Sanningen är genial, galen och eldfängd

Under läsningen står det genast klart att Hägg intill slutet förblev just den vi vant oss vid: en retoriskt snärtig folkbildare av den gamla skolan. Stundom raljant, ibland väl imperativ i sina omdömen, men oavbrutet spirituell, påläst och elegant. Och detta vare sig han skrev om den svenska välfärden, praktisk retorik, Stagnelius eller D’Annunzio.

Fjolårets mottagare av Det svenska Ibsensällskapets Ibsenpris, dramatikern Klas Abrahamsson, berättade i sitt kortfattade tacktal under prisceremonin att han som ung grabb läste allt om Strindberg men ingenting av honom, medan det med Ibsen förhöll sig precis tvärtom. Och så är det ju: många av oss lockas minst lika mycket av Strindbergs person som av hans verk, sannolikt på grund av att demarkationslinjerna mellan fakta och fiktion ju praktiskt taget är utsuddade i hans kon...

Den här innehållet är en del av Axess+.

Bli prenumerant för att få åtkomst nu!

Prenumerera
Martin Lagerholm

Litteraturkritiker och kulturskribent.

Läs vidare