Mailer hade namn om sig att vara bohemisk, men när det gällde brev hade han en borgerlig pliktkänsla i ryggraden: brev skulle besvaras. Hanteringen underlättades naturligvis av att han tidigt fick råd att anställa sekreterare som stenograferade efter hans diktamen och höll ordning på papperen.

Egentligen tyckte han att breven var a pain in the ass, som han sade, han var ofta trött på dem. Hans ambition var att försöka hålla dem så korta och affärsmässiga som möjligt; han ville undvika att beröra sådant som pekade inåt, ”toward the root”, eller ge sig in i dialoger om hur hans böcker skulle tolkas. Men det var ofta svårt för honom att hålla igen. Vitaliteten, diskussionsglädjen, hans iver att precisera sig, tog överhand. Kritikern Kenneth Tynan karaktäriserade honom träffande: &rdqu...