VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tradition

En outtröttlig kamp mot tankelättja

Av Bertil Albrektson

Alfred Edward Housman kallades ”Europas främste latinist”. Men det var som poet han blev älskad av en bredare allmänhet, och denna popularitet har han behållit.

Några vårdagar i maj 1881 satt en ung student i Oxford och skrev sin sluttentamen i klassiska språk och antikens kultur. Examen var skriftlig och pågick i åtskilliga dagar. Studenternas kunskaper prövades bara vid två tillfällen under de fyra studieåren, vid slutet av det andra läsåret och vid slutet av det fjärde. Alfred Edward Housman – så hette studenten – hade klarat den första prövningen med glans och belönats med högsta betyget, first class honours.

Alla väntade sig nu att han skulle prestera lika lysande resultat i slutexamen. Men proven 1881 blev en katastrof. Housman lyckades inte ens ta sin examen med lågt betyg utan blev underkänd. Och provet fick inte göras om.

Det var ett misslyckande som skulle prägla hans tillvaro för många år framåt, ja, i vissa avseenden för resten av livet. Hans syskon har berättat hur han nu blev överkänslig och otillgänglig på ett annat sätt än tidigare. Och han inriktade sig energiskt och sammanbitet på revansch för nederlaget.

Housmans barndom tycks ha varit en lycklig tid. Han var född i grevskapet Worcestershire i mellersta England och växte upp i en lantlig omgivning. Hans far var en livlig landsortsadvokat och modern en både ömsint och begåvad kvinna, som ibland skrev ironiska dikter om folk hon ogillade. Alfred var äldst av sju syskon och den som ledde hela skaran i lekar och upptåg, som inte minst bestod i att skriva verser av alla de slag, ibland nonsensvers i god engelsk tradition. Hemmet präglades också av fromma vanor med daglig husandakt och två kyrkobesök på söndagarna. Då grundlades hans självklara förtrogenhet med Bibeln.

Men på Alfreds tolvårsdag dog hans mor. Den smärtsamma förlusten fick avgörande följder för hans livsåskådning. Han hade med barnets hela allvar och intensitet bett till Gud att hans mamma skulle bli frisk, och hennes död betydde att han för alltid miste tron på sin barndoms Gud.

I skolan var Alfred mycket duktig, och det var ingen överraskning att han fick ett stipendium för att studera vid universitetet i Oxford. Där var han de första åren som sagt lika framgångsrik; misslyckandet i slutexamen kom alltså som en total överraskning.

Vad kan detta misslyckande ha berott på? Ingen vet väl säkert, men det går att peka på flera faktorer som antagligen bör ha bidragit. En orsak kan ha varit att Alfred bara någon vecka före examen fick veta att hans far var allvarligt sjuk och att det inte fanns stort hopp om hans tillfrisknande. Familjen hade ekonomiska bekymmer. Om fadern dog skulle det innebära ett tungt ansvar för Alfred, som ju hade sex yngre syskon.

Det verkar också som om Housman ganska självsvåldigt hade struntat i de delar av kursen som inte roade honom. Han var lidelsefullt intresserad av de rent språkliga problemen i antika grekiska och latinska texter, inte minst av textkritiken. Men de två sista åren på den klassiska linjen i Oxford ägnades huvudsakligen åt antikens historia och filosofi. Med en för en ung student överraskande självständighet, en självständighet som också kunde kallas dumdristighet, fördjupade Housman sig i textkritiska problem – ibland hos antika författare som inte ens ingick i kursen – och försummade att läsa historia och filosofi.

Många har också velat se en viktig orsak till den begåvade studentens undermåliga prestation i en olycklig kärlekshistoria. Housman hade blivit djupt förälskad i en jämnårig student på samma college, en begåvad naturvetare och framstående idrottsman som hette Moses Jackson. Han var dock heterosexuell och oförmögen att besvara Housmans känslor: kamratlig vänskap var vad han kunde erbjuda.

Hur misslyckandet än ska förklaras, så fick det i varje fall påtagliga följder. Housman måste lämna Oxford utan någon kandidatexamen och fick sikta mot blygsammare mål. Han avlade de prov som krävdes för att få anställning som statstjänsteman och hamnade på patentverket i London, där han placerades på avdelningen för varumärken.

Där skötte han samvetsgrant sina sysslor under de närmaste tio åren. Men det var andra mödor som upptog hans egentliga intresse. Varje dag efter arbetets slut begav han sig till British Museum och studerade grekiska och latinska texter. Han skaffade sig inte bara en allt djupare förtrogenhet med de klassiska författarna utan ägnade sig också åt skarpsinnig och självständig textkritisk forskning. Från slutet av 1880-talet publicerade han en hel serie lärda uppsatser, alla mönster av grundlighet och skärpa.

År 1892 blev professuren i latin vid University College i London ledig. Tjänsten söktes av en rad framstående klassiker från Oxford och Cambridge med lysande examina, undervisningserfarenhet och vetenskapliga verk på meritlistan. Men den som utnämndes till professuren var en underordnad tjänsteman vid patentverket i London, som aldrig hade innehaft någon akademisk tjänst och som i sin ansökan samvetsgrant hade uppgivit att han blivit underkänd i slutexamen i Oxford. Den forskning som Housman hade presterat på sin fritid röjde sådan lärdom och sådant skarpsinne att han slog ut alla medsökande och blev professor vid 33 års ålder.

Textkritik kan kanske låta som något svårtillgängligt och förbehållet de invigda. Men själva grundprincipen är egentligen väldigt enkel, och textkritik är faktiskt något vi – utan att tänka mycket på det – ägnar oss åt när vi till exempel spontant korrigerar ett tryckfel när vi läser vår dagstidning. Det handlar, med Housmans genialt enkla definition, om ”konsten att upptäcka fel i texter och att avlägsna dem”.

Men även om definitionen är enkel kan uppgiften vara svår. Det krävs ibland noggranna undersökningar av textens ålder och bakgrund för att upptäcka ett fel, liksom kunskap i grammatik, förtrogenhet med författarens stil och en rad andra faktorer.

Det är förstås bara experter som kan bedöma Housmans argumentation på de många enskilda ställena i hans textkritiska undersökningar, men han har också diskuterat grundsatserna på ett allmänfattligt sätt. Jag tänker framförallt på hans lika underhållande som klargörande artikel med den mycket Housmanska titeln ”The Application of Thought to Textual Criticism”, alltså ungefär ”Hur man tillämpar tänkande i textkritiken”. Många av hans kolleger har velat formulera strikta regler och fasta principer för textkritiken. Housman hävdar i stället med rätta att mekaniska regler bara leder vilse, eftersom textfel i handskrifter ofta är oberäkneliga utslag av mänsklig skröplighet.

En man med en så ovanlig och egensinnig begåvning och ett så intensivt revanschbegär som Housman kan förväntas bli en ganska fordrande lärare, och hans studenter i London betraktade honom också med skräckblandad beundran. Hans kommentarer kunde vara frätande sarkastiska. Men till det som hans studenter efteråt mindes hörde också hans lidelse för klarhet och sanning, en lidelse som kunde göra ett djupt intryck på unga människor och som kunde hänföra och inspirera.

Ett drag hos Housman som ofta nämns är hans kyliga distans till omgivningen. Det gäller inte bara i yrkeslivet utan även i många personliga kontakter. Till en del brukar det förklaras med hans homosexualitet: i drottning Viktorias England var den som hade sådana böjelser naturligtvis tvungen att undertrycka och dölja dem. Rättegången mot Oscar Wilde skrämde många engelska homosexuella och fick förstås en hämmande verkan.

En annan fråga är om hans utlandsresor gav honom tillfälle att leva ut sina undertryckta drifter. Han for länge varje sommar till Frankrike eller Italien, och de som har skrivit om Housman är i denna fråga djupt oeniga. Somliga menar sig ha belägg för hans umgänge med prostituerade unga män, andra hävdar lika bestämt att en sådan slutsats är bevisligen falsk; jag är väl snarast benägen att hålla med den källkritiske levnadstecknare som menar att saken inte låter sig avgöras. Däremot vet vi säkert att Housman passade på att skaffa pornografisk litteratur i Paris, sådant som var svårare att komma över hemma i England.

När man talar om Housmans inbundna och tillknäppta natur får man inte glömma att han också hade en annan sida, en sorts studentikos spexighet, som kunde ta sig uttryck i nonsensdikter och lekfulla brev. Men då handlade det om sådana som stod honom nära. Han hade ett gott förhållande till sin styvmor – fadern hade gift om sig efter makans död. Alfred kunde till exempel skriva till styvmodern och tacka för ”ditt långa brev”: ”det var nog det bästa brev jag någonsin läst, möjligen med undantag för aposteln Paulus andra brev till korinthierna”.

Under åren i Oxford hade Housman skrivit dikter och fått några av dem publicerade i studenttidningar. Ett par år efter professorsutnämningen gav Housman ut den första av de två diktsamlingar som skulle göra honom känd som skald. Den hette A Shropshire Lad, ungefär ”En pojke från Shropshire”, ett grevskap som gränsade till Worcestershire, där Housman ju var född. Det kan tyckas märkligt att han valde en annan trakt än sin hembygd, men han ville nog skilja på diktjaget och diktarjaget. Han handskas också ganska fritt med Shropshires geografi: namnen stämmer inte alltid, och naturfenomen där är inte alltid korrekt beskrivna. Han unnar sig kort sagt poetisk frihet.

Boken kom ut 1896. Dikterna blev ingen omedelbar framgång, även om de fick goda recensioner: den första upplagan var bara på 500 exemplar och tog drygt två år att sälja slut. Försäljningskurvan steg dock sakta men säkert, och efter några år krävdes det fler och större upplagor. Dikterna är för det mesta korta och melodiska, ofta folkviseartat enkla – Housman har själv angett folkliga ballader, Shakespeares sånger och Heinrich Heine som sina förebilder. Med sin bitterljuva eller ibland bara bittra stämning blev de lästa och älskade av allt fler. Boerkriget och senare första världskriget gav Housmans lyrik ökad aktualitet: soldater är liksom bondpojkar från Shropshire centrala gestalter i hans diktning. Housmans illusionslösa poesi tålde mötet med krigets verklighet. Strofer som dessa – här i Erik Blombergs översättning – lämpar sig föga som värvningspropaganda:

När och fjärran ses soldaterringlande i ändlös kö,bra kanonmat, bra kamrater,gå de alla bort att dö.
Långt i öster och i västermultna de nu en och en:dyra fränder, döda rester,ingen vänder hem igen.

I sin installationsföreläsning i London hade Housman talat om vikten av att se verkligheten som den är, och denna sanningskärlek är något som förenar hans vetenskapliga och hans vittra verk. Han vet att kriget kräver sina offer, och dikterna inskärper och sörjer det öde som väntar soldaten. Här är vi långt från den patriotiska propagandans hjältedöd. Men Housman utmålar inte heller stridens fasor eller de sårades plågor; han nöjer sig med att konstatera det nakna faktum att döden drabbar till sist. Han framträder inte som pacifist, han predikar inte fred, men han påminner om den brutala verkligheten.

Hur ter sig denna inställning i sitt viktorianska sammanhang? Ja, det viktorianska är ju inte någon enhetlig och homogen kultur, inte bara något tryggt och stabilt – som Herbert Tingsten så tydligt har understrukit i sin lärorika bok Viktoria och viktorianerna. Det är klart att den pessimistiska realismen i Housmans dikter inte stämde med den officiella patriotiska andan och stred mot många av de idéer och attityder som präglade det offentliga livet. Men det är inte så att han är ensam om sin inställning. Diktare som Swinburne, Matthew Arnold (som Housman beundrade) och Thomas Hardy hade redan före Housman gett uttryck åt en liknande pessimistisk syn på livet. Housman kan inte sägas vara nydanande när det gäller dikternas innehåll, lika litet som han var det i formellt avseende.

Som forskare vann Housman allt större ryktbarhet, och när den gamle latinprofessorn i Cambridge dog 1911 valdes Housman till hans efterträdare. Han var 52 år gammal när han flyttade från London till Cambridge; en av de sakkunniga kallade honom ”Europas främste latinist”.

Det är intressant att se att denna höga värdering har stått sig. För några år sen kom det ut en samling artiklar av moderna latinister som granskar Housmans bidrag till forskningen. Fastän bedömarna naturligtvis hittar ett och annat misstag eller argument som inte står sig, är det påfallande hur uppskattad han är som forskare mer än sjuttio år efter sin död. En sentida efterträdare som professor i latin i Cambridge skriver att Housman obestridligen är den främste som suttit på den lärostolen.

Utnämningen till professor i Cambridge bör ha glatt Housman inte bara därför att den befäste hans ställning som en första rangens vetenskapsman utan också därför att hans arbetsmiljö och forskningsmöjligheter blev så mycket bättre. I London var undervisningen i latin tämligen skolmässig, och den omfattade många veckotimmar. I Cambridge behövde han inte föreläsa mer än två gånger i veckan, och hans främsta ämbetsplikt var att forska. Den akademiska miljön var också rikare och mer stimulerande i Cambridge. Han valdes genast till fellow vid Trinity College, och listan över dess arton fellows vid den här tiden upptar sju nobelpristagare. Där kom han att stanna i ett kvartssekel, ända till sin död 1936.

Som professor i Cambridge fortsatte Housman att publicera kritiska utgåvor av latinska texter. Det hände att andra än specialister öppnade hans editioner, men det var då inte för att ta del av briljanta lösningar av textkritiska problem utan för att med skräckblandad förtjusning läsa de förord vari Housman avrättar inkompetenta föregångare och kolleger. Hans polemiska stil med dess vällustiga ironi och skoningslösa skärpa stötte och sårade många. Även hans mest hängivna beundrare måste nog medge att han ibland gick över anständighetens gräns.

Men kanske kan man också med Viktor Rydbergs formulering tala om ”krigarens lovliga uppsåt att såra och döda”. Housmans lärjungar i Cambridge har vittnat om att hans föreläsningar i latinsk textkritik hade en sorts moralisk kvalitet, att det under den askgrå ytan glödde en lidelse för sannfärdighet och äkthet. Hans långa forskarliv var en outtröttlig kamp mot pretentiös okunnighet och tankelättja. Slarviga och ovederhäftiga forskare var förrädare mot en helig sak och förtjänade därför ingen barmhärtighet.

I sin stil hade Housman dessutom ett vapen som inte många andra ägde: hans prosa var stram och klar och samtidigt smidig och rytmisk. Ingen mindre än T S Eliot kallade honom ”en av de få nu levande mästarna i engelsk prosa”.

Men det var som skald han var känd av en bredare allmänhet. Det gick dock 26 år innan Housman gav ut sin andra diktsamling. Den var också den sista, och den heter helt enkelt Last Poems. Om debutsamlingen i början sålde ganska trögt, var det nu helt annorlunda. Samma dag i oktober 1922 som boken kom ut var den slutsåld överallt i Cambridge, och vid årets slut – alltså efter drygt två månader – hade man fått trycka 21 000 exemplar av den nya diktsamlingen.

Samtidigt såldes i genomsnitt över 3 000 exemplar årligen av A Shropshire Lad. George Orwell har berättat att han som sjuttonåring kunde praktiskt taget hela den diktsamlingen utantill. Och sedan har Housmans dikter aldrig saknats i engelska boklådor; nu finns de sedan länge i pocketutgåvor av Collected Poems.

Att Housmans lyrik än idag är känd och läst är det lätt att finna belägg för. När Richard Dawkins, Oxfordbiologen som på ett så lysande sätt har gjort evolutionen begriplig för oss humanister, firade sin 70-årsdag i New College år 2011, höll han ett tal som avslutades med ett muntert poem fullt av parodiska allusioner på kända engelska skalder – bland andra Shakespeare, Keats och Dylan Thomas. Inledningsraderna anspelade på en av Housmans mest bekanta dikter.

Flera av de främsta brittiska detektivförfattarna har valt Housmancitat som titlar på sina böcker. P D James har till exempel en roman som heter A Taste for Death, och det är slutorden i en dikt av Housman, medan titeln på Colin Dexters sista roman om kommissarie Morse, The Remorseful Day, är hämtad från sista raden i en av hans vemodiga dikter.

Fastän det alltså ligger ett kvarts sekel mellan Housmans båda diktsamlingar, går det inte att upptäcka någon egentlig skillnad mellan dem. Stilen och stämningen, tonen och ämnesvalet är desamma. Housman skrev på ungefär samma sätt i hela sitt liv, opåverkad av nya litterära strömningar, liksom han inte heller ändrade sitt sätt att klä sig efter modets växlingar. Last Poems kom ut 1922, samma år som T S Eliots The Waste Land, men de båda samlingarna representerar två helt skilda poetiska epoker.

Det innebär också att det ofta är svårt eller omöjligt att på inre grunder avgöra om en dikt är skriven tidigt eller sent i Housmans liv. Efter Housmans död gav hans bror Laurence ut en samling förut opublicerade dikter med titeln More Poems (1937). Då berömde en recensent en viss dikt för dess mognad. Den hade Housman skrivit som ung student i Oxford.

En dikt av Housman börjar ”They say my verse is sad”. Omdömet är inte överraskande, eftersom den smärtsamma insikten om det tragiska i tillvaron ligger som en orgelpunkt under alla hans melodier. Döden utplånar allt, både livets glädje och livets ondska.

En av Housmans mest kända dikter – som tolkats till svenska av Gunnar Mascoll Silfverstolpe – har formen av en dialog mellan en död man och hans bäste vän. Den döde frågar om hans hästar ännu drar plogen och om hans lag spelar fotboll som när han själv var i livet, och vännen försäkrar att ovan jord är allt som förut. Den döde undrar ängsligt om hans käresta har slutat gråta, och han lugnas av sin vän:

Ja, hon somnar sorglösoch lycklig, må du tro.Din tös är säkert tröstad.Min vän, så sov i ro!

Först med den sista frågan och det sista svaret kommer den bittert ironiska omsvängningen:

”Är min vän kraftfullfast jag är blek och svag,och har han fått för nattenen bättre säng än jag?”
Gott sova dina vänner.Jag sover bäst av dem.Jag har en död mans kvinna.Fråga icke vem!

Vissheten om alltings obeständighet kan stegra känslan för det sköna i livet, och Housman har också besjungit naturen och det engelska landskapet. Sådana dikter är ofta nostalgiska och röjer en längtan efter barndomens trakter, både i konkret geografisk mening och som sinnebild för en förlorad värld, ”the land of lost content”. Men också över hans ljuvligaste strofer om vår och körsbärsblom faller tidens och förgängelsens skugga.

Housman skrev en psalm till sin begravning; den sjöngs i kapellet i Trinity College vid hans jordfästning. Formuleringarna anknyter till det traditionella engelska bibelspråket och den anglikanska liturgins ordalag, men det ”du” (thou, inte you) som åkallas är inte den kristne guden utan naturen eller tillvaron, och dikten – här i ett försök till svensk tolkning – uttrycker Housmans visshet om att allt är slut i döden:

O du som från din boninghar dina barn sänt utatt ströva långt och vidaoch tar dem hem till slut,
att mänskor, folk och stammarsom danats av din handmå finna evig skuggahos dig från solens brand:
Åt frid och jord och mörkeroch dig vi återgerden varelse du skapatoch ej ger liv åt mer.

Mest lästa just nu

1) Det boklösa folkhemmet av Annika Borg

2) Nej till fegheten av Thomas Engström

3) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

4) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

5) Ett eget val av Henrik Dahlquist

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Den passionerade läsaren av David Andersson

2) Den mörka ängeln av Sven-Johan Spånberg

3) Var är kapitalismen? av Fredrik Erixon och Björn Weigel

4) Bråkmakaren av Anders Gustafsson

5) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...