VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Den stora reträtten

Av Patrik Oksanen

På ort efter ort försvinner grundläggande samhällstjänster. Genom sin centraliseringsiver överger staten människorna.

Samma år som världskriget bröt ut efter skotten i Sarajevo fick den 29-årige Jonas Eriksson uppgiften att utöka den svenska statens närvaro i konungarikets yttersta utmarker.

I Kungliga Postverkets uniform, med posthorn och tjänstepistol var det Erikssons uppgift att en gång i veckan ta sig fram längs den närmare sju mil långa sträckan från Risbäck till Raukasjö i gränstrakterna mellan Västerbotten och Jämtland.

I väglöst land betydde det att ro över sjöarna på somrarna och skida i spårlös snö på vintrarna. Värst var det när isarna inte bar och rodd var omöjligt. Vid dessa tider på året var det inte möjligt att klara en tur per vecka. Långa omvägar försinkade rutten, men posten skulle fram.

Eriksson var skyldig att bära med sig 50 kilo postvaror på turen. Ett tufft jobb som han orkade med i nio år innan kroppen satte stopp.

102 år senare slutade posten komma till Raukasjö. Kungliga Postverkets uniform är bytt mot PostNords kläder. Pistolen och posthornet är borta sedan länge. Jonas Erikssons nutida efterträdare Birger Isaksson gjorde sista besöket till de fem hushållen den 29:e februari i år.

För Sveriges Radios Jämtland sammanfattade Isaksson nedläggningen av linjen han jobbat på i över 30 år:

– Vad man blir sur på är att de tappar servicen att få hem mat, mediciner och post men ändå ska de vara med på skattsedeln som alla andra svenskar fast de inte kan dra nytta av den service som samhället ger.

Några hushåll i väglöst land kan te sig exotiskt. Vi kanske ler lite över vår latte när vi hör historien. Vill man bo där inte civilisation finns får man väl skylla sig själv, och sedan går vårt liv vidare.

Men Raukasjö handlar inte om människor som överger staten, utan om staten som överger människor.

Centraliseringsvågen har inte bara slagit mot postutdelning i rikets ytterkanter utan mot små och medelstora samhällen. Statens företrädare har tagit ledartröjan och flyttat offentliga jobb i en högre takt än det privata näringslivet.

Reträtten har varit omfattande. Och på många områden.

Regementsnedläggningarna som började på 1990-talet och fortsatte en bra bit in på 2000-talet innebar att tusentals jobb försvann när militären helt lämnade orter som Sollefteå, Visby, Arvidsjaur, Hässleholm, Härnösand och Strängnäs.

Tingsrätterna fanns på 108 platser i Sverige när de gamla rådhusrätterna och häradsrätterna gjordes om 1971. De riktigt små tingsrätterna som domstolskommittén redan på 60-talet ville få bort eftersom de i praktiken bara hade en ordinarie domare, lagmannen själv, kom att bli kvar decennier. Protesterna var för starka.

För 20 år sedan började motståndet att brytas ned. Idag finns det tingsrätter på 48 platser. Men det kunde ha varit ännu färre. Alliansregeringen stoppade förslaget att lägga ned fyra tingsrätter i Norrland 2008. En av orterna var Lycksele som abonnerar på Domstolsverkets topplats i att hantera målen snabbt.

I fallet med tingsrätterna finns också en historisk höger- och vänsterdimension, det var borgerligt motstånd som försenade eller stoppade nedläggningarna. Moderaterna stred med sin profil i rättsfrågor och Centerpartiet utifrån decentralisering.

Lantmäteriverket har de senaste åren bantat antalet kontor med en fjärdedel. Här är förlorarna orter som Sölvesborg, Kramfors, Sveg, Ljusdal, Lindesberg, Henån, Årjäng, Kungsbacka, Ljungby, Malung, Sollefteå, och Strömsund för att nämna några.

Det handlar alltså inte bara om var myndigheten har sitt huvudkontor, utan om hur verksamheten är organiserad. När officeren, domaren eller lantmätaren packar ihop och lämnar orten är det en början på en spiral. Högutbildade som lämnar bygden gör att civilsamhället får svårare att mobilisera engagemang i idrotts- och kulturföreningar. Samhällets attraktivitet minskar.

Med färre högutbildade på en ort kan man argumentera att det är svårare att rekrytera till tjänsterna, särskilt om det handlar om att en medföljande ska hitta ett lämpligt jobb. Sedan har nästa myndighet argument för att lägga ned, och därefter nästa. Nu minskar affärsunderlaget, skoleleverna blir färre och kanske börjar landstinget fundera över vårdens framtid, och så fortsätter spiralen.

Kvar på orten står företagare, jo, de är i genomsnitt långt fler än i storstaden, och andra medborgare som blir mer och mer förbannade med känslan av att bli övergivna.

Vi ska återkomma till den känslan, men nu är det dags att spräcka en myt. Flytten av statliga jobb sker inte från landet till Stockholm i första hand, utan från mindre orter till större regionala centra.

I Norsjö, Västerbotten, har mer än två av tre statliga jobb försvunnit. Istället har Umeå fler statligt anställda idag än 1994. I Stockholm tillhör Tensta och Botkyrka förlorarna. När polisen genomförde sin omorganisation så innebar det att ett 40-tal arbetstillfällen flyttade från Gävle till den överhettade arbetsmarknaden i Uppsala. Och exemplen kan fortsätta att radas upp.

John Östh, forskare i kulturgeografi vid Uppsala universitet kallar staten för en ”avfolkningsagent” i intervjuer i Norran och DN. Östh och hans kolleger har studerat arbetsmarknaden under första decenniet av 2000-talet och ser hur staten, men även landstingen, prioriterat befolkningsrika kommuner.

Jobbflytten kunde ha fortgått länge till om det inte vore för en generaldirektör, som istället för att göra förändringar i små bitar tog en för stor tugga. Efter beslutet av nedläggning av skattekontoren i Mora och Åmål 2014 gick Skatteverkets Ingemar Hansson vidare med att föreslå nio kontor till. Nedläggningen presenterades den 24 mars 2015. Det blev ett ramaskri.

Enköping, Hudiksvall, Ludvika, Lycksele, Mariestad, Vetlanda, Simrishamn, Värnamo och Ängelholm hade kontor som skulle läggas ned. Totalt skulle över 500 anställda beröras.

En av anledningarna till att protesterna tog sådan fart står att finna i Lycksele, en inlandskommun i Västerbotten som skulle bli av med av ett 30-tal statliga jobb på ett bräde.

Malin Ackermann är projektkoordinator på utvecklingsenheten på Lycksele kommun, men skrev ett privat inlägg på Facebook som blev delat 35 gånger. Det resulterade i en Facebookgrupp som dagen efter hade 1 500 medlemmar. Sedan rullade det på. Ett par dagar senare träffades kommunalrådet Lilly Bäcklund (S), Malin Ackermann och kollegan Pontus Grahn på Lycksele kommun tillsammans med anställda på Skattekontoret för att diskutera hur frågan skulle drivas vidare. En kamp som förts mest på fritiden.

– Jag trodde att vi skulle kunna påverka beslutet. Men att det kunde gå så fort trodde jag inte. Vi bedrev en konstruktiv debatt, tog reda på fakta på saker som inte skötts enligt lag och förordningar. Som att statliga myndigheter ska ha regionala samråd innan man fattar sådana här beslut, berättar Malin Ackermann.

En annan faktor var hur nätverken mellan lokala aktionsgrupper snabbt knöts ihop för att dela information. Riksdagspolitiker från landets alla hörn och i alla partikulörer försvarade jobben. Skatteverket fick göra halt i sina planer i väntan på en utredning.

Trots pressade kalendrar hittar jag en halvtimme med civilminister Ardalan Shekarabi (S) i telefon för att prata om just de statliga jobben, där det folkliga upproret anges som en förklaring till regeringens beslut om utredning.

– Reaktionerna blev så omfattande att till slut tvingades även Stockholmsmedierna att erkänna det här som en politisk fråga. Det gav oss bättre förutsättningar att lyfta det på dagordningen och ta politiska initiativ.

Shekarabis politiska plan kan beskrivas i tre delar. Först fick Statskontoret uppdraget att utreda de statliga jobbens placering, nästa steg var att Statens Servicecenter fick i uppdrag att ”föreslå vilka funktioner inom de statliga myndigheterna som kan vara lämpliga att bedriva samordnat i staten och utanför storstadsområdena”. Servicecenter är idag en myndighet som sköter ekonomi och löner åt runt 40 procent av de statliga myndigheterna.

Det tredje steget är det som får statliga tjänstemän i Stockholm att bli nervösa. Utflytt av myndigheters huvudkontor. När dessa kommer på tal blir riksmedierna som vilken lokaltidning som helst som står upp för sin bygd.

En av de stökigaste utflyttningarna under 2000-talet gjordes av Riksantikvarieämbetet som skulle flytta 140 personer till Gotland. Omställningen blev alldeles för dyr när för många nappade på avgångsvederlaget i Stockholm. Kompetensflykten blev betydande. Idag sitter verksledningen, kulturmiljöavdelning och arkiv/bibliotek i Stockholm, medan kulturvården, informationsavdelningen och administrationen finns i Visby..

Och även om Shekarabi själv hellre framhåller Konsumentverket som det goda exemplet istället för att prata om något mindre lyckat fall kan man ana att just Riksantikvarieämbetet spökar i tankarna.

– Vi vill inte hamna i en situation där myndigheters verksamhet skadas under en längre tid. Vi vill att övergångsperioden ska vara så kort som möjligt. Därför är det viktigt att vi väljer myndigheter och orter med omsorg och att det är genomtänkt, säger Shekarabi.

Fel myndighet på fel sätt slutar ofta som en politisk mardröm för en minister. Men vad har centralisterna för argument? Väletablerat argument är att spara pengar; fler anställda på mindre yta blir skalfördelar. Men som Shekarabi påpekar behöver inte centralisering läggas till Stockholm. En verksamhet kan centraliseras till vilken ort som helst.

När man går igenom argumentationen från statliga beslutsfattare handlar det mest om just denna ”effektivisering”.

Det kommer också argument i stil med att det är svårt att rekrytera framför allt yngre personer till för små kontor. Att utbuden på orterna inte är tillräckligt attraktiva för dagens generation statstjänstemän och att möjligheterna till nya utmaningar på jobbet blir för små.

Frågan om vilka förtjänster som man trots allt kan se i Skatteverkets argument för en nedläggning går också per telefon till en av de främsta kritikerna.

Per Åsling (C) är riksdagsledamot för Jämtland och Skatteutskottets ordförande. Och det är i den senare rollen som Åsling gjort det historiska, kallat in en generaldirektör två gånger på ett halvår för utskottsutfrågning av ett nedläggningsbeslut i syfte att få till en ändring. Min fråga gör Åsling ställd för en stund.

– (efter en lång tystnad) Har dom som argumenterar för nedläggning någon poäng överhuvudtaget? Om man som Skatteverket säger, att man ska finnas där företag finns i landet, så inte är det i Solna där Skatteverkets huvudkontor ligger som företagen finns.

Nej, Åsling kan inte se några poänger. Istället pekar han på att kontoren i storstadsområdena har hög personalomsättning när storföretag rekryterar den attraktiva personalen. Det blir istället dyra kostnader för rekrytering och utbildning, medan de nedläggningshotade kontoren har lägre personalomsättning.

Åsling tänker till en stund i försök att ge centraliseringens förespråkare något erkännande. Till sist ger han upp.

– Nej, de har inga argument. Möjligtvis att det är närmare regeringskansliet. Men det innebär egentligen bara att den högsta ledningen får nära till allt, för de övriga anställda är det inte nödvändigt.

Företaget Statisticon har tagit fram en socioekonomisk karta över Sveriges kommuner. Den kommunkartan har fem landskap där kommunerna delas in efter tio variabler som handlar om utbildning, arbetslöshet, inkomst, ohälsa och befolkningsstrukturer. När inte geografi styr så tecknas en ny bild av Sverige. Och det är här i denna kartbild som händelseutvecklingen blir tydlig.

I det rikaste landskapet finns de välmående kranskommunerna som Vellinge och Danderyd. I nästa landskap finns halva landets befolkning fördelat på 50 kommuner. Det är de stora och starka:; storstäderna, universitetsstäderna, regioncentrum och traditionellt starka industricentrum. Landsortskommunerna som har problem med befolkningspyramiden kommer sedan. Det är 72 kommuner med 16 procent av befolkningen.

Kommunerna därefter är 71 till antalet och har 13 procent av befolkningen, här är utbildningsnivån lägre medan arbetslösheten är högre och befolkningen åldras.

Till sist har vi de mest utsatta. 65 småkommuner som tillsammans bara har 6 procent av befolkningen, där invånarna är gamla, ungdomarna alldeles för få och där utbildning och inkomster är ännu lägre. Här finns Simrishamn och Åmål från Skatteverkets nedläggningslista. Samtliga nedläggningskontor finns i de tre sista socioekonomiska landskapen. Istället flyttar Skatteverket verksamheten i samtliga fall till ”De stora och de starka”. Från de fattiga kommunerna till rikare grannar.

Jag påpekar för civilminister Ardalan Shekarabis att ingen av hans föreslagna åtgärder är direkt riktade mot problemet att myndigheterna kan snedfördela jobben mellan olika kommuner.

– Nej, däremot har Statskontoret fått uppdraget att ta fram vägledande principer och koordinerings-mekanismer. Det kan vara en metod att både få en principiell övergripande styrning och en struktur så att inte beslutet kommer från separata myndigheter som drabbar en och samma kommun.

– Har myndigheterna varit för självstyrande?

– I den här frågan, ja! Nu måste vi få en effektiv styrning. Där har vi nu gjort vägvalet. Om vi inte var redo för ett sådant vägval så hade vi inte skickat de signalerna vi skickar nu.

– Här är du alltså glasklar. Inte utrymme för den minsta tvekan?

– Det här handlar om statens legitimitet, det handlar om sammanhållningen i vårt land. Det handlar inte bara om jobben, utan om symbolerna kopplade till de här jobben. Det handlar om ännu större frågor; som människors tillit till staten och relation till det offentliga.

– Du låter väldigt engagerad när du pratar om de här frågorna. Hur viktigt är det här för dig?

– Det är inte så konstigt att jag har blivit engagerad. När jag satte igång arbetet åkte jag upp till Lycksele och träffade de som berördes. Då insåg jag att det här är på riktigt och inte bara en teoretisk fråga. Det handlar om synen i Lycksele på den svenska staten och i slutändan det offentligas legitimitet. Jag inser att vi naturligtvis måste organisera staten så effektivt som möjligt, men vi måste också beakta den statliga närvaron och vi kan inte bortse från den aspekten.

Och om det är i Västerbottens inland som civilministern fått sitt engagemang har hennes uppväxt där också präglat Malin Ackermann. Att leva i en bygd som år in och ut har haft känslan av hot om nedläggningar, att samhället monteras ned och utvecklingen går bakåt. Där man väntar på att få nästa slag, och nästa… Det är något som skaver långt från Twitterstormar om kändisar, kvällstidningsrubriker och den pulserande huvudstadens offentliga samtal.

– Att ha upplevelsen att det alltid finns ett överhängande hot påverkar även mig själv. Vad ska jag säga till mina barn om framtiden? När jag gick ut gymnasiet på Tannbergsskolan var det 1 500 elever, nu är det 750. Jag försöker vara positiv om att vi ska vända det här, men det är tungt, det är inte konstigt att folk tappar hoppet. Det är söndrande.

Att den söndrande tilliten leder till vrede märker Malin Ackermann i sin egen vardag.

När staten försvinner slutar folk tro på politik och slutar rösta. Det är mer förödande än vad man kan tro. När man provat att rikta missnöjet mot regeringen, som är så långt borta och det inte fungerat, så är det en grogrund för populism. Det är enklare att skylla på nya medborgare, som ”invaderat våra hotell”. Istället för att rikta vreden mot den svikande staten gör man det mot invandrare istället.

Vreden har på sina håll lagts på år efter år. Decennium efter decennium och i värsta fall väntar den bara på att bli kanaliserad.

När jag i min intervju med Adarlan Shekarabi nämner en insändare från i februari, som i norrländska tidningar fått sammanlagt runt 10 000 delningar, om ”Republiken Norrland” med rubriken ”Dra streck efter Dalälven” låter hans röst bekymrad. För den brustna tillitens pris kan bli långt högre än vad en enskild generaldirektör kalkylerar med.

– Det är en känsla man måste ta på allvar. Speciellt i den tid vi lever i med separatismen och regionalismen som levande politiska fenomen i Europa. Den här enhetsstaten har levt med goda villkor tack vare en stark sammanhållning och stark likvärdighet. Vår styrka som ett litet land i norra Europa är sammanhållning med små klyftor. Har vi tappat det har vi förlorat vår största styrka.

Så när Jonas Eriksson stretade sig igenom snöstormar och myggsvärmar med sitt posthorn och sin tjänstepistol var han också en symbol för ett litet lands sammanhållning i världskrigets tid.

Då Europa återigen är i orostid behöver kontraktet mellan medborgarna och staten stärkas, inte försvagas. Det är den avgörande faktorn som förklarar varför vi står inför ett paradigmskifte kring hur staten organiserar sig. Om det misslyckas läggs ytterligare vrede på uppdämd ilska. En ilska som kommer att ta sig oönskade uttryck.

Epilog: Den 9 mars meddelade Skatteverkets generaldirektör Ingemar Hansson överraskande att förslaget om att lägga ned kontoren på nio orter dras tillbaka, trots att Statskontorets utredning ännu inte var klar. På Skatteverkets intranät skriver Hansson:

– Jag uppfattar de politiska signaler som redan nu kommit från regeringshåll som tydliga. Det är bland annat signalerna om en kursändring i svensk förvaltningspolitik i en debattartikel av statsminister Stefan Löfven och civilminister Ardalan Shekarabi som ligger till grund för mitt beslut.

Patrik Oksanen är politisk redaktör i Hudiksvalls Tidning.

Mest lästa just nu

1) Vittnen till det ofattbara av Nuri Kino

2) Hur ska hoten mötas? av Magnus Norell

3) Det är här det börjar av Staffan Heimerson

4) Vi var här först! av Nathan Shachar

5) Tillbaka till framtiden av Gudrun Persson

NR 3 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...