VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Ledare

Lära sig eller tycka till?

Av PJ Anders Linder

Steget kan tyckas långt från cigarrettdimma över franska cafébord till varmluftsmoln i svenska klassrum, men faktum är att gårdagens galliska filosofi numera ekar i folkhemmets skolor.

De svaga kunskapsresultat som blivit tydliga genom en rad internationella mätningar har naturligtvis mer än en förklaring. Men en avgörande faktor ligger i själva synen på kunskap och lärarens uppgift, och denna präglas i hög grad av idéer som symboliseras av namn som Foucault och Bourdieu.

Idéhistorikern Ingrid Wållgren skriver ytterst intressant på detta tema i Kunskapssynen och pedagogiken (Dialogos, 2017) – en nyutkommen bok där hon tillsammans med professorerna Inger Enkvist, Martin Ingvar och Magnus Henrekson tacklar frågan: ”Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas.”

Det är långt ifrån enkelt att frilägga och begripliggöra det omfattande och amorfa tankegods som brukar sammanfattas med begreppet ”postmodernism”, men Wållgren gör det med klarhet och skärpa.

Postmodernism handlar i hög grad om ifrågasättande: Med vilken rätt utövar makthavare sin makt? Vilka intressen döljer sig bakom samhällets etablerade sanningar? Varför skulle just vetenskapens utsagor vara oomtvistliga och giltiga för alla?

Att kritiskt pröva makthavare och doktriner är naturligtvis inte fel. Tvärtom. Men som så ofta blir det djupt problematiskt när idéer muterar till ideologier och drivs till sin spets. I postmodernismens fall har processen slutat dels i banal relativism, dels i en kronisk misstänksamhet där man anar auktoritära makthavare i varje buske. Detta hopkok har fått ett förbluffande genomslag i humaniora, samhällsvetenskap och pedagogik.

Wållgren påpekar att ideologin är som klippt och skuren för skolan. Här kan de postmodernistiska hjältarna avslöja maktutövning i form av krav på värnlösa elever att lära sig just vad överheten har pekat ut, och de kan blottlägga det ”symboliska våld” som manifesteras i klockor, katedrar och klassböcker. Läraren blir en hantlangare i systemets tjänst med uppgiften att disciplinera och strömlinjeforma.

Slutsatsen blir att lärarna måste sluta att vara kunskapsförmedlare, som utövar makt genom att skilja på viktigt och mindre viktigt, och istället bli handledare som hjälper eleverna att själva välja ämnen och frågeställningar. Långt innan skolbarnen har hunnit bygga upp ett vetande och skaffa sig lite överblick ska de ifrågasätta och kritisera. Ämneskunskap får stå tillbaka för attityd.

En tänkbar invändning är att det är skillnad mellan teori och praktik. Ideologer på högskolan må gissla de traditionella idéerna om objektivt vetande och värdet av att fördjupa sig och bygga upp kunskap över tid, men ute i verkligheten låter man väl sig ändå inte luras av sådant?

Det sorgliga svaret på frågan ger Inger Enkvist i kapitlet efter Wållgrens. Där går hon igenom den gällande läroplanen och visar hur både den och betygskriterierna genomsyras av postmodern popteori. Dokumenten som reglerar skolans arbete handlar i ringa grad om vilka fakta och färdigheter eleverna ska tillägna sig men desto mer om hur de ska diskutera och problematisera. Alla ämnen blir mer eller mindre samhällskunskap, konstaterar Enkvist, och i samhällskunskapen fäster man stor vikt vid hur bra eleverna kan ”uttrycka och värdera” ståndpunkter och perspektiv.

Detta fokus på att prata om ämnen istället för att lära sig dem leder säkert till det ena eller andra men inte till ökad kunskap. Däremot för det med sig ökad skiktning mellan dem som kommer från hem med intellektuella erfarenheter och dem som inte gör det. Det talas ständigt om att likvärdigheten i skolan måste öka, men praktiskt taget aldrig om det som verkligen skulle göra skillnad: att man ställer upp precisa kunskapskrav som är begripliga för alla och slutar med de flytande bedömningar som öppnar en gräddfil åt dem som har lärt sig ”kunskapssamhällets” jargong redan i barnkammaren.

Typiskt är också att den upphetsade debatten om företag som tjänar pengar på skolverksamhet bara handlar om dem som startar skolor och erbjuder alternativ men aldrig om charlatanerna till föreläsare som har satt postmodernismen på bolag och kryssar från den ena kommunala konferensen till den andra.

Svensk skoldebatt präglas av friskolegräl och återkommande löften om ännu mer pengar, men Magnus Henrekson och hans medförfattare argumenterar övertygande för att båda de frågorna är stickspår. Det svenska skolsystemet har redan mer pengar än de flesta och skillnaderna är i alla avseenden små mellan kommunala och fristående skolor. Det centrala är förväntningar och kunskapssyn.

Mest lästa just nu

1) Vår tids dogm av Katarina Barrling

2) Sympati från djävulen av Bengt Ohlsson

3) Vi måste göra motstånd av Magnus Ranstorp

4) Mot brott och slöseri av PJ Anders Linder

5) Hinner vi laga pyspunkan? av Anna Dahlberg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Vi måste göra motstånd av Magnus Ranstorp

NR 7 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...