Det kloka är kanske att inte skåda given häst i munnen. Politik är det möjligas konst, men också de omöjligas passion. Demokratin bygger, som alla vet, på ett stort mått av barmhärtigt överseende. Men även med ett sådant konsekvensetiskt perspektiv kvarstår frågan om det plötsliga intresset för att försvara Sverige, ärligt eller ej, kan ge något nämnvärt resultat. För att använda en vardaglig liknelse:

Krigsmakten är som en vinkällare. Fyller man källaren kontinuerligt, har man i praktiken ett ymnighetshorn till låg kostnad. Tömmer man däremot källaren helt innan man bryr sig om att fylla den, står man inför en oöverstiglig investering.

Ett sätt att hantera en sådan kris är att ställa sig in hos kamrater som skött sina vinkällare. Men vänskap är svår, för att inte säga onaturlig, mellan den som har en vinkällare och den som inte har det.

Så långt ett svenskt Natomedlemskap.

Ett alternativ är att skapa en illusion av att ha en vinkällare, genom att då och då köpa enstaka flaskor av riktigt goda viner för omedelbar konsumtion: att unna sig prakten, utan att ha gjort investeringen. Det är en form av självbedrägeri, men vi lever en absurt kort tid på denna jord. Varför inte hålla humöret uppe?

I militära termer motsvaras de enstaka flaskorna utmärkt vin naturligtvis av Arméns musikkår, Marinens musikkår, Livgardets dragonmusikkår och Hemvärnets 26 musikkårer.

Det är en rörande tanke att vi skulle ha en chans att återuppbygga ett verkligt försvar, men även självbedrägerier måste ha en gräns. Orimliga ambitioner föder olycka, men marschmusik och nystrukna uniformer har aldrig gjort någon besviken.

                                                                         *

Det är möjligt att Åsa Linderborg och Vladimir Putin har rätt i att Sovjetkommunismen är styvmoderligt behandlad, Röda armén baktalad och att det som gick fel orsakades av otur, beklagliga förbiseenden och utländska agenter. Trots det är jag inte säker på att det vore klokt att ge kommunismen ytterligare en chans, eller att återlämna stora delar av Centraleuropa till Ryssland, som en försoningsgåva.

Man vill inte vara missunnsam, men inte heller vårdslös.

Kanske går det att finna en tredje väg. Jag tänker mig till exempel en obligatorisk kålsuparapp till mobiltelefonen. Den kunde balansera varje sovjetiskt övergrepp med ett amerikanskt eller brittiskt och på så sätt visa att det egentligen inte var någon skillnad mellan Sovjetdiktaturen och de västliga demokratierna. En monumentalstaty av Stalin på Mosebacke torg är tänkbar. Möjligen kunde några kulaker kedjas vid befriarens fötter, även om vi börjar få brist på mjölkbönder och det allvarliga uppsåtet förmodligen skulle misstas för ännu en konstinstallation.

Idén att någonstans bygga en mur och lägga ett minfält till skydd mot det monopolkapitalistiska, socialfascistiska klassamhället ligger nära till hands, men antifascistiska skyddsvallar är orimligt dyra. En symbolisk kollektivisering av Stockholms kolonilotter bör däremot ligga inom det rimliga. Detsamma gäller en nyutgåva av Stalins egen bok Historieförfalskarna, som den sovjetiska informationsbyrån lät publicera 1948. Såvitt jag minns innehåller den alla de argument som Linderborg anfört på sistone.

Även dessa blygsamma gester kan av vissa uppfattas som överdrivet inställsamma, men vi får inte glömma att dagens kulturchefer mycket väl kan vara morgondagens ryska guvernörer. Det är nästan alltid klokt att investera i en försäkring.

Populärt

Hederskulturens medlöpare

Första skottet gick in i pannan, det andra i käken. Hon slapp höra hur fadern upprepade ordet ”hora” när han sköt. Obduktionen visade att den första kulan avslutade Fadime Sahindals 26-åriga liv.

Jenny Sonesson Samhälle 2021 7

                                                                        *

Jag hade sett fram emot något slags firande när årsdagen för kriminaliserandet av tidelag passerade nyligen. Kanske en värdig procession av djur av alla arter, två och två, från Hagaparken till Mynttorget. Allra minst en elegant formationsflygning av en större samling starar över Helgeandsholmen. Det blev ingenting. Inte ens min egen hund visade minsta engagemang. Ändå kan jag inte påminna mig att jag har läst om några fällande domar för tidelag, eller ens åtal, så lagstiftningen verkar ha haft en närmast hundraprocentig avskräckande effekt.

Jag antar att den goda gärningen är sin egen belöning, men det är svårt att inte känna viss besvikelse över djurens bristande politiska medvetenhet. Det är precis den här sortens loja likgiltighet som föder speciesism, även hos den mildaste liberal.

Det är en obehaglig tanke, men kanske är djuren trots allt inte mogna för rösträtt.