VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Järn och blod

Av Martin Lagerholm

Att skriva en biografi om Otto von Bismarck skulle kunna vara ungefär detsamma som att skriva om andra nationers stora män och landsfäder: en Lincoln, Napoleon eller Churchill. Men riktigt så oproblematiskt har det aldrig varit med "järnkanslern", och anledningen till det är förstås det sätt på vilket Tysklands historia utvecklades efter hans död 1898.

Två världskrig, två katastrofala världsbränder med Tyskland som huvudsaklig brandstiftare, har lett till att historiker tenderar att ägna sig åt ett slags bakvänd historieskrivning, där äldre tidsskeden gärna betraktats i ljuset av vad som senare skulle äga rum.

Förvisso har denna metod delvis varit befogad – enligt kausallagarna är ju allt som händer i någon mening en konsekvens av sådant som redan har hänt – men tolkningsmodellerna har i det här fallet också resulterat i en lång rad felslut och tendentiösa generaliseringar. Och under det tyska 1800-talets andra hälft skymmer Bismarcks väldiga och omstridda gestalt sikten med sin uniform, pickelhuva och sabel – en tacksamt emblematisk sinnebild för allt som senare skulle gå snett i Tyskland.

Fler än Churchill har hur som helst sett just Bismarcks Preussen som roten till allt ont i den europeiska 1900-talshistorien. Den slarviga men icke desto mindre populära kopplingen Bismarck–Hitler är dock högst problematisk, på avgörande punkter rentav felaktig och intellektuellt ohederlig.

Alla dessa minnesmonument till Bismarcks ära, alla dessa gator och torg uppkallade efter honom i Tyskland, bör i första hand inte betraktas som patriotiska hyllningar av hans militarism. Snarare är det väl bilden av en klok statsman man vill framhäva, och av en ledarfigur som enade Tyskland och i praktiken grundade den tyska nation som existerar än idag. Ändå är denna respektfulla hedersbevisning relativt ny, eller rättare sagt nygammal. Decennierna efter de båda världskrigen handlade det snarare om att rehabilitera ”den tyska mentaliteten” och om en återanpassning till en mindre chauvinistisk historiesyn. Nu handlade det inte längre om att som äldre generationers tyskar minnas det ärofulla året 1871 – då kejsardömet Tyskland bildades efter det fransk-tyska kriget – utan de mer traumatiserande årtalen 1914, 1918, 1933 och 1945.

Och bilden av Bismarck har följt med i pendelrörelsen: från det tidiga 1900-talets hagiografiska dyrkan av rikets förste kansler till efterkrigstidens demoniseringar och fördömanden. Men Bismarck var varken någon hjälte eller demon, menar historikern Hans-Christof Kraus i sin färska biografi Bismarck. Größe – Grenzen – Leistungen, en av många nyskrivna tyska biografier som nu har kommit ut lagom till 200-årsminnet av den preussiske junkerns, ministerpresidentens och rikskanslerns födelse. Snarare var han ”en människa, en personlighet, en man med brister och förtjänster, med intelligens och karaktär, men också med en tendens till småaktig hämndlystnad, och som i det privata såväl som i det offentliga livet kompletterade hela känsloskalan, från het kärlek till avgrundsdjupt hat – och vars obestridliga storhet likväl inte kan betvivlas”.

I sin levnadsteckning beskriver Kraus förvisso också Bismarcks familjeliv, från den lantadliga uppväxten i preussiska Schönhausen till hans något bittra, memoarskrivande ålderdom och död. Sina hälsoproblem (i synnerhet hans omvittnade frosseri och myckna drickande) skyller Bismarck själv på sina emotionella umbäranden under barndomen (han hade uppenbarligen en mycket känslokall och oengagerad mor). Vidare får vi läsa om hans vilda ungdom i de tyska furstendömena – där han bland annat förlorade en stor summa pengar vid samma kasino i Wiesbaden där Fjodor Dostojevskij 25 år senare spelade högt med blandad framgång. Och om hans långa och av allt att döma lyckliga äktenskap med Johanna von Puttkamer. I övrigt verkade han helst umgås med hundar, hästar och preussiska lantjunkrar – hans gelikar.

Men detta är huvudsakligen en politisk biografi, där statsmannen Bismarcks storhet och bedrifter, begränsningar och misslyckanden utreds och där hans taktiska geni, hans omvittnat lysande retorik och förmåga att trumfa igenom sin vilja till makt skärskådas.

Tiden som ungt och oförskräckt preussiskt sändebud i Tyska förbundet präglades inte minst av hans för diplomater så betydande språkbegåvning (flytande engelska, franska och ryska). Det var också här han utvecklade sina analytiska färdigheter och rationellt grundade ståndpunkter, vilka efter hand lyckades modifiera den ultrareaktionära idévärld han stammade från. Bismarcks politiska karriär var inte direkt spikrak – Kraus uppehåller sig också vid en rad motgångar, i synnerhet under 1860-talets preussiska författningskonflikter – men pekade ändå ut en tydlig riktning och beskrev den obevekliga utvecklingen mot hans slutgiltiga och också högst personliga triumf: grundandet av Tyska riket eller Kejsar-Tyskland 1871.

Det var alltså först med den protestantiske Bismarck och hans berömda tal om ”järn och blod” som ett mer eller mindre enat Tyskland kunde sluta upp bakom Preussen, och därmed en gång för alla krossa de romersk-katolska drömmarna om ett tyskt imperium under den österrikiska kronan. Därmed blev järnkanslern, för att citera den amerikanske historikern Steven Ozment, ”mannen som ledde Tyskland in i den moderna världen medan han gjorde allt för att hålla det tillbaka”.

Detta paradoxala omdöme är i själva verket helt kongenialt med statsmannen Bismarck. I enlighet med denna bild kan han också beskrivas som en statsman som på en och samma gång var en stockkonservativ nationalist och en modern politiker som utformade grunderna för vad vi idag skulle kalla en välfärdsstat. Även om hans motiv för att införa ålderspension och sjuk- och olycksfallsförsäkringar måhända inte var särskilt ädla – här handlade det främst om att förekomma och bekämpa den organiserade socialdemokratin – kvarstår det faktum att han därigenom drev igenom själva fundamenten till den tyska socialstaten.

Men Bismarcks största bedrift är förstås enandet av Tyskland (trots det mäktiga kungariket Ba-yerns missnöjesyttringar), även om man tar hänsyn till att det krävdes en rejäl dos realpolitisk cynism och tre mer eller mindre framtvingade ”enhetskrig” för att övertyga de tyska småstaterna om enandets nödvändighet.

Av den tyska kulturnationen hade han nu lyckats skapa en nationalstat och förmedlat en för alla tyskar gemensam politisk medvetenhet. Denna medvetenhet i sig – Kraus är noga med att poängtera detta – ledde varken fram till eller omintetgjordes av 1900-talets stora tyska katastrofer, utan är i allt väsentligt aktiv än idag. Hur man än vrider och vänder på saken är dagens tyska förbundsrepublik alltså en konsekvens av Bismarcks livslånga strävan mot ett enat Tyskland. Och för att uppnå sitt mål förfogade han i likhet med många andra stora statsmän i världshistorien över en framgångsrik blandning av sakpolitiska dygder: illusionslöshet, pragmatism, nykterhet och ett osvikligt sinne för realiteter.

Det låter kanske som tråkiga och ja, hopplöst tyska egenskaper. Men föreställ er politiska ledare i total avsaknad av dessa karaktärsdrag. Hur önskvärt vore det i en redan nog så affekterad och orolig värld?

Mest lästa just nu

1) Demagogins kultur av Fredrik Johansson

2) Kontrollapparaten av Jojje Olsson

3) Vägen till världsstaten av Martin Lagerholm

4) Utanför och innanför av Christian Abrahamsson

5) Ett samspel i kropp och själ av Henrik Brändén

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Konsten att dö av Erik W Larsson

2) Här och nu av Ruth Lötmarker

3) En för alla? av Staffan Ulfstrand

4) Vilket judehat? av Ann-Sofie Dahl

5) Känslan av nederlag av Carina Waern

NR 5 2015

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...