VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Krönika

Den där jäveln som alltid smiter

Av Annika Borg

Varje veckoslut besöker jag min lokala fiskaffär för att inhandla deras utmärkta varor av skilda slag. Ofta blir fiskaffären också platsen där en rad stimulerande samtal om tillvaron utspelar sig. Som nyligen, då kräftsäsongen var i full gång och doften av krondill mötte mig när jag sköt upp dörren.

Håller ni på att koka kräftor, frågade jag och fylldes av ett visst vemod, eftersom jag vet hur det går till. Dessutom hade jag en gång en traumatisk upplevelse i Portugal, då en krögare med en tång tvingade en stor levande hummer att vara kvar på en inte fullkomligt het grill. Saken hade naturligtvis inte varit så mycket trevligare att bevittna om grillen varit tillräckligt het, men det är en kväll jag aldrig glömmer. Och jag begrät faktiskt den där hummern, som någon beställt, och försökte finna tröst genom att titta ut över havet och tänka djupa tankar.

Jodå, kräftor kokades, bekräftade fiskhandlaren. Även om jag försökte hindra mig själv så ramlade frågan över mina läppar: Är det inte jobbigt att koka dem? Och kastade mig därmed in i en, som det skulle visa sig, djup diskussion om hur det känns att koka kräftor. Ett samtal som skulle förändra min syn på fiskhandlares upplevelser, kräftor och ge mig anledning att gå hem och leta upp texter i banden av Filosofin genom tiderna.

Min vän fiskhandlaren berättade att tricket var att inte tänka på vad man faktiskt gjorde. Och det gick ganska bra, om det nu inte var för ”den där jäveln som alltid smiter”, sa handlaren med emfas. Fascinerad lyssnade jag till när han berättade om att detta är ett känt fenomen bland fiskhandlare: Det är alltid en kräfta som lyckas smita undan koket och som hittas utanför och levande när allt är klart. Han ryckte upp en ståldörr till en kyl och visade mig en ensam, levande kräfta bland övrig fisk. Det här är den från igår som ska i med de andra om en stund, han får sitta här så länge, sa fiskhandlaren. Han öppnade sedan den andra kyldörren och visade en hel hink full av kräftor. Jag funderade över om han trodde att den ensamma på något sätt skulle uppvigla de andra som stod på tur att kokas. Men den frågan behöll jag för mig själv.

Vad ska vi kalla honom? undrade jag och tittade in i kylen med den ensamma kräftan. Evald? Nej, inga namn sa min vän, då fungerar det inte, det blir för personligt. Det är när de blir individer som det blir jobbigt, förstod jag. Är de en grupp behandlar vi dem som livsmedel, fortsatte han. Men så är det den där jäveln som alltid smiter. Den som gör att kräftkoket inte bara blir till en massa av sprattlande mat som kräver vissa drycker, utan några att nästan relatera till. Det är som om de gör det i trots mot sitt öde, resonerade vi vidare. Han slängde igen dörren till kylen där den ensamma kräftan befann sig och jag tvingade mig att inte tänka på Evalds öde, som väl skulle inträffa ungefär samtidigt som jag lämnade butiken.

Egentligen är det här en större filosofisk fråga, enades vi om. Det är när någon framträder som individ som vi inte längre kan behandla den personen som en suddig kontur i en anonym massa vi inte behöver förhålla oss till. En målmedveten objektifiering är i grunden förutsättning för mänsklig grymhet. Det har historien visat och filosofihistorien analyserat. Även om det alltid är vanskligt att dra historiska paralleller, så kan man etiskt och filosofiskt se ett mönster. Och som alla mönster finns givetvis även avvikelser. Att man ser en människa som en individ är inte en vaccination mot att inte bruka våld mot henne. Inte heller leder all kollektivism till brutalitet. Men mönstret finns där: Objektifieringen och kollektiviseringen av människor är den röda, blodiga tråden i historien om mänsklighetens grymhet.

Vår filosofiska diskussion hade dragit ut på tiden och förskjutit kräftkoket en stund. Nu var det dags. Ska du inte ha med dig några från gårdagens kok? undrade min vän. Jag log artigt och tackade nej. Sanningen är den att jag inte äter kräftor. Som ung var jag en kräftätare av enorma mått. Min pappa fick köpa två hinkar till oss om jag skulle vara med på radhuslängans årliga kräftskiva. Det var innan jag riktigt tagit in kräftkokets verklighet. Sedan undslapp sig min mamma dessutom att kräftor är släkt med gråsuggor. Men jag är gärna med på kalaset.

Mest lästa just nu

1) I stim, skov och kaskad av Torbjörn Elensky

2) I ett främmande land av Gunilla Kindstrand

3) Det heliga krigets lockelse av Eli Göndör

4) Frankensteins mönster av Dan Korn

5) Våga vårda värden av Carl Lindstrand

NR 7 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...