VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Samhälle

I den stora periferin

Av Karin Stensdotter

Allt fler fransmän lever utanför den globaliserade ekonomins städer. De känner sig undan-trängda och maktlösa.

För ett par år sen vandrade en svägerska och jag med varsin son under några sommarveckor i Centralmassivet. Vår utgångspunkt var Le Puy-en-Velay och riktningen Santiago de Compostela. På slingrande vägar tog vi oss igenom hela massivet.

Vandringsleden finns utmärkt på diverse kartor och alla städer, byar, härbärgen och sevärdheter finns nedtecknade i lika utförliga guideböcker. Det är alltså bara att packa ryggsäcken, ta tåget och sen knalla på.

Centralmassivet är glesbefolkat men längs leden har den mänskliga närvaron tätnat något; de som bebor de gamla stenhusen har ofta öppnat sina hem för betalande gäster. Så här i efterhand inser jag att vi här möter två typer av värdar, dels de som av någon anledning flyttat hit från stan och som vill starta ett nytt liv, dels de som är från regionen och som antingen ärvt eller köpt en gård längs leden. För båda grupperna är den lågbudget-turism vi utgör en förutsättning för överlevnaden. Här måste man ha minst två inkomstkällor.

Det är dessa människor jag kommer att tänka på när jag läser Christophe Guilluys både hyllade och kritiserade böcker, La France périphérique (Champs, 2014) i översättning ungefär Det perifera Frankrike och uppföljaren Le crépuscule de la France d’en haut (Skymningstid för Frankrikes eliter) på förlag Flammarion 2016.

Guilluy är geograf, hans verktyg är kartor och statistik. I de här böckerna gör han en omläsning av det franska samhällets tillstånd i den globaliserade erans tidevarv.

I det allmänna medvetandet och enligt den officiella statistiken bor cirka 95 procent av fransmännen i eller ”under inflytande av” stora eller mellanstora städer, och som alla vet är stadsborna dagens vinnare. Guilluy visar att det sista inte alltid stämmer. Folk bor visserligen i städer, men bara de tjugo största franska städerna utvecklas i den globaliserade ekonomin. Här ackumuleras, alltsedan industrinedläggningar och utlokaliseringar tog sin början i mitten på 70-talet, arbetstillfällen, kulturutbud och utbildningsmöjligheter.

Guilluy ritar om kartan och visar att endast cirka 40 procent av befolkningen bor i tillväxtstäder. Resten, de som bor på landsbygden, i små och mellanstora städer och i den yttersta kransen kring de stora städerna lever i den globaliserade ekonomins bakvatten. Och av dessa 60 procent tillhör majoriteten något jag översätter till småfolket: arbetare, löntagare, lågutbildade, lägre medelklass. Det är framför allt de här grupperna Guilluy gjort till sin uppgift att lyfta fram.

För Guilluy är bakgrunden till alla samhällsförändringar ekonomisk. Någon blir rik, de flesta blir det inte. Pengarna styr. Han talar också om klasser och klasskamp och skriver in sig i en marxistisk tradition. Det gör att hans analys har luckor (allt är ju inte materia), men den är samtidigt heltäckande, vilket i hög grad bidrar till dess trovärdighet.

I den multikulturella, amerikaniserade staden, vars ekonomi är inflätad i den globala, finns det inte längre plats för småfolket, helt enkelt därför att det inte har råd att bo där. De cirka 20 procent av fransmännen (högutbildade, gammal och ny borgerlighet) som vinner på globaliseringen har tagit över stadskärnor och närförorter. De håller med bostadsprisernas hjälp både småfolket och det Guilluy kallar den nya underklassen, invandrarna, effektivt på avstånd.

Kring de stora franska städerna ligger en krans av betongförorter motsvarande vårt miljonprogram. Här var det då husen byggdes attraktivt att bo och hit flyttade inledningsvis den franska medelklassen. Men det är framför allt hit som invandrarna sedan i omgångar har kommit. Med snabb genomströmning (de som kan flyttar härifrån och husen fylls på med nya nyanlända) och rejäl etnisk mix blir resultatet ofta sjunkande skolresultat och social oro. Och medan de gamla etablerade invandrarna stannar eller flyttar inom området så flyttar småfolket återigen utåt.

Att småfolket känner misstro mot etablissemanget framstår som rätt normalt under dessa förutsättningar.

Guilluy lägger även en del av ansvaret på medierna. Han visar hur det perifera Frankrike får minimalt med plats i nyhetsrapporteringen. Istället speglas den välmående urbaniserade medelklassen, politiker och kulturpersonligheter, de som talar om hur mycket de gillar olika men som bor i stadskärnornas vita reservat. Medierna är lojala och i symbios med den politiska makten och journalisterna själva tillhör vinnarna i den globaliserade ekonomin.

Den politiska konflikt som medierna speglar är den etniska, den mellan infödda fransmän och invandrare. Förorten och upploppen till exempel. Fast enligt Guilluy är motsättningen falsk såtillvida att den aldrig kan leda till någon politisk förändring en sådan kommer alltid underifrån. Invandrarna är för få, och också de är en del av den globaliserade stadens ekonomi; det är de som tillhandahåller den service staden behöver. De har heller inga politiska partier som representerar dem. Så är också deras valdeltagande lika lågt som det perifera Frankrikes.

Men det perifera Frankrike är större. Mycket större. Och det perifera Frankrike har också numera politiker som påstår sig representera dess intressen.

För naturligtvis har dessa geografiska och ekonomiska förändringar en politisk motsvarighet. När de Gaulle 1958 fick det franska folkets stöd för en ny konstitution var ledordet stabilitet. Det nya systemet befrämjade det tvåpartisystem som faktiskt sedan höll fram till valen i våras, om än med större och större demokratiskt underskott. Republikanerna och socialisterna har turats om att regera och under rekordåren representerade de verkligen sina väljare. Men, vartefter det perifera Frankrike vuxit har de etablerade partierna tappat väljargrupper. I den mån något parti fångat upp dem så är det Nationella fronten. Jean-Marie Le Pen började i mitten av 1980-talet få bredare stöd och det berodde då på hans främlingsfientlighet. Vartefter motståndet mot globaliseringens effekter vuxit har partiet plockat upp även den frågan. För Guilluy är detta inget konstigt, småfolket är de som får ta smällarna av både globaliseringen och invandringen. Det är deras jobb som försvinner, och det är de som, till skillnad från de styrande klasserna som förskansat sig bakom innerstädernas betalmur, i praktiken får leva i de socialt oroliga områdena. Det är också de som hellre än att ta till våld flyttar längre ut och finner en stabil majoritet av likar.

Att lägga sin röst på Front National är alltså inte en okunnig, dum eller rasistisk handling utan en följd av en rationell analys och det ur småfolkets synvinkel minst dåliga alternativet.

De gamla partierna, höger som vänster, har helt släppt dessa väljargrupper, deras egna kärnväljare håller på att dö undan och få nya kommer till. Nationella fronten däremot har en ung väljarkår som sakta växer. Och den här trenden kan, enligt Guilluy, egentligen bara fortsätta så länge inga seriösa partier gör sig till talesmän för det småfolk man gjort överflödigt.

Guilluy förutspådde inte det valresultat vi såg våren 2017 där den unge och i stort sett okände Emmanuel Macron först blev vald till president och sedan dessutom lyckades få egen majoritet i nationalförsamlingen. Men han prickade in både Socialistpartiets kollaps och Republikanernas tillbakagång.

Vad som händer nu är fortfarande en öppen fråga. Efter läsningen av Guilluys böcker är mitt tips att antingen lyckas Macron mot alla odds reformera Frankrike och i sådana fall blir han omvald. Eller så fortsätter småfolkets kräftgång, med ökat stöd för diverse populister som följd. Tills de en dag får ett genombrott.

Vad som är mest troligt törs jag inte riktigt tänka på.

Mest lästa just nu

1) "Vi klarar det" av Annika Borg

2) Mest pengar vinner av Karin Henriksson

3) En hjälte i vadmal av Patrik Oksanen

4) Konstnärinnan som tog plats av Lotta Gröning

5) En gammal strid av Malcom Kyeyune

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Innehållets nationalscen av Olle Lidbom

2) Den andra sidan av myntet av Håkan Tribell

3) Ta oss på allvar! av Jasenko Selimovic

4) Mannen bakom storverket 1809 av PJ Anders Linder

5) Upplysning slår underhållning av Niklas Ekdal

NR 7 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...