VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Konst i maktens tjänst

Av Peter Luthersson

Lars Anders Johanssons nya bok beskriver hur Socialdemokraterna lade beslag på kulturpolitiken.

Lars Anders Johansson har skrivit en värdefull introduktion för den som vill lära sig mer om den svenska kulturpolitikens historia och nu, praktiskt nog med jämförande utblickar till andra länder och ordningar. Boken heter – säkert som en provokation mot statsfinansierade förmenta samhällskritiker – Att dansa efter maktens pipa. Kultur i politikens tjänst (Timbro). Dess stora linje berättar om hur Socialdemokraterna i Sverige för så där 80 år sedan lade beslag på kulturpolitiken. Länge styrde kulturkonservativa män som Arthur Engberg och Ragnar Edenman, vilka ville ge arbetarklassen tillgång till bildning och rikare föreställnings- och referensvärldar. Men 1964 blev Olof Palme ecklesiastikminister, och då skulle kultur tas i bruk, bli ett instrument för ideologin. En politisering som har blivit bestående följde.

Lars Anders Johanssons bok är som sagt värdefull men inte utan diskutabla inslag. Så tänker han sig att ”borgerligheten” har blivit kulturfientlig till följd av Socialdemokraternas grepp om kulturpolitiken och kulturens enligt follow the money-logik åtföljande vänstervridning. Påståendet är inte gripet ur luften, men beskrivningen av det bakomliggande fenomenet blir skev. Kulturfientlig borgerlighet är i mina ögon ett contradictio in adjecto. Kulturen var den hävstång med vilken borgerligheten gjorde samhället mer civiliserat, gjorde det till en plats där man kunde producera och göra affärer och leva i relativ trygghet. Att köra BMW eller äga motorbåt gör ingen borgerlig, ej heller att rösta på Moderaterna eller Liberalerna. Det ska mera till.

Beträffande kulturpolitiken skulle jag beskriva det som om ett fundamentalt problem vore att den politiska ”borgerligheten” har fått en så uttunnad borgerlig identitet. Alliansregeringen hade åtta år på sig att göra något åt de skador socialdemokratisk ideologiexercerande kulturpolitik hade åsamkat kulturen – men gjorde ingenting eller kanske snarare ont värre. Gösta Bohman stod som undertecknare av det svar som Moderaterna ingav på regeringspropositionen som etablerade 1974 års kulturpolitik och cementerade inriktningen på kulturens bruksvärde och negligerandet av dess egenvärde. Bohman och hans fränder tyckte att kulturpolitiken borde stödja konstnärlig kvalitet, frihet och mångfald. Av den Bohmanska inställningen återstod intet i den kulturutredning som Lena Adelsohn Liljeroth lät göra. Tvärtom skulle beslutsfattandet över viktiga kulturinstitutioner centraliseras, och övriga investeringar i kulturell infrastruktur placeras så långt från mer gedigen kulturkompetens som möjligt. Här gällde centrifugal strategi och inte som beträffande viktiga kulturinstitutioner centripetal. Efter den katastrofala kommunaliseringen av skolan skulle nu kulturen komma i åtnjutande av samma ”modernisering” och ”demokratisering”. Idén fick det passande byråkratiska namnet portföljmodell.

Andra hälften av 1800-talet och åren strax efter sekelskiftet 1900 såg viktiga, icke med varandra administrativt samordnade och på vis domesticerade kulturinstitutioner tillkomma eller flytta till lokaler ägnade att skänka påtaglighet åt kulturens ställning och värde. Huvudstaden visade vad nationen förmådde. Nu uppfördes Kungliga biblioteket, Nationalmuseet, Nordiska museet, Naturhistoriska riksmuseet, Operahuset, Dramaten och snart Konserthuset. Skansen sattes i stånd. Ute i landet kom byggnationen igång av skol- och bibliotekshus med motsvarande signalvärde. Det var en borgerlig tid. Sedan socialdemokratin lade beslag på kulturpolitiken har trenden varit att snarare inrätta kulturpolitiska myndigheter, som Statens konstråd, Statens kulturråd och Konstnärsnämnden. Till det kontorsbyggnader med många skrivbord och ”projektsatsningar”, ”temaår” och jippon med fototillfällen för flinande ministrar. Så då Moderna museet, som symbol för att mög som bildning, humanism och tradition nu har spelat ut sin roll.

Men bildning, humanism och tradition har med individualism att göra, med individens självständigblivande som tänkande och ställningstagande varelse, med hennes fullvuxenhet som medborgare. Att omhulda institutioner och individer som håller bildning, humanism och tradition levande borde vara kulturpolitikens uppgift. Dagens ”borgerliga” politiker verkar tämligen allmänt tro sig vara särdeles fina och toleranta när de menar att det bara är en fråga om tycke och smak om man föredrar V S Naipaul eller Camilla Läckberg, Arvo Pärt eller Lasse Stefanz. Men det är inte fint och tolerant att mena så, bara falskt och destruktivt. Människan behöver inte födas fix och färdig. Minsta motståndets lag har aldrig varit någon källa till andlig växt eller utveckling överhuvudtaget, bara till intellektuell fattigdom och stagnation i alla avseenden. Ciceros ord om att kunskapens rötter är bittra och dess frukter söta har inte förlorat något av sin giltighet. Ett kulturliv präglat av konstnärlig kvalitet, frihet och mångfald utgör ett samhälles myndighetsförklaring av sig självt. En kulturpolitik belamrad med andra avsikter är en styggelse, oavsett med hur många vackert klingande värdeord dess exekutörer fyller munnen.

Nå. Läs Lars Anders Johanssons bok och reflektera över dess rika informationsinnehåll!

Mest lästa just nu

1) Det boklösa folkhemmet av Annika Borg

2) Nej till fegheten av Thomas Engström

3) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

4) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

5) Ett eget val av Henrik Dahlquist

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Fast i egna fällan av Anna Victoria Hallberg

2) Suget efter ciggen av Anders Mathlein

3) Bikers i Bhutan av Axel Odelberg

4) Rädda för risker av Louise Bringselius

5) Nationen lever av Steven Grosby

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...