VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Självskadebeteende

Av Karin Henriksson

Sommaren 2019 kommer positioneringen inför nästa amerikanska presidentval att pågå för fullt. Kosan ställs då till orterna i rostbältet som avgjorde förra gången, inte bara till den stora lantbruksmässan i Iowa med friterade hot dogs och koskulpturer i smör.

Mindre än två år kvar, med andra ord. Donald Trump har redan satt igång sin återvalskampanj inför 2020. Ett av de mer kittlande samtalsämnena blir, förstås, om någon republikan kommer att vilja eller våga utmana honom. Eller om han redan har tvingats bort som belackarna hoppas så intensivt…

Kittlande är dock kanske inte rätta ordet beträffande det andra partiet. Välj istället mellan: yrvaket, i spillror, ledarlöst, sökande efter visioner, progressiv plåga… Förflugna tankar om ett tredje försök för Hillary, till exempel i nästa borgmästarval i New York, avvisas i panik. Burdusa råd utspisas till dottern Chelsea: Glöm alla eventuella planer på en stol i kongressen.

Böckerna om valet 2016 dyker nu upp en efter en, bland dem obduktionen Shattered, kort och gott Krossad. Det är en mörk skildring av Hillary Clintons mödosamma väg till nederlaget den 8 november, författad av de två Washingtonjournalisterna Jonathan Allen (bland annat krönikör i Roll Call) och Amie Parnes (kongresskorrespondent i The Hill). Under ett och ett halvt år intervjuade de över 100, mestadels anonyma insider (jag har själv inget emot icke namngivna källor, tvärtom). Men sägas ska att de fick rejäl draghjälp av Wikileaks bärgning av e-postutbytet inom den demokratiska partitoppen.

Således rör det sig om en ”journalistisk” produkt: dramatisk, rapp, detaljerad, som scenerna där en medarbetare mycket trovärdigt iklädde sig Trumps frisyr och kostym i debattförberedelserna. ”Han är så irriterande. Så otroligt irriterande. Gud så irriterande”, klagade Hillary. I efterhand känns dispositionen märkligt obalanserad, med hela två tredjedelar om primärvalen.

Beskrivningen av kandidaten och hennes stora expertstab är förödande. Allen–Parnes inleder med att de blev förvånade 2015 när folk i ”Clintonvärlden” berättade att Hillary, som smitt planer på en ny kandidatur sedan 2008, kämpade med formuleringen av ett vinnande budskap. Detta blir sedan ett genomgående tema och får läsaren att kontrafaktiskt undra: Hur skulle det ha låtit om Hillary hade vunnit? Och i så fall, skulle den på dessa pratiga 464 sidor nedsablade kampanjchefen Robby Mook då ha varit en hjälte à la Bill Clintons, George W Bushs och Barack Obamas hyllade strateger?

Hillary Clintons egen bok om fiaskot utkommer i slutet av september. Den har nu sent om sider fått en titel och ska tydligen heta What Happened. Och det är väl tveksamt om denna titel kommer att ses som en slagfärdig och minnesvärd fras. Om hon där återigen drar fram samma bortförklaringar som hon gjort vid ett par framträdanden på sistone, lär bemötandet inte bli nådigt. Hon skyller på allt och alla utom sig själv, trots att Allen–Parnes kan återge ett par mycket avslöjande repliker:

”Jag fattar inte vad som händer med landet. Jag kan inte begripa det.”

”Jag vet att jag framkallar negativa reaktioner hos folk och att jag alltid gjort det… men inte varför.”

Som alltid med Clinton ordas det om vaktandet av en privat gräns som hon aldrig släpper någon över. På andra sidan finns en kvinna som är festlig och ful i truten, enligt en vän, något som skymtade vid en kvinnokonferens på försommaren. Hon var fräck, uppriktig, rolig och fly förbannad, rapporterade veckomagasinet New York. Hon tog pliktskyldigt på sig ansvaret för valförlusten, men den magsura fortsättningen ”Om valet hade ägt rum den 28 oktober skulle jag ha varit er president” orsakade negativa reaktioner.

Samma sak upprepades ett par veckor senare. Då lade hon skulden på det demokratiska partihögkvarteret, DNC, vilket förutom att det var osolidariskt kunde ha fått Bernie Sanders att inflika att DNC ju faktiskt favoriserade Clinton.

Personligen tillhör jag skaran som alltid har haft invändningar när Hillary Clintons meriter för presidentposten har kommit på tal och är därför beredd att tro på Allen–Parnes skildring. Den stingsliga och självgoda kandidaten var oåtkomlig för personalen, alltför dragen till den datastyrda kampanjstrategins algoritmer, och hon ignorerade krishanteringens kardinalregel om öppenhet. Detta märktes inte minst på presskonferensen i FN om den privata e-postservern och oviljan att berätta om lunginflammationen. Därtill kom den långa semestern i överklassgettot The Hamptons och de utdragna debattrepetitionerna. Det mesta av detta var mumma för Trump, som inte förberedde sig ett dugg och som kunde utmåla sig själv som ett synnerligen energiskt alternativ till den trötta Clinton – eller ”den skurkaktiga Hillary”, som han kallade henne.

Det går för all del att instämma i flera av Hillarys försvarsargument. Ja, e-postskandalen blåstes upp. Ja, rivaliteten med Sanders kostade dyrbar tid. Ja, underrättelsetjänsterna är övertygade om rysk inblandning i valet. Ja, FBI-chefen James Comey borde aldrig ha trätt fram med besked om ny e-post endast dagar före valet. Allt detta, plus sexism och hata-Hillary-industrin dominerade argumentationen i en annan bok på ett näraliggande tema, Susan Bordos The Destruction of Hillary Clinton.

Men hybris i kombination med tondövhet bidrog i högsta grad till nederlaget, och Allen–Parnes fokuserar på de faktorer Hillary Clinton kunde styra själv, till exempel beslutet att hålla små intima valmöten och att oförklarligt lyfta fram sin egen mors (Dorothy Rodham 1919–2011) hårda uppväxt som argument. Om servern hemma i bostaden i New York säger de att Hillary helt enkelt inte tyckte att hon hade gjort fel och att alla demokrater, från Barack Obama och nedåt, påmindes om den Clintonska ”beredvilligheten att äventyra andras intressen om det gynnar dem”.

De flesta trodde ju att Clinton skulle vinna med stöd i mätningar som tydde på ett betryggande försprång. De då bespottade opinionsexperterna har ägnat sig åt en hel del självrannsakan. En av dem, Nate Cohn i New York Times, pekade på förklaringar som att fler i gruppen som inte hade bestämt sig till slut röstade på Trump och att dennes supporterskara var större än förväntat – och att man i de avgörande delstaterna inte fångade upp beteendemönster som hade med utbildningsnivå att göra.

Att så många i den vita under- och medelklassen svek partiet är något som demokraterna (och den kandidat man väljer att satsa på 2020) måste ta itu med. En av de verkligt drabbande inblickarna i Allens–Parnes bok är vilken stor roll expresidenten Bill Clinton (omtalas mestadels lite nedsättande som ”Bill”) spelade bakom kulisserna. Men varningarna från detta nu åldrade politiska underbarn om brexit och Trumps lockelse föll inte i god jord. Ovan nämnde Mook vägrade att lyssna eller lätta på penningpungen i problematiska nyckelstater som Wisconsin.

Det andra genomgående temat är, knappast överraskande, Hillary Clintons svaghet som politiker och folktalare. Hon ville bli president men inte kampanja (med Trump föreföll det vara tvärtom). Förmodligen slickade hon i sig Obamas smicker om att ingen hade varit mer kvalificerad för ämbetet än hon, men Allen–Parnes drar fram omdömeslöshet som installeringen av e-postservern hemma i bostaden och de furstligt avlönade föreläsningarna för Goldman Sachs som de sammanfattar med uttrycket ”hennes kärlek till dollarn”.

Analysen i boken visar att mycket av kampanjen är sig lik från 2008, med en paranoid ganska dålig chef i toppen. Efter primärvalsförlusten i Michigan tyckte Hillary att kampanjstaben hade ”misslyckats med att kalibrera budskapet, entusiasmera viktiga väljargrupper och se till att väljarna begav sig till vallokalerna”. Hillarys svagheter poängteras extra mycket i återkommande avsnitt om talen, som oftast hamrades fram mödosamt av talskrivare – och som inte byggde på inspirerande idéer och slagord från henne själv.

Det mest rafflande avsnittet handlar om valdagen och de allt dystrare siffrorna. Från Florida rapporterade en medarbetare att ”det står illa till”. Distrikt med övervägande vit befolkning gick till Trump, med bred marginal. Hillary vägrade sedan att erkänna sig besegrad så länge att Obama fick ingripa och mana henne att ringa. ”Gratulerar Donald”, sa hon i ett samtal som varade i ungefär en minut. Och till Obama fick hon säga: ”Mr President. I’m sorry.”

Vad kan framtida kampanjmakare lära sig av denna bok? I första hand att ovan nämnda algoritmer, sofistikerade instrument för opinionsmätning och detaljerade väljarregister visserligen är viktiga, men att det finns en parallell till den gamla klyschan i orientering. Om väljarna dras till en kandidat som Donald Trump (och Bernie Sanders), är det nödvändigt att ta en ordentlig titt på både karta och kompass.

Hillary Clinton är tillbaka igen efter den korta period då hon, naket utan makeup och hårsprej, poserade för selfies i skogarna nära hemmet i Chappaqua. Hon har tagit initiativ till en så kallad PAC som ska samla in medel till demokratiska kandidater, främst i de 23 kongressdistrikt som hon segrade i och som representeras av republikaner. Att hon (och Bill) alltid har kunnat dra in pengar är välkänt. Republikanerna vet av erfarenhet att en Hillary på kampanjstigen gynnar dem, men nu är det knappast några demokrater som tycker att de står i tacksamhetsskuld till paret Clinton – och som därför kanske avböjer erbjudanden om möte med Hillary.

Ett obligatoriskt PS: Hillary Clinton skulle ha vunnit i ett annat system än det amerikanska, med primärval och olika viktning för delstaterna i elektorskollegiet. En annan person som bittert fick erfara detta heter Al Gore.

Mest lästa just nu

1) Det boklösa folkhemmet av Annika Borg

2) Nej till fegheten av Thomas Engström

3) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

4) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

5) Ett eget val av Henrik Dahlquist

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Frankensteins mönster av Dan Korn

2) Vägen ur limbo av Thomas Gür

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...