). Slutsatsen är att skolorna inte orsakar klyftorna, utan mer är platser där klyftorna vidareförs. Till saken hör här, kanske något överraskande, att amerikanska skolor som ligger i sociala problemområden får minst lika stora resurser som skolor i välbeställda områden. Också lärarnas löner är i stort sett desamma. Ändå är det ett faktum att skolkvaliteten varierar kraftigt i USA, liksom i Sverige och andra länder. Vari består då skillnaden?

Kort uttryckt är det omgivningen det handlar om. Av Putnams analys kan man utläsa att bra skolor har ett upptagningsområde med många högutbildade föräldrar, att eleverna på sådana skolor är mer motiverade och stabila, att arbetsförhållandena är lugnare, att kontakterna mellan föräldrar och skola är tätare, att det finns fler fritidsaktiviteter knutna till skolan och att lärarna oftast har mer erfarenhet.

Putnam konkluderar att sådana skolor genom sin anda stimulerar alla elever, oavsett bakgrund, till bättre prestationer än vad fallet är i problemskolor – även om resurserna på de senare är lika stora eller större. Men framställningen rymmer på denna punkt också ett par andra, mer indirekta, slutsatser.

För det första: en skolas kvalitet eller goda etos är svår att skapa utan långsiktig stabilitet; hög omsättning av lärare och ständigt nya lågpresterande elever gör det närmast omöjligt att höja nivån i skolor som redan är problemfyllda. För det andra: välfungerande skolor är också sårbara, i synnerhet om de utsätts för ett stort inflöde av oroliga och våldsbenägna elever.

Men jag frågar mig om det inte finns en ännu viktigare slutsats att dra av dessa resultat. Är i själva verket inte politikens/statens möjligheter att skapa goda skolor genom att återkommande ändra i regler och resurstillförsel ytterligt begränsade? Både en bra och dålig skola är resultatet av sin sociala och kulturella miljö. I synnerhet den goda skolan verkar först och främst vara en produkt, givet en hygglig materiell ”bottenplatta”, av det Putnam i en tidigare bok kallade ”det sociala kapitalet” – tydliga och konsekventa normer, respekt för lärare, krav och traditioner, konsensus bland lärarna om kunskapens innehåll och en tät kontakt med föräldrar och föreningsliv.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Putnam tecknar i stora drag en ytterst mörk bild av den amerikanska arbetarklassens sociala villkor: en alltför stor andel utgörs av dysfunktionella familjer, av barn som växer upp i relativ fattigdom, med misshandel, droger och kriminalitet, med långt färre civila gemenskaper än för en generation sedan och därmed också med färre engagerade vuxna omkring sig.

Styrkan i Putnams bok är de många undersökningar han diskuterar, alla de samband och orsaksrelationer han söker frilägga. Ändå är det en hel del man saknar. Så finns det exempelvis ingen koppling till den omfattande avindustrialiseringen i USA under det senaste kvartsseklet och hur denna har påverkat bostads- och familjeförhållanden. Förändringarna av arbete och industri lyser med sin frånvaro i framställningen.

Kontrasten mellan det stabila amerikanska samhället under 1950-talet och tidigt 2000-tal är givetvis slående. Men hur representativ är den tidiga efterkrigstiden för bilden av den amerikanska arbetarklassens situation? Kanske jämför Putnam, fokuserad som han är på just jämlikheten i möjligheter, dagens situation med ett historiskt undantag? Hur skulle jämförelsen utfalla om den istället gjordes med mellankrigstiden?

Putnam avslutar sin analys med ett kapitel titulerat ”What is to be done?”. De föreslagna botemedlen framstår som bokens antiklimax. Här refereras bland annat till bättre yrkesutbildning och avgiftsfria fritidsaktiviteter, och mot detta kan naturligtvis ingen invända. Någon recensent har menat att Putnams förslag är att likna vid Alvedon mot cancer. Det ligger mycket i det, men vem har något radikalt bättre att föreslå? En högerkristen väckelse? En vänstersocialistisk revolution? En Rooseveltsk New Deal?