VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

En kritik av fejdkulturen

Av Catta Neuding

För att förstå ett drama som Romeo och Julia måste man känna till hur klankulturer fungerar.

Romeo och Julia är en av William Shakespeares mest älskade pjäser, som ständigt sätts upp på nytt. Ändå beskriver den en värld som på många sätt är främmande och obegriplig för oss.

Romeo och Julias kärlek är omöjlig eftersom deras familjer, Montague och Capulet, är svurna fiender sedan generationer tillbaka. Det är ett tacksamt material för regissörer som kan skruva konflikten på vilket sätt de vill: Montagues kan vara palestinier och Capulets judar; Montagues serber, Capulets albaner; Montagues boende på Djursholm, Capulets i Rinkeby. Variationsmöjligheterna är i det närmaste oändliga. Problemet är att man med den sortens lösningar fullständigt ignorerar en av pjäsens grundläggande byggstenar – fejdkulturen. Det är en aspekt av klankulturen där gruppens heder inte bara kan, utan också bör, försvaras med våld om så behövs.

Om Romeo och Julia varit bosatta i Stockholm år 2017 hade de kanske flyttat ihop i en billig etta i en förort, skaffat jobb och på sikt byggt upp ett helt nytt sammanhang på behörigt avstånd från sina respektive familjer. Men i en klankultur är individen underställd gruppen. Så fort en individ börjar bete sig avvikande från vad som anses normativt utgör den ett hot mot klanen.

I Sverige är diskussionen om klankultur ett relativt nytt fenomen som delvis uppstod i samband med Per Brinkemos Mellan klan och stat. Somalier i Sverige (2014). Men klankulturen är dominerande i stora delar av världen. Och var det, en gång i tiden, även i Sverige.

Hur Shakespeare själv tänkte när han skrev pjäsen för 400 år sedan vet ingen, men genom att titta på den historiska kontexten kan man göra en kvalificerad gissning. När han skrev Romeo och Julia hade drygt ett sekel passerat sedan det sista slaget i rosornas krig. Konflikten pågick under 30 år mellan husen York och Lancaster, vilka båda hade rosor som sköldemärken – York en vit, Lancaster en röd. Den senare gick segrande ur striden, men det var Henrik VII som i kraft av arvet på sin fars sida – denne var halvbror till den tidigare Lancasterkungen – som besteg Englands tron. När Romeo och Julia skrevs regerade ett barnbarn till Henrik VII, Elisabet I. Man kan anta att kriget i högsta grad ännu var levande i var mans minne.

Rosornas krig är relevant som utgångspunkt för tolkningen av Romeo och Julia eftersom konflikten utgör ett gott exempel på den inom aristokratin ännu kvardröjande fejdkulturen: två ätter, eller två klaner om man så önskar, slåss om makten över den engelska tronen. Om man betraktar konflikten med moderna glasögon är det bitvis obegripligt varför än den ena, än den andra sidan gång på gång återupptar konflikten efter att ha blivit benådad av kungen. Men i rätt historisk kontext hade det snarare varit oförlåtligt att avstå från fortsatt konflikt eftersom hedern och äran är det viktigaste för klanerna York och Lancaster/Tudor.

När Henrik VII tillträdde tronen började han så sakteligen centralisera makten, inte helt olikt den process som Gustav Vasa påbörjade i Sverige. Kultur tar emellertid längre tid än så att radera ut ur det mänskliga medvetandet.

Shakespeare måste ha varit medveten om fejdkulturen, även om han inte använde själva begreppet som är etablerat i modern tid. Ett tydligt exempel syns redan i första akten; Romeo och hans vänner smiter in på en fest anordnad av familjen Capulet och blir upptäckta av Julias kusin Tybalt. Denne betraktar det oanmälda besöket som en förolämpning, men hindras av greve Capulet från att ställa till scen. Istället gör han sig omaket att dagen därpå uppsöka Romeo med orden: ”Boy, this shall not excuse the injuries That thou hast done me; therefore turn and draw.” Möjligen kan det tyckas dramatiskt att kalla vad som av oss närmast uppfattas som ett pojkstreck för injuries, skador. Det oanmälda besöket måste dock tolkas som en svår skymf, inte bara mot Tybalt, utan mot hela hans familj.

Det går att tolka Romeo och Julia som en kritik över fejdkulturen. En av pjäsens mest kända repliker är när den döende Mercutio, snarare än att värdigt dö för sin klan, förbannar alla inblandade – ”A plague on both your houses!”

Veronas furste går i det här sammanhanget närmast att likställa vid en symbol för staten i en tid där makten flyttas från mäktiga familjer till ett statsöverhuvud. Under hela pjäsen försöker han att stävja våldet det två familjerna utsätter varandra för. En av hans sista repliker lyder: ”Where be these enemies? Capulet! Montague! See, what a scourge is laid upon your hate, that heaven finds the means to kill your joys with love.”

Det sägs att vi lär oss av historien, men emellanåt kan även nutiden lära oss om dåtiden. Sverige har de senaste decennierna erfarit en stor invandring från länder som än idag domineras av ett synsätt som gör en historia som Romeo och Julia helt logisk och konflikten mellan de två ätterna legitim – det är inte något främmande utan helt naturligt att föräldrar får välja vem deras barn får gifta sig med.

Mest lästa just nu

1) Det boklösa folkhemmet av Annika Borg

2) Nej till fegheten av Thomas Engström

3) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

4) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

5) Ett eget val av Henrik Dahlquist

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...