VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Försök till liv

Av Lena Kåreland

Paul Valéry borde bli Frankrikes president. Det hävdade motståndsmannen Jean Moulin, i en diskussion om hur Frankrikes institutioner skulle utformas efter andra världskriget.

Moulin beundrade poeten Valéry och kunde flera av hans dikter utantill. Om presidentens roll var begränsad och huvudsakligen symbolisk, var det viktigt att välja en intellektuell person. Frankrike behövde efter de förödmjukande krigsåren återvinna sin kulturella glans. Och vem kunde bättre klara den uppgiften än Valéry, menade Moulin. Men när kriget var slut var Moulin död, mördad av tyskarna, och Valéry var döende

Valéry, född 1871 och död 1945, var en intellektuell centralfigur i sin tids franska samhälle. Hans liv omfattar i stort sett den tredje republiken, som uppstår i och med andra kejsardömets fall 1870 och upphör 1940, då de tyska trupperna marscherade in i Frankrike. Efter invalet i Franska akademien 1925 fick Valéry mer och mer rollen att representera Frankrike i en rad kulturella sammanhang, både i hemlandet och utomlands. Han blev Frankrikes officielle poet och var en mycket uppskattad och skicklig talare. År 1937 erhöll han en professur i poesi vid Collège de France, där hans föreläsningar lockade mängder av åhörare. Inte mindre än tolv gånger nominerades han till Nobelpriset i litteratur, och akademien lär ha haft avsikten att ge honom priset för år 1945. Men Valéry avled under sommaren detta år och hedrades då av Charles de Gaulle med statsbegravning. Liksom Moulin älskade de Gaulle Valérys poesi.

Under en lång tid efter andra världskrigets slut var Valérys ära och berömmelse odiskutabel. Han uppfattades som föregångare till den nya romanen och den moderna litteraturen. Man beundrade bredden och mångsidigheten i hans författarskap, och han sågs som ett universalgeni. Han var inte bara poet utan också filosof och en skicklig essäist, som skrev om såväl konst och musik som historia och aktuella händelser. Likaså var han en framstående litteraturkritiker, trots att han karakteriserade sig själv som en icke-läsare. I en kommentar med anledning av Marcel Prousts bortgång 1922 tillstod han att han läst ytterst litet av Proust, och det han läst fann han svårsmält. Ändå ansåg han att Prousts död var en stor förlust för litteraturen. Proust å sin sida tycks inte heller ha uppskattat Valéry. Den senares diktsamling La jeune parque, som författaren skickat honom, låg ouppsprättad på Prousts skrivbord.

Idag har Valérys författarskap inte samma anseende som tidigare. Många förknippar det med något gammalmodigt, grått och tråkigt. Men Valéry är alltjämt en återkommande referens. I den japanske filmregissören Hayao Miyazakis film Le vent se lève 2014 (Det blåser upp en vind) knyter titeln an till Valérys kända dikt ”Le cimetière marin”. Det utkommer också studier över Valerys liv och verk med jämna mellanrum. Bland de senaste märks den franske forskaren Hervé Dumez autobiografi över Valéry, Incertain Paul Valéry. Där skildras författarens liv i första person såsom han själv skulle kunna ha berättat det, och såsom han delvis också har berättat det i de dagboksanteckningar han noggrant förde varje dag och i de många brev han regelbundet skrev. Dumez utgår således från Valérys egna ord och skapar inte några fiktiva texter. Hans ambition är att försöka förstå hur författarens tankar föds och utvecklas. Han låtsas inte vara Valéry, lånar bara dennes röst för att låta författaren själv komma till tals och ge nycklarna till sitt författarskap. Men även om Dumez håller sig strikt till befintliga källor, kan gränsen mellan det dokumentära och fiktiva ändå vara svår att urskilja. Trots det ger Incertain Paul Valéry, en bok på drygt hundratalet sidor, en ytterst fängslande skildring av Valéry. Dumez får diktaren att träda fram i helfigur och levandegör såväl livet som verket.

Valérys väg till skrivandet och till poesin var långtifrån spikrak. Han var inget skolljus. I läroverket i Montpellier var han en medioker och egensinnig elev, som inte ville böja sig för något grupptryck och inte acceptera de lärdomar som skolan förmedlade. Han ville själv finna sin väg. Först i 50-årsåldern blev han författare på heltid. Tidigare hade han bland annat haft tjänst på Krigsministeriet och varit privatsekreterare till en chef vid nyhets- och reklambyrån Havas. Dumez dröjer i sin skildring vid ungdomsårens betydelse. Med en uppväxt i staden Sète vid Medelhavet kom kärleken till havet, vågornas svall och strandens starka solljus att prägla Valéry för livet. Under sin konfirmationsundervisning lärde sig den unge Paul att hata bikten, detta påtvingade utelämnande av sig själv. Att skydda sitt jag blev alltifrån ungdomsåren ett starkt behov hos honom.

Redan tidigt hade Valéry börjat skriva dikter, och han var en ivrig läsare av poesi, särskilt Victor Hugo. Efter sin studentexamen gav han sig i kast med studier i juridik, men fortsatte att skriva lyrik. På söndagarna stängde han in sig i sitt rum för att skriva för att som han själv uttryckte det befria sig ”från veckans alla stupiditeter”. Några av hans vänner lät publicera hans första alster, som väckte viss uppmärksamhet. Vad som kom att bli avgörande för Valérys utveckling var kontakten med symbolisternas ledare Stéphane Mallarmé. Denne hade tagit del av några av hans tidiga dikter och uppskattade musikaliteten i hans sonetter. När Valéry kom till Paris uppsökte han Mallarmé, vars dikter han ansåg representera det yppersta som litteraturen kunde åstadkomma. Vad skulle man kunna skriva som överträffade Mallarmés poesi?

Upptäckten av Mallarmés dikt fick det märkliga resultatet att Valéry tystnade som lyriker. Vid 25 års ålder fann han det inte längre värt att skriva poesi. Han började istället ägna sig åt naturvetenskapliga studier, lockad av det rationella och exakta. Även längre fram i livet sökte han sig gärna till naturvetare. Han beundrade Albert Einstein och var mycket stolt över att Einstein 1926 lyssnade till honom när han föreläste i Berlin. Men om Valéry nu inte längre skrev dikter, gick det an att skriva prosa. Han gav ut L’introduction à la méthode de Léonard de Vinci 1894 (Introduktion till Leonardo da Vincis metod)och La soirée avec Monsieur Teste 1896 (En afton med herr Teste). Leonardo da Vinci hade han upptäckt under sina matematiska studier. Samtidigt började han fantisera fram en gestalt som blev den fiktive monsieur Teste, vilken har åtskilliga drag gemensamma med sin skapare, till exempel den starka inriktningen på det cerebrala och det rena tänkandet. Monsieur Teste säger sig vara ”besatt av Objektivitetens Demon”. Han söker det allmängiltiga och strävar efter att komma bort från det kroppsliga, från känslor och drifter.

Det dröjde 20 år innan Valéry återvände till poesin, därtill uppmuntrad av bland andra André Gide som hela livet var en nära vän och förtrogen. År 1917 utkom La jeune parque, en poesisamling skriven på alexandriner. Den skilde sig markant från den poesi som skrevs av dåtidens unga författare i färd med att etablera modernismen. Onekligen passade Valérys poesi inte riktigt in i en tid där diktarna sökte finna nya moderna uttryck och där André Breton var på väg att lansera den automatiska skriften. Det hindrade inte att Breton och Valéry under en tid stod varandra nära, träffades regelbundet och brevväxlade. Det var den drygt 20 år yngre Breton som inledde bekantskapen genom att skicka en dikt han skrivit till författaren av Monsieur Teste, ett verk han läst med stor beundran. Valéry visade sig vara en lyhörd läsare och kommentator, och de båda författarna diskuterade intensivt estetiska frågor. Breton försökte få Valéry att upptäcka den moderna konsten, till exempel kubismen, vilket dock misslyckades.

La jeune parque hade delvis tillkommit under första världskriget, Valéry såg det som sin plikt att arbeta för det franska språket när han inte stred på slagfältet. Skrivandet var för honom även ett sätt att bekämpa krigsårens ångest. Diktens form mer än dess innehåll var det väsentliga, och Valéry valde sina ord med yttersta precision. Att skriva en poesi i analogi med musiken var också viktigt för Valéry, som beundrade såväl Wagner som Gluck. La jeune parque blev en omedelbar framgång och författaren höjdes till skyarna. Dikternas formfulländning fick några att se honom som en arvtagare till Racine. Valéry, som alltid höll sig till de klassiska formerna, är utan tvivel den siste franske poet som skrev perfekt metriskt regelbunden vers. Något större inflytande på senare franska diktare har han därför aldrig haft. Han har inte heller med sina dikter nått ut till den breda publiken. Knappt hade han avslutat La jeune parque förrän han började skriva det som är hans kanske mest kända dikt Le cimetière marin. Den publicerades första gången i en tidskrift 1920 och kan kortfattat beskrivas som en metafysisk meditation över döden. Men dikten manar också till handling och uppmanar: ”Il faut tenter de vivre (Man måste försöka leva).” År 1922 utkom diktsamlingen Charmes, som ytterligare befäste Valérys position som sin tids främste poet.

Valéry höll en egen profil och kände sig inte i samklang med sina samtida. Sin egenart och obestridliga narcissism utvecklade han i de reflektioner och tankar, betitlade Cahiers, som han varje morgon ända fram till sin död skrev ner medan han drack sitt kaffe och rullade de första av dagens sextio cigarretter. Under dessa morgontimmar kunde han vara sig själv i den ensamhet som blivit en andra natur för honom. Anteckningarna är ett slags lång monolog där diktaren, ofta med pessimism, begrundar sin tillvaro och sin samtid. De har getts ut efter hans död i olika utgåvor. Valéry hade en mycket bestämd uppfattning om författarens skapande och relation till sin publik. Någon ”ren” litteratur var inte möjlig så länge diktaren tänkte på sig själv som någon som vände sig till en publik. När textens mottagare var i författarens tankar fanns det alltid reservationer, en dold avsikt och förställning, menade Valéry. Varje litterär produkt är därför oren. Ett undantag var Mallarmé som var totalt ointresserad av publikens smak.

Som människa var Valéry komplicerad och motsägelsefull, tillbakadragen och gåtfull. Hans uppfostran hade gett honom ett visst förakt för folket och demokratin. Men även om han i många stycken uppvisade en konservativ hållning, kunde han också vara radikal. Man har kritiserat hans ställningstagande i Dreyfusaffären, då en viss antisemitism även kom till uttryck. Å andra sidan var han angelägen om att få träffa en person som socialistledaren Jean Jaurès, vars skrifter han läst med intresse. Han var tidigt kritisk till Pétain och Vichyregimen. Under några av krigsåren avstängdes han också från att föreläsa vid Collège de France. På det personliga planet hade han flera uppslitande kärleksrelationer och tyngdes periodvis av ekonomiska bekymmer. Det gjorde att han åtog sig alltför många uppdrag av olika art. Under årens lopp skrev han bland annat flera förord och reste ivrigt runt för att föreläsa och delta i konferenser. Men samtidigt hann han ge ut en rad lysande essäsamlingar som kanske mer än hans poesi bevarat sin fräschör och aktualitet. I svensk översättning finns Degas, danse, dessin(Degas) och L’âme et la danse (Själen och dansen). Man bör heller inte glömma bort Valérys omfattande korrespondens som först under senare decennier till vissa delar blivit tillgänglig och utgör en fascinerande läsning. År 2009 utkom till exempel en komplett utgåva av Valérys korrespondens med Gide.

Valéry hade en skeptisk hållning till biografier, något som inte tycks ha hämmat dem som biograferat honom. Det finns flera läsvärda biografier över Valéry. Grundläggande är Denis Bertholets arbete från 1995 och Michel Jarretys imponerande verk från 2008, en lunta på över 1 000 sidor. Mer populärt hållen men inte mindre läsvärd är Benoît Peeters Valéry. Tenter de vivre (2014), som 2016 utkom som pocketbok med titeln Valéry. Une vie. En röd tråd i Peeters biografi är den spänning mellan ett lysande intellekt och ett känsligt och vekt hjärta som satte sin prägel på Valéry som både människa och författare. Denna spänning tydliggörs också i titeln till Dumez’ autobiografi: ”Incertain Paul Valéry”. Därmed betonas både den osäkerhet som Valéry kände inför sitt skrivande och den osäkerhet som präglade honom även som människa. Han var en synnerligen sträng bedömare av sina egna alster, och personligen drabbades han ofta av perioder av nedslagenhet och ångest. Han växlade oupphörligt mellan olika tillstånd, ibland tyckte han sig vara allt, ibland ingenting.

Mest lästa just nu

1) Det boklösa folkhemmet av Annika Borg

2) Nej till fegheten av Thomas Engström

3) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

4) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

5) Ett eget val av Henrik Dahlquist

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

2) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

3) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

4) Upplysning slår underhållning av Niklas Ekdal

5) En stat i staten av Hans-Gunnar Axberger

NR 6 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...