VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tradition

Den femte drottningen

Av Carina Burman

Epitetet "deckardrottning" används alltför flitigt. P.D. James hör till de få som förtjänar det.

En person som skriver böcker kallas författare. Undantaget är kvinnliga kriminalförfattare, som så fort de nått minsta framgång omtalas som ”deckardrottningar”. Endast ett fåtal är dock värda en sådan upphöjelse. P.D. James (1920-2014) skriver i Talking about Detective Fiction (2009) om ”fyra formidabla kvinnor” inom fältet: guldåldersförfattarna Agatha Christie, Dorothy L Sayers, Ngaio Marsh och Margery Allingham. Man skulle kanske kunna diskutera urvalet – är ändå inte Josephine Tey bättre än Marsh? – men damerna hör tveklöst till de största i genren. Fyra är en jämn och bra siffra, men om högviltsjägare kan tala om ”the big five” kan väl också vi som förströr oss med fiktiva blodigheter göra det. P.D. James själv är den femte av de stora. Fyra av de fem hade en lång författarbana. Christie publicerade deckare under femtiosex års tid, Marsh under fyrtioåtta och Allingham under futtiga trettiosex. En solitär i sammanhanget är Sayers, som lämnade genren efter bara fjorton år och istället ägnade sig åt andlig diktning samt översättning av Dante.

Phyllis Dorothy James debuterade fyrtiotvå år gammal med Cover her Face (1962) och gav fyrtionio år senare ut sin sista bok, Death Comes to Pemberley (2011). Hon var då nittioett år gammal. Hårt och envist arbete tycks alltså känneteckna deckardrottningar, liksom vanan att fortsätta skriva in i det sista. Ändå trodde de flesta att James tänkte avsluta sin bana med självbiografin Time to be in Earnest (1999, Dags att bruka allvar, 2000). Ingalunda – efter den kom fyra deckare med den poetiske poliskommissarien Adam Dalgliesh som huvudperson, hennes bok om genren samt den avslutande boken, där hon låter brottsligheten tränga in i Jane Austens värld.

Hela sitt liv drömde hon om att bli deckarförfattare. Som tonåring använde hon fickpengen till Sayers nyutkomna böcker, och som mogen författare förklarade hon att hon visserligen kunde tänka sig att skriva en bok utan mord, men inte utan död. Omständigheterna höll henne dock länge från skrivandet. Som sextonåring lämnade hon skolan och började arbeta, och tjugoett år gammal gifte hon sig med en arméläkare och fick snart två döttrar. Maken återvände dock psykiskt skadad från kriget och vistades fram till sin död 1964 inom sluten psykiatrisk vård. Den unga hustrun fick alltså ensamt försörjningsansvar. Hon utbildade sig till sjukvårdsadministratör och arbetade därefter som statstjänsteman fram till pensionen – bland annat vid inrikesdepartementets avdelningar för rättsmedicin och polisarbete. Brittiska författares framgång mäts också i andra titlar än böckernas. År 1991 adlades P.D. James Baroness James of Holland Park och satt sedan i överhuset för tories. Det hör till saken att hennes något yngre litterära medtävlare Ruth Rendell (1930–2015) också kom in i överhuset, men för labour.

P.D. James skrev sammanlagt arton deckare – varav fjorton om Adam Dalgliesh och två om Cordelia Gray – en bok om ett verkligt mord samt en studie av deckargenren. Till detta kommer självbiografin och en dystopi. Hon skrev i samma tradition som de fyra stora, och hon utvecklade den. Inte minst sker det förändringar under författarskapets gång. Under åttiotalet blev böckerna tjockare och mer komplexa. En väsentlig skillnad mot föregångarna är hennes vana att borra sig in i flera gestalters medvetanden – hon har sällan en ensam berättare, sällan ens en point of view-teknik, utan låter berättelsen kastas mellan olika personer i ett hetsigt bollande som driver på spänningen. Detta blir med tiden mindre framträdande, och i Death in Holy Orders (2001, Yttersta domen) väljer hon likt en trettiotalsförfattare att låta viss information smygas fram genom en upphittad dagbok.

James kände sig som en del av en tradition, och hennes böcker innehåller ibland allusioner på föregångarna. Detektiverna i Death in Holy Orders talar flera gånger om att fallet är som hämtat från Agatha Christie. Särskilt tycks dock Sayers vara förebilden. Titeln på James bok Unnatural Causes (1967) är rimligen en anspelning på Sayers Unnatural Death. I An Unsuitable Job for a Woman (1972) skriver James om den unga privatdetektiven Cordelia Gray, vars uppdrag kräver att hon rör sig bland Cambridgestudenter. Här finns rikligt med allusioner till Sayers Oxforddeckare Gaudy Night (Kamratfesten), och James använder till och med samma citat från John Donne om universitetet som ett paradis. Kanske var Gaudy Night en personlig favorit, ty också på annat håll finns likheter – allt-i-allot Matties utskällning av överklassen i A Taste for Death (1986) påminner starkt om den olyckliga tjänstekvinnan Annies angrepp på akademikerna hos Sayers. Dalgliesh delar lord Peters skarpsinne och förtjusning i snabba bilar, men utseendemässigt är de varandras motsatser. Lord Peter är mycket ljus och ganska kort, Dalgliesh mörk och mycket lång.

Liksom guldålderns deckarförfattare använde sig P.D. James av humor och ironi i sina böcker. Det är inte förvånande att hon till sist skrev in sig i Jane Austens värld – ironins mästarinna torde ha lärt henne åtskilligt. Hon saknar inte heller självironi. Vid ett tillfälle beskrivs ett antal författarfotografier, där det också finns ”a buxom grandmother noted for her detective stories, who gazed mournfully at the camera as if deploring either the bloodiness of her craft or the size of her advances”. Ni vet väl vem – eller hur?

Denna bitskhet utsträcks också till deckargenren. Redan i debutboken Cover her Face diskuterar två personer, esteten Felix och husets dotter Deborah, hur mordet på familjens hembiträde kan ha gått till. Den döda var en ogift mor, som familjen förbarmat sig över och anställt – bokens resonemang kring detta känns för övrigt ytterst föråldrade. Så här inleds diskussionen:

”It could be one of those Grand Guignol plots. The elderly gentleman didn’t want his son to marry the scheming hussy so he crawled upstairs step by step and strangled her with his old school tie.”
Felix considered this effort and rejected it.
”Why not make it the mysterious visitor with a name like a cinema cat. Who is he? Where does he come from? Could he be the father of her child?”

Så vandrar de fram och tillbaka i trädgården och bollar olika hypoteser, som om alltsammans egentligen var litteratur – vilket det ju är. Deborah avslutar diskussionen med att slå fast subgenren som ”one of those psychological thrillers with highbrow quotations at the beginning of the chapters”. Guldålderns deckarförfattare älskade att strössla ut citat, som ledde och felledde läsaren.

Unnatural Causes börjar med att ett lik utan händer kommer flytande i en jolle, och det visar sig senare vara just så som den döde – en deckarförfattare på dekis – inlett sin senaste, ännu opublicerade roman. Fiktionen inom fiktionen påverkar således livet (och döden) inom fiktionen. De världsfrånvända prästerna i Death in Holy Orders är nästan alla ivriga deckarläsare, och den ende av dem som inte uppskattar genren försöker förvirrat hjälpa till med utredningen genom att hänvisa till flyktbilar och falska spår. Också i Devices and Desires (1989) förekommer en deckarläsande gammal präst, vilken så snart som möjligt vill slippa en besökare, som försöker få råd om hur hon ska konfrontera mördaren. Han vill bara återvända till H.R.F. Keatings senaste bok, där detektiven ”despite his uncertainties, would get there in the end because this was fiction; problems could be solved, evil overcome, justice vindicated, and death itself only a mystery which would be solved in the final chapter”. Annars läser folk ofta Trollope, och de tar dessutom nästan alltid med sig något varmt att dricka vid sänggåendet – en egenhet jag aldrig träffat på i Storbritannien, men som har betydelse för ett av morden.

Liksom de klassiska deckarförfattarna kan P.D. James inte endast spinna intriger, utan också författa njutbar prosa. Särskilt förtjust är hon i ingående beskrivningar av människor och miljöer. Författarens eller berättarens åsikt framgår klart, inte minst vad gäller estetiska värderingar. Det yttre är betydelsefullt hos James, och kommissarie Dalglieshs intresse för arkitektur är därför föga förvånande. Medeltida kyrkor skildras som en estetisk njutning, som erbjuder distraktion från det aktuella fallet, men även viktoriansk arkitektur får stort utrymme. Mordet i A Taste for Death äger rum i en viktoriansk kyrka, medan offret i Death in Holy Orders hittas i den medeltida kyrkan, som hör till ett viktorianskt prästseminarium. Artonhundratalsarkitekturen används för att visa på skillnaderna mellan Dalgliesh och hans närmast underordnade Kate Miskin, som inte delar hans medelklassvärderingar. När Dalgliesh återvänder till seminariet, där han vistats under pojkårens sommarlov, tänker han på hur föraktad viktoriansk arkitektur länge var:

But now it seemed to him that the result was less monstrously discordant than it had seemed to the wye of youth and that the architect had at least achieved a balance and a not unpleasing proportion in his dramatic mixture of medieval romanticism, of Gothic revival and pretentious Victorian domesticity.

Miskins reaktion på byggnaderna är en helt annan: ”God, what a monstrosity!” För hans estetiskt tränade blick är de inte längre monstruösa, men för hennes oskolade är de det.

Betoningen av skilda tiders byggnadskonst hänger också samman med den betydelse historia och kultur har hos James. Detta är onekligen böcker för den bildade medelklassen – precis som de deckare som skrevs av de fyra stora. Debutromanen utspelar sig på ett lantgods, som vore den en trettiotalsdeckare, och den har också betydligt större likheter med sådana än de senare böckerna. Vartefter James utvecklade sin berättarkonst närmade hon sig också samtidens samhälle. Medan Cover her Face eller Unnatural Causes rör sig i en nästintill tidlös värld diskuteras kärnkraftsfrågan i Devices and Desires och kyrkans anpassning till 2000-talet i Death in Holy Orders.

De flesta böckerna utspelar sig i London, och Dalgliesh och hans team hör till Scotland Yard. Han bor vid Themsen, och floden dyker ofta upp, både i upphöjd betydelse som stadens aorta och mera burdust som dess tarmkanal. Världen utanför England är däremot oviktig. Visst kan man äta utländska delikatesser och dricka vin (framförallt franskt), men England är lika isolerat som under Blitzen – om det nu inte helt enkelt är kontinenten som är isolerad av dimma. Världen omfattar södra England.

Som en motpol till London finns Englands öde, steniga kuster. Där tillbringar Dalgliesh sin ledighet, och liksom många fiktiva detektiver inser han att Döden aldrig tar semester. Suffolk och Norfolk drabbas flera gånger av brottslighet just när Dalgliesh råkar befinna sig där. Samtidigt lyckas han ändå då och då njuta av lugnet och reflektera över sitt arbete – han funderar ständigt på att säga upp sig – samt över livets och tidens gång. Minnet av byar som försvunnit i havet bevaras ännu på de karga kusterna, och myter om sjunkna kyrkor vars klockor fortfarande klämtar under havsytan ställs mot den moderna tiden, som i ett fall till och med är brutalt närvarande i form av en betongkloss till kärnkraftverk. P.D. James trodde uppenbarligen inte på kärnkraften.

Hennes konservatism var uttalad, men gällde inte alla områden. Kvinnans ställning och självbestämmande är en viktig faktor i böckerna. Redan i de tidiga böckerna skildras homosexualitet, såväl manlig som kvinnlig, på ett förvånansvärt vidsynt sätt. En excentrisk författare i Unnatural Causes retar lokalpolisen genom att låtsas vara homosexuell, vilket gör dem konsternerade men inte berör den mer urbane Dalgliesh. Ett antal sjuksköterskepar, som av allt att döma är lesbiska, förekommer i de tidiga böckerna, och i Shroud for a Nightingale (1971), som utspelar sig på en sjuksköterskeskola, finns hela tre sådana par. Vissa sjuksköterskor visar förresten en klar tendens till ondska, men de är mestadels heterosexuella.

P.D. James är en realistisk författare med sinne för det komiska. Dalgliesh är något av kvintessensen av en humoristisk, kultiverad engelsman med dolda sorger. Särskilt många komiska poänger plockar författaren när hon placerar honom i den litterära världen – han är ju också framstående poet. Den litterära kolonin i Unnatural Causes består av högst excentriska författare, däribland en självbelåten dam som skriver tantsnusk. Maskinskrivning spelar en viktig roll i intrigen. Utgivarna av en litterär tidskrift ger comic relief i den ovanligt mörka A Taste for Death. Dalglieshs litterära kontakter ger honom förhandskunskap om oron på förlaget i Original Sin (1994), en bok där James frossar i litterära intriger och elaka skildringar av förlagsfester. Både här och i A Taste for Death förekommer för övrigt äldre, alltmer bortglömda författarinnor, som i båda fallen porträtteras med stor sympati. Kanske fruktade P.D. James ett sådant öde.

Huvudpersonen Adam Dalgliesh är en sammansatt personlighet – polis och poet, kattälskare, arkitekturfantast, vindrickare men inte snobb. Han lyssnar på klassisk musik och uppskattar böcker, men också detta utan stora gester – vi befinner oss långt från lord Peters inkunabelsamlande och inspektör Morses Wagnerkärlek. Dalgliesh är redan från början änkling – hustrun dog i barnsäng, och barnet stod inte att rädda. Ett par gånger förälskar han sig, då och då antyds det att han har sexuella förbindelser, men först på slutet börjar man ana att han kanske kan tänka sig ett nytt äktenskap. Han är en man som värderar ensamheten, antingen det är vid kusten eller vid floden. Liksom många bland populärfiktionens hjältar åldras han inte. År 1962 är han drygt fyrtio, och 2008 tycks han vara i ungefär samma ålder. Det innebär också att han varit barn både under mellankrigstiden och efterkrigstiden. Världen förändras, men Dalgliesh är densamme.

Vid hans sida finns ett antal andra poliser, men först 1986 får Dalgliesh en värdig medhjälpare. I A Taste for Death handplockar han nämligen Kate Miskin till sitt team. Han vet att valet inte kommer att uppskattas av alla: ”And a fresh, even an iconoclastic, influence, even a little healthy rivalry, could be more effective operationally than the collusive and macho freemasonry which bound together a team of male officers.” Miskin, å sin sida, ser utnämningen som sin stora chans. Hon förstår att han inte valt henne som en eftergift, utan för att han tror på henne: ”Looking out over London she felt confidence surge through her veins strong and sweet as the first conscious breath of morning.”

Med Miskin ger inte bara James sin detektiv en värdig sidekick, hon för också in frågor om genus och klass. De första romanerna visar ett von oben-perspektiv mot alla, som inte kom från den välmående medelklassen. Deras heminredning föraktas, gardiner visar tecken på ”careful if misguided choosing” och till och med den handske, som ett mordoffers mor bär på begravningen beskrivs som ”cheap”. Miskin ger arbetarklassen ett ansikte. Hon har vuxit upp hos sin mormor i ett höghus med nedklottrad trappuppgång och söndersparkad, pissluktande hiss. Poliskarriären är hennes chans att ta sig därifrån. Under bokens gång konfronteras Miskin både med den bakgrund hon vill slippa och med ansvaret för sin dementa mormor. Hon inser att ingen manlig polis skulle ha accepterat att ta ledigt från en mordutredning för att ta hand om en anhörig, men hon känner att hon måste göra det. Så försonas hon också med mormodern.

Det saknas inte intressanta kvinnor i P.D. James böcker – porträttet av Dalglieshs faster är exempelvis ytterst sympatiskt – men Miskin måste ha fötts ur en insikt om att världen förändrats. Det är inte heller överraskande att hon dyker upp mitt under Thatcheråren, när klassmotsättningarna ständigt ställdes på sin spets. Böckerna vinner mycket på Miskin. Medan Dalglieshs tidigare underordnade varit pappfigurer blir hon till en intelligent människa med inre konflikter och fasta åsikter. Liksom Dalgliesh är hon också något av en enstöring, som helst inte släpper andra över tröskeln till det vackra hem hon äntligen skaffar sig. Liksom han bosätter hon sig så småningom vid Themsen.

Det finns ytterligare en likhet mellan Dalgliesh och Miskin – de är båda berövade. Han har förlorat fru och son, hennes mor dog i barnsäng och fadern har aldrig synts till. Det finns en trasighet hos dem båda. Samma saker gäller många personer hos P.D. James. Dalglieshs enda släkting är hans faster Jane, som förblivit ogift sedan fästmannen dog i första världskriget. Cordelia Gray är moderlös och har en far som inte bryr sig om henne. Redan innan mördarna börjar härja har cancer och olyckor skördat offer bland föräldrar och livskamrater i James värld. Var och varannan person i Death in Holy Orders har mist någon – Dalgliesh och Miskin, en moderlös litteraturforskare, en mor som förlorat sin son, en man vars far försvunnit, en adopterad prästkandidat, en yngling som övergivits av sin sedermera döda mor och vuxit upp på prästseminariet ...

Här har vi en nyckel till P.D. James författarskap – hon skriver om ensamma, trasiga människor, som får sitt hopp om trygghet förstört av brutala mord. Litteratur och arkitektur kan ge lättnad, men sällan blir någon lycklig. Dalgliesh och Miskin är visserligen nöjda med sina enstöriga liv, där de kan betrakta utsikten över floden och göra vad dem behagar – men de är ensamma. I en överförd bemärkelse kan också denna ensamhet, hos huvudpersonen och andra gestalter, ses som en bild av efterkrigstidens England. Det klarar sig bra, det är sig självt nog, men det har förlorat sina älskade i upprepade krig och har utan att märka det blivit väldigt ensamt. Det är nästan som världen efter Brexit.

Mest lästa just nu

1) Nordens sak är vår av Karlis Neretnieks

2) Håll världen på avstånd av Brendan O’Neill

3) En tid utan sammanhang av Louise Bringselius

4) De som kunde allt av Peter Burke

5) Alla för, ingen emot av Krister Thelin

NR 7 2016

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...