VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Det franska särfallet

Av Jeremy Jennings

Frankrike ville bilda en nationalstat med enhetlig kultur och en strävan efter det universella. Därmed skiljer man ut sig i allt som berättas om stat, nation och imperium.

Min utgångspunkt är det välbekanta påståendet att nationen, åtminstone i Västeuropa, uppkom före nationalismen och känslan av nationell tillhörighet. Processen var oplanerad men kan ändå inte betecknas som en tillfällighet. Det har ofta varit Frankrike som stått i centrum för detta narrativ. Ungefär från 1400-talet och framåt arbetade den franska staten aktivt på en elitstyrd uppbyggnad av nationen och inriktade sina ansträngningar på centralisering av makten och etablering av homogena byråkratiska procedurer. Jakobinska republikaner likaväl som bonapartister gick vidare med processen efter 1789.

Fallet Frankrike är dock långt mer komplicerat än man brukar erkänna. För det första skapades ingen stark nationell identitet av den franska statens sätt att bygga upp sitt territorium genom seklen. Även om fransmännen allt starkare utvecklade känslan av att tillhöra ett enda patrie förblev det för- och särskilt det efterrevolutionära Frankrikes karaktär präglad av en överraskande kulturell, språklig och regional mångfald. Med Graham Robbs formulering var Frankrike ”en väldig kontinent som ännu återstod att kolonisera”. Långt in på 1800-talet talade en betydande andel av landets medborgare inte franska, för att ta ett exempel. För det andra var Frankrike från 1800-talet och framåt en nationalstat som i allt högre grad – och högst ovanligt för Europa – fick karaktär av invandrarsamhälle, ett land dit i synnerhet ryssar, polacker och italienare invandrade i väldiga skaror, på senare tid nordafrikaner. Som Michael Walzer framhåller har Frankrike ändå inte sett sig självt som ett pluralistiskt samhälle.

Som en reaktion på dessa atypiska omständigheter växte ”franskheten” fram, det speciella i att tillhöra det franska folket och vara fransk medborgare. Den allmänna uppfattningen är alltjämt att denna tanke inte färgades av begreppen ras och etnicitet i arbetet på att bygga ett inkluderande politiskt samhälle. Man ville bilda en republikansk nationalstat med en enhetlig politisk kultur av ett alldeles eget slag. I franskheten låg en strävan efter det universella och en ambition att stå över det traditionella samhället, religiösa eller regionala identiteter eller determinismer. Med Dominique Schnappers ord ville fransmannen tillhöra ett ”medborgarsamfund”. Vi ska komma ihåg att franska inte bara var den internationella diplomatins språk utan också civilisationens och kulturens. Därtill kom att Frankrike efter 1789 var framåtskridandets och den mänskliga emancipationens förmedlare. Denna välkända bild åtföljdes i regel av en jämförelse med den snäva och rasbundna syn på medborgarskap och nationalitet som sades känneteckna Tyskland.

Med fallet Frankrikes komplikationer i minnet måste vi också tränga igenom den franska republikanska historiografins mytbildning. Som Patrick Weil påpekar i sin utmärkta studie How to Be French har inget annat demokratiskt land skrivit om sina nationalitetslagar lika ofta som Frankrike, och ingenstans har ämnet nationalitet varit föremål för samma kontinuerliga politiska och juridiska konfrontationer. Det var först i och med att nationaliteten inlemmades i Napoleons civillagstiftning, Code Civil från 1803, som man fick en klar precisering av vad det innebar att vara fransk medborgare. För att räknas som en sådan måste man ha en fransman till far. Principen jus sanguinis härskade, men efter hand som Frankrikes invandrarbefolkning växte blev den allt svårare att upprätthålla. 1889 års nationalitetslag fastslog därför att det räckte att vara född på franskt territorium – jus soli – för att få fransk nationalitet. Här kom många synpunkter in. En var att man ville behandla utlänningar som vistades i Frankrike rättvist och ge dem samma rättigheter som franskfödda invånare. En annan lika viktig synpunkt uppstod ur det nationella säkerhetsintresset: medan hotet om ännu ett krig med Tyskland blev allt starkare behövde Frankrike alla värnpliktiga soldater det kunde få. Efter första världskrigets blodsspillan blev nationalitetslagen ett demografipolitiskt instrument: nu öppnades franskt medborgarskap för en mängd invandrare genom naturalisering eller äktenskap. Vichyregimens tillkomst – där lagstiftningen tillät staten att beröva franska medborgare deras nationalitet – ledde till ännu ett (trist) kapitel i denna historia.

Den tredje republiken (1870–1940) hade redan upprätthållit barriärerna mellan fransk nationalitet och imperiets många undersåtar. När 1889 års lag tillämpades till exempel i Algeriet (då betraktat som en del av Frankrike) gällde den utlänningar endast i bemärkelsen européer. Muslimer ansågs oförmögna att assimilera sig, det vill säga ur stånd att ta till sig det franska nationella och politiska samhällets värderingar, och var därför uteslutna. Av dessa värderingar sattes laïcité, ungefär sekularism, högst. Betydelsen av detta ligger i att den franska staten från 1789 och framåt hade fört en väldig process för att assimilera just de människor den ansåg kunna assimilera sig: invånarna i Bretagne, Auvergne, Savojen, Normandie och andra provinser, som utgjorde den mångskiftande regionala blandning av vad fransmännen kallar Hexagonen eller det metropolitiska Frankrike. I sin klassiska studie betecknar Eugen Weber denna process som förvandlingen av bönder till fransmän.

Detta åstadkom man delvis genom att bygga vägar och järnvägar och i största allmänhet förbättra kommunikationerna (även pressen) efter 1879. Urbaniseringen hade också stor inverkan. Värnplikten, som 1913 förlängdes till tre år, spelade också en viktig roll. Armén var fäderneslandets skola. Men i hjärtat av detta nationsbyggande låg det republikanska skolsystemet och den republikanske läraren (den republikanska legendens hussards noirs). Det var den avgiftsfria och obligatoriska skolan – främst byskolan – som skulle bli integrationens främsta skådeplats, där ett nationellt etos skulle ingjutas och en gemensam offentlig identitet smidas. Enorma ansträngningar gjordes också för att republikanisera det offentliga rummet med hjälp av gatunamn, offentliga monument, symboler (inte minst trikoloren), och att republikanisera det nationella minnet genom att omsorgsfullt utvalda händelser av historisk betydelse högtidlighölls och en ny nationell historia skrevs. Det finns mycket att lära av bilderna som prydde så alldagliga ting som frimärken. Man tog också de första stegen mot skapandet av en välfärdsstat.

Här är historien mer komplicerad än den ibland har framställts. För det första var separationen mellan kyrka och stat inte så skarp i konturerna som den republikanska ideologin vill få oss att tro. Och kyrkan hade naturligtvis sin egen nationella historia att berätta och sina egna monument att bygga (till exempel Sacré-Cœur i Paris som påbörjades på 1870-talet). För det andra var den republikanska staten långtifrån ovillig att ikläda sig den förrevolutionära monarkins attiraljer. Presidenterna öppnade blomsterutställningar men inte nog med det; ingen turné ute i landet var komplett utan allmosor till de fattiga och vänliga ord till de sjuka. Och för det tredje agerade republiken i sitt nyskapade imperium på ett helt annat och inkluderande sätt. Dessutom stod den inför en växande arbetarklassrörelse som åtminstone i teorin hävdade en antipatriotisk ideologi. Då nationen slöt upp kring krigsförklaringen 1914 och tog på sig uppoffringarna som var förenade med den, blev det dock uppenbart att republiken åtnjöt ett överväldigande stöd från allmänheten och gav flerfaldiga bevis på sin enastående förmåga till integration. Det är först på senare tid som denna integrationistiska modell har råkat i svårigheter.

Frankrike skiljer ut sig i allt som berättas om stat, nation och imperium på 1800-talet och i början av 1900-talet. Visserligen associeras 1800-talet med nationalstatens uppkomst, men imperiet var och förblev den dominerande politiska formen. Ännu så sent som år 1900 var det (trots det spanska imperiets öde) inte orimligt att tro att framtiden skulle likna en värld av imperier. Förenta staternas expansion till Stilla havet i kombination med dess hastiga tillväxt i ekonomi och befolkning såg ut som ett bevis. ”Den geopolitiska basen för imperialismens tidsålder var övertygelsen att territorium och resurser i kontinental skala var oumbärliga för alla verkliga stormakter”, skriver Dominic Lieven. Alla dessa imperier var dock hotade – vilket illustrerades av den brittiska konflikten över Irland – av nationernas vår. Frågor om ras och etnicitet (och religion) kunde inte nonchaleras, och för att återigen hänvisa till Lieven var det långt svårare att förvandla kroater, rumäner och serber till österrikare/ungrare än att förvandla ”bönder till fransmän”.

I takt med att de mångspråkiga och multikonfessionella imperiernas överlevnadschanser såg ut att minska blev den stora uppgiften att förvandla imperierna till sammanhållna och fungerande politiska nationer. Vi får en glimt av problemens omfattning om vi betänker att tsaren år 1500 härskade över en homogen rysk befolkning. Fyrahundra år senare hade kejsardömets expansion lett till att endast 44 procent av det ryska imperiets undersåtar var ryssar. Med Rysslands geografi, klimat och en befolkning som huvudsakligen levde på landet – målande skildrat i Astolphe de Custines La Russie en 1839 – blev företaget ännu större och svårare. Om vi inriktar oss enbart på Ryssland, Tyskland och Österrike-Ungern ser vi emellertid att det fanns talrika likheter mellan dessa imperiers strategier och dem som den franska staten tillämpade för att skapa sin egen republikanska befolkning.

Här kan vi stanna upp ett ögonblick och se närmare på hur ett imperium lyckades väl med att skapa en känsla av identitet och tillhörighet före den moderna nationalismens och den moderna nationalstatens födelse. Som Peter Wilson skriver var Heliga romerska riket ”aldrig en enad stat med en homogen befolkning utan tvärtom ett lapptäcke av områden och folk under en ojämn och växlande jurisdiktion”. Rikets invånare hade icke desto mindre en förnimmelse av gemensam identitet, om än minimal. Latin var det universella språket som överglänste folkspråken. Den romersk-katolska kyrkan försåg imperiet med ett gemensamt trossystem och ett gemensamt språk när politiska frågor skulle lösas. Invånarna, och i synnerhet de politiska eliterna, färdades över hela väldet, ibland för att debattera, ibland för att bekämpa en gemensam fiende. Såväl institutioner och klosterordnar som kyrkan själv bredde ut sig över gränserna.

Redan så tidigt som på 800-talet försökte man ändå, om än utan större bemödanden, att skilja mellan stammar och folk. Språket uppfattades som ett viktigt särskiljande kännetecken, liksom gemensam härkomst och (vanligen krigiskt) ursprung. Frankerna ville understryka sin särställning med hjälp av sina lagar, men detta ”bekräftade bara den bestående känslan av att imperiet var bebott av en mängd olika folkslag, inte [frankernas ställning] som ett exklusivt, överlägset folk som stod vid sidan av och ovanför dem de härskade över”, framhåller Wilson. Till skillnad från sina monarkiska motsvarigheter använde Heliga romerska riket inte språk, kultur eller (längre fram) religion för att dela upp befolkningen i lojala undersåtar och suspekta utlänningar.

Av detta drar Wilson slutsatsen att det inte låg något ofrånkomligt i att ”bygga många klart åtskilda ’nationella’ identiteter kring begrepp som språk, kultur och etnicitet”. Men med tiden och av många olika orsaker – Wilson nämner till exempel kartografins utveckling från 1400-talet och framåt – kom riket att alltmer uppfattas som ett hinder för sådana rörelser för nationellt enande som trädde fram i Europa efter 1815. Det bidrog också kraftigt till svårigheten att definiera den tyska nationen. Heliga romerska riket upphörde att existera i och med att Frans I av Österrike 1806 abdikerade som tysk-romersk kejsare. Den allmänna uppfattningen är att ingen sörjde det, men den är felaktig.

Det avgörande i detta skede var att Napoleon Bonaparte inte lyckades förverkliga sina egna imperialistiska ambitioner. Där stod Europa med den besvärliga uppgiften att dra om sina nations- och imperiegränser, en process som dömde det till krig i 130 år framåt, med korta avbrott. Samtliga stater – till och med det lilla Belgien – anammade vad de såg som de finansiella, militära och politiska imperativen att skapa välden utanför Europa, men de måste också bygga ett system av strukturer som garanterade att moderländerna överlevde. Detta kom oundvikligen till uttryck i en modernisering av administrativa och politiska institutioner, och samtidigt gick man in för att skapa en lojalitet bland sina undersåtar och medborgare som skulle ta överhanden över språklig och religiös splittring (bådadera blev allt viktigare för att den nationella identiteten skulle fastställas).

I Ryssland tryggades detta delvis av dynastin Romanovs hårdhänta styre – som det ständigt olycksförföljda Polen många gånger fick känna på – men livegenskapen avskaffades och genuina insatser gjordes för att landets utfattiga massor skulle få skolor och välfärd. De administrativa strukturerna var fortfarande otillräckliga men moderniserades, och kommunikationerna över Rysslands ändlösa öde vidder förbättrades (framförallt genom att den transsibiriska järnvägen anlades). Den ekonomiska tillväxten stimulerades, inte utan betydande framgångar under åren efter 1880. Samtidigt gjorde man gigantiska ansträngningar att russifiera befolkningen, särskilt efter mordet 1881 på Alexander II. Liksom i Frankrike kom utbildningen att spela en allt överskuggande roll, särskilt i Ukraina där så gott som alla publikationer på ukrainska förbjöds. Till detta kom det heliga Rysslands mystiska aura som den ortodoxa trons försvarare, en unik kultur som benhårt höll fast vid sina slavofila traditioner och värderingar. Trots allt stöd som denna autokratiska vision fick från den ortodoxa kyrkan misslyckades den ändå (till skillnad från sin franska motsvarighet) med att övertyga den alltmer förvästligade eliten.

Det österrikiska kejsardömet stod inför lika stora utmaningar, även om det som sin ryska motsvarighet och andra rivaler var väl medvetet om värdet av symboler, flaggor, militära ordnar och annan kejserlig ståt för att uppamma lojalitet mot regimen. Den kompakta konservatismen (och förtrycket) under Metternichs år bidrog inte till att skapa lojalitet bland undersåtarna, men längre fram kombinerade man centralisering av förvaltningen med utbildningsreformer (och utbredd undervisning i tyska). Feodalismen avskaffades och något som liknade ett liberalt imperium kom på plats. Obligatorisk folkskola infördes liksom värnplikt 1868. Liksom i Frankrike lagstadgades obligatorisk olycks- och sjukförsäkring. Staten finansierade också omfattande investeringar i järnvägs- och postsystemen. År 1875 uppfördes imperiets första universitet på femtio år. Storslagna offentliga byggnader – av vilka många var teatrar och konsertsalar – sköt upp överallt. Intressant nog gjorde man sig stor möda med att lansera den habsburgska dynastin som en enande kraft, och inte för sista gången fördes en vacker prinsessa, den sextonåriga Elisabeth av Bayern, in i en kunglig familj för att ge den lite extra glans. Allmän rösträtt kom 1907. Liksom i Ryssland hävdade imperiets ideologer att dess beståndsdelars sociala, politiska och kulturella intressen gynnades bäst inom den kejserliga fållan. Det förmodades också gälla Bosnien-Herzegovina, Österrike-Ungerns enda koloni efter 1878 där den österrikiske kejsaren, i likhet med den ryske tsaren och den franske presidenten, visade sig endast alltför villig att ta på sig sitt rikes nya civiliserande uppdrag i Europa. Inget av detta bidrog till att mildra de kulturkrig som med tiden skulle föra Österrike-Ungern till upplösningens brant.

I och med att den kejserliga författningen utropades 1871 blev kungen av Preussen tysk kejsare. Den nya författningen hade inte mycket att säga om kejsarens roll, och dessutom var ett av de mest slående inslagen i den nya ordningen att centralmakten var svag. Kanslern, Otto von Bismarck, tog itu med att korrigera detta och han (och hans efterträdare) gick tillväga på ett sätt som hans franska republikanska fiender skulle ha känt igen. Mest påfallande var att han etablerade Preussens politiska övermakt, men han förklarade också krig mot den katolska kyrkan – minst lika viktigt – med hänvisning till att den utgjorde ett stort inrikespolitiskt hinder mot den nationella konsolideringen. Förtyskning blev ordningen för dagen och redan 1872 förbjöds allt bruk av andra språk än tyska i skolorna. Det gällde såväl i Preussens polska och litauiska provinser som i Elsass, som kan sägas vara Tysklands första koloni, där tyska blev det enda officiella språket och förvaltningen bemannades av importerade preussiska byråkrater. Koloniseringsprogram påbörjades i de östra provinserna.

Det allra viktigaste var att Bismarck på 1880-talet införde en mycket bred sociallagstiftning som skulle cementera de tyska arbetarnas lojalitet mot monarkin under dynastin Hohenzollern. Liksom sina österrikiska och franska motsvarigheter spelade kejsar Vilhelm II också sin roll. Han lade stor vikt vid sitt yttre och reste omkring i imperiet, öppnade sjukhus, döpte fartyg, besökte fabriker och tog emot trupper. Som Christopher Clarke skriver var syftet att ”karismatisera” monarkin, befästa kejsardömet som den yttersta garanten för imperiets sammanhållning och slå fast att ”Gud har stadfäst honom i detta höga ämbete för att han ska verkställa Guds plan för den tyska nationen”. I realiteten föll det givetvis på den tyska armén och flottan att genomföra denna plan, med katastrofala resultat, men båda institutionerna spelade en nyckelroll i uppbyggnaden av nationalstoltheten och tillhörigheten under åren före 1914. Den franska republiken hedrade sina hjältar i Panthéon i Paris, det tyska riket gjorde samma sak i Berlins Segerallé.

Vilka slutsatser ska vi nu dra? Två faller i ögonen. Som vi har sett, om än i korta drag, fanns klara likheter i de strategier för imperie- och nationsbyggnad som de ryska, österrikiska och tyska kejsardömena och det republikanska Frankrike följde. I fallet Frankrike finns det rikliga bevis för att republiken förmådde skapa och utnyttja nationalkänslan till att stärka det folkliga stödet för regimen, men Rysslands, Österrike-Ungerns och Tysklands strategier var mindre framgångsrika. De svårigheter som dessa tre regimer ställdes inför var naturligtvis långt större än dem som Frankrike tvingades hantera. Orsaken till att de tre imperierna slogs sönder var dessutom inte att de misslyckades med att skapa en enad politisk kultur och känsla av tillhörighet. Orsaken var kriget och deras nederlag.

Jeremy Jennings är professor i politisk teori vid King’s College i London.

Översättning: Margareta Eklöf.

Mest lästa just nu

1) I stim, skov och kaskad av Torbjörn Elensky

2) Frihet att tillbe av Daniel Alm

3) Det heliga krigets lockelse av Eli Göndör

4) I ett främmande land av Gunilla Kindstrand

5) Det sker inte här av Josefine Owetz

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) När Europa vände blad av Martin Hårdstedt

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...