Den första delen, Cosmos, på dryga 500 sidor föreligger nu och har temat naturfilosofi – från antikens joniska filosofer som Thales och Herakleitos fram till dagens naturvetenskap.

Boken inleds med en sorgesång. Inom loppet av några år har författaren förlorat de två personer som betytt mest för honom. Först fadern, Gaston Onfray, sedan hans livskamrat, Marie-Claude, endast 38 år gammal. Han funderar över termen sorgearbete. Det är möjligt att bearbeta sorgen efter en åldrad förälder, men när det gäller den kvinna han älskat gäller det bara att överleva, och den kampen är han inte redo att berätta om. Han tvingas medge att filosofin ger ringa tröst. Epikuros hör till hans husgudar, men dennes kända ord om att när vi finns till, finns inte döden och när döden finns, finns inte vi, avser individens egen död; om en närståendes död har de ingenting att säga.

Han inser att det är det andliga arvet från fadern som stakar ut hans väg. Fadern, den enkle lantarbetaren, med kort skolgång och långa arbetsdagar hos normandiska storbönder, är den som lärt honom allt viktigt i livet. Han hade ett förhållande till tillvaron som var både kristet och hedonistiskt. Han var uppfostrad i den katolska tron, han kunde berätta om de tre vise männen och Jesu födelse i stallet.

Men han gick aldrig i mässan om söndagarna utom på palmsöndagen, en helgdag som symboliserade vårens och växtlivets återkomst. Han biktade sig aldrig och han tog inte nattvarden. När han blickade upp mot himlen tänkte han inte på änglar och harpospel; han pekade ut stjärnbilderna och berättade om att ljuset från vissa stjärnor varit på väg till oss i miljarder år. Det var en lektion i astronomi som gav proportioner åt vår plats i kosmos, världen och naturen. Det är det tema som har mognat hos sonen och som nu sätts på pränt.

Cosmos är min första bok, skriver han, utan att bry sig om de 80 titlar han redan har publicerat. En tolkning kan vara att han nu, tack vare idogt arbete, har byggt upp en ackumulerad kunskap som närmar sig encyklopediska dimensioner. Han förfogar över ett arkiv, där han kan hämta material för sitt fortsatta skrivande. Cosmos skulle då vara första verket skrivet utifrån dessa betingelser. Rubrikerna till bokens fem delar antyder en hög ambitionsnivå: le Temps, la Vie, l’Animal, le Cosmos, le Sublime (Tiden, Livet, Djuren, Kosmos, det Sublima).

Det brydsamma är att alls betrakta denna bok som en encyklopedi. Definitionen för en sådan är ett alfabetiskt uppslagsverk över olika ämnesområden. Onfrays bok svarar inte mot den definitionen. Ett exempel kan vara tillräckligt för att visa att den har en helt annan karaktär. Den som vill veta vad Onfray har att säga om Darwin, får leta sig fram under sektionen ”l’Animal” och sedan konstatera att den viktigaste informationen verkar vara att Darwin i dubbel bemärkelse vederlägger den judisk-kristna läran.

Den vanliga tolkningen är att om Darwins teori om evolutionen är sann, så är skapelseberättelsen en vacker saga. Onfray går ett steg längre. Han utgår framförallt från Darwins bok från 1872, The Expression of the Emotions in Man and Animals, där det framkommer att djur har ett rikt känsloliv och att det i sista hand endast är en gradskillnad mellan människa och djur. Djur har till och med en högre moral än människor, de dödar inte för nöjes skull! Den kristna läran vilar dock på Guds befallning att människan skall härska över jorden, naturen och alla dess levande varelser. Denna lära har därför aldrig officiellt förhindrat grymhet mot djur och aldrig frågat efter i vilken grad djur kan känna lidande – en ståndpunkt som Onfray inte kan förlika sig med.

Onfrays verk är ingen encyklopedi i vanlig mening, det måste läsas på ett helt annat sätt. Jag väljer att se den som en yvig självbiografi, som vilar på en enorm beläsenhet och där han ger fritt spelrum åt sina egna värderingar. Han vill möjligen inbjuda till en dialog med läsaren.

Den kritik av den kristna religionen som Onfray ständigt återkommer till har sin grund i självupplevda händelser. Han var begåvad och det ansågs att han borde få möjlighet att läsa vidare efter avslutad obligatorisk skolgång trots att familjens ekonomi inte tillät det. Han skickades till ett internat som leddes av salesianer, präster som verkade för utbildning åt medellösa ungdomar. Där grundades Onfrays syn på religionens företrädare. Deras nattliga besök, händer som trevade över unga kroppar… De åren gjorde honom till en oförsonlig ateist.

När han var 17 år, skriver han, hade han svårt att föreställa sig hur man kunde vara kristen och moralisk. Filosofin blev räddningen. Hans lärare, Lucien Jerphagon, specialist på antiken, fick honom att upptäcka en förebild, romaren Lucretius, vars De rerum natura utvecklade den grekiska epikurismen. För Onfray blev detta underlag till en postkristen filosofi.

Epikuréerna ägnade sig inte åt lösa spekulationer eller intellektuell retorik. De sökte utforma reglerna för ett gott liv. Dit hörde även det vetenskapliga tänkandet. På grund av sin teori om att allt består av atomer som förenas, omgrupperas och åtskils hyste de ingen tanke på evigt liv och ingen fruktan inför döden. De utvecklade en helt materialistisk syn på tillvaron. De bekämpade myter som till exempel den om att blixten var Zeus hammare med ett budskap till folket. Genom att söka naturliga förklaringar till de fenomen de studerade, levde de i harmoni med världen och med kosmos.

Dagens vetenskap, menar Onfray, har bekräftat många av epikuréernas antaganden, däremot ingen av kristendomens hypoteser. Astrofysiken visar att vi är små varelser i ett oändligt universum. För Onfray är detta en sublim tanke. Vi lever här och nu som unika varelser.

För den som inte väntar sig sakliga encyklopediska fakta och inte heller tar illa upp av Onfrays ateistiska utfall, har hans bok mycket att ge. Han berättar vidare om den undervisning han bedrev i 20 år på ett tekniskt gymnasium utifrån sin egen lärobok, Antimanuel de philosophie. Därefter skapade han det avgifts- och examensfria l’Université populaire i Caen, vilket har kompletterats med ett ”smakernas universitet”, där kända kockar medverkar.

Han berättar om sin klass- och bildningsresa. I en familj där pengarna var slut redan i mitten av månaden, existerade varken konst, teater eller musik. Det var för andra, de välbeställda. Snälla grannar gav på 1960-talet familjen en begagnad tv-apparat. Klassisk teater eller konstnären Dalís hysteriska reklam för chokladen Lanvin föranledde en lakonisk kommentar av pappan: ”Litet speciellt …” Genom skolan kom han själv i kontakt med poesin och gjorde egna försök, vilka han dock inte ger några prov på. Att lära sig spela ett instrument var en omöjlighet. Under sommarferierna arbetade han på en fabrik. För sin första lön köpte han en volym av Baudelaire, lockad av melankolin.

Den uppmärksamhet han fick för sina böcker gjorde att han ofta inbjöds att föreläsa på de mest skilda håll inom och så småningom också utom Europa. Han förenade detta med besök på ortens museum för att se konst. Det som slog honom med häpnad är den propagandaapparat för kristendomen den klassiska konsten utgjorde.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

Med tiden emanciperades dock konsten. Andra beställare trädde in. De flamländska borgarna ville låta sig avporträtteras. Landskapet framträder, först som bakgrund och inramning av bilder av kända personer, sedan som motiv i sig. Onfray återger utförligt hela utvecklingen från impressionisternas intresse för ljuset till den abstrakta konsten och den revolution den normandiske konstnären Marcel Duchamp skapar med sina ready-mades.

Trots allt, hävdar han, försvinner inte de kristna motiven. Han nämner den franska konstnären Gina Paine som representant för 1900-talets kroppskonst, vilken fortfarande har religiösa drag: blodet, såren, dödsdriften. Den sena konceptkonsten beskriver han som rent metafysisk. Den bygger på en idé eller ett begrepp som aldrig behöver eller kan förverkligas.

Onfrays egen favoritkonstnär och kultfigur blir 1500-talets Arcimboldo. I en obetydlig antikvitetsaffär hittar han en tavla, där han såg ett lejon som vilade sin tass på en trädgren, två fåglar, en vargs hotfulla öga, en hund med ett rött halsband. Plötsligt framträdde en helt annan bild: ett mansansikte. Han köpte tavlan.

Archimboldo har själv aldrig lämnat någon skriftlig förklaring till sin konst. Den har därför tolkats på högst olika sätt, från att betraktas som hovkonst till tidig surrealism. Onfray ser honom som en hednisk panteist. Hans verk visar att allt är byggt av den substans som förekommer i hela naturen, även hos människan: de atomer som Demokritos, Epikuros och Lucretius beskrivit.