VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Våga vårda värden

Av Carl Lindstrand

Det är dags att göra upp med ängsligheten kring kultur och kulturarv. Prioritera historiskt djup över samtidsrelevans.

Enligt en av förgrundsgestalterna inom den moderna historieforskningen, den tyske professorn Leopold von Ranke, var historieforskningens uppgift varken att sätta sig till doms över dåtiden eller att vara någon vägvisare mot framtiden. Uppgiften var istället uteslutande att fastställa vad som faktiskt har ägt rum eller, med von Rankes egna ord, wie es eigentlich gewesen. För den som vill förstå kulturarvet, vare sig det handlar om ett specifikt svenskt sådant eller ett mer universellt mänskligt, kunde man tro att synsättet mer eller mindre skulle vara en självklarhet. Att kulturarvet således helt enkelt består av de lämningar och traditioner som vi fått oss till arvs från tidigare generationer. Att det är dessa lämningar och traditioner som vi har att förhålla oss till och förvalta åt kommande generationer. Likväl är detta synsätt på intet sätt självklart i dagens Sverige och man kan med rätta fråga sig varför.

Förutom förhållandet att historievetenskapen sedan von Rankes tid – han var verksam som professor mellan 1825 och 1871 – har influerats av andra synsätt, enkannerligen av postmoderna strömningar men också av renodlat ideologiska föreställningar om kulturens roll i samhället som folkuppfostrande medium, har för svenskt vidkommande och på senare år det stora flyktingmottagandet, inte minst under 2015, samt framväxten av parallellsamhällen där det traditionellt svenska hamnat på undantag, kommit att sätta sina tydliga spår i såväl realpolitiken som det offentliga samtalet omkring kulturarvet. Det är måhända inte ägnat att förvåna. Det tidigare förhållandevis kulturellt homogena Sveriges möte med nya kulturer kan sägas ha skapat en sorts identitetskris på en aggregerad nationell nivå. Svenska beslutsfattare och myndighetsutövare måste nu plötsligt på allvar ställa sig frågan vari svensk kultur egentligen består. I förlängningen uppstår då även frågor om vad kultur och kulturarv överhuvudtaget är för företeelser.

Detta har gett spelrum för identitetspolitiska idéer på bekostnad av sakkunskap och ett klassiskt bildningsideal. Svensk kultur framställs ofta som en eklektisk blandning av kulturella intryck utifrån, och följaktligen som något i sig ointressant som inte skall betonas i mötet med människor från andra kulturer och som då inte heller skall bäras fram av svenska kulturvårdande institutioner. Istället betonas inkludering. Alla, oavsett ålder, bakgrund och förkunskaper, skall kunna tillgodogöra sig statligt tillhandahållna utställningar. Alla kulturella uttryck anses vidare vara lika mycket värda, vilket skapar svårigheter i att definiera det kulturarv som skall förvaltas. Ett talande exempel på tankefigurens yttersta omsättning i praktiken är regeringens, genom det av Miljöpartiet styrda kulturdepartementet, beslut från april i år att inte nominera några svenska förslag till Unescos lista över immateriella kulturarv (varmed exempelvis avses muntliga traditioner, musik eller dans) med motiveringen att det är ”många gånger problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan” och att inordna kulturarv och traditioner i en ”värdehierarki”. Resultatet av synsättet blev alltså här att Sverige inte skulle ha något immateriellt kulturarv alls som i ett större sammanhang är värt att bevara.

Men kulturella uttryck kan trots allt ha olika värde, även om det ytterst och rent epistemologiskt må återfinnas i den enskilde betraktarens öga. De flesta skulle således enas om att exempelvis ett avsnitt av Dallas eller Paradise Hotel inte har samma verkshöjd som en pjäs av Shakespeare. Det borde därför rimligen finnas åtminstone några traditioner som uppstått eller formats i Sverige som kunde vara av intresse för mänskligheten som helhet. För det är ju det Unescos lista över immateriella kulturarv går ut på, inte att gynna någon sorts kolonialt förtryck eller något upphöjande av den egna kulturen som högre stående än andra.

Denna ängsliga hållning är dock inte begränsad endast till svenska kulturella uttryck. Ett annat exempel på trenden är således utställningen ”Tillsammans” som ges på Världskulturmuseet i Göteborg. Här blandas över 1 000 objekt från olika kulturer i samma montrar utan annat sammanhang än att objekten synes fylla samma funktion. Objekten beskrivs mycket lakoniskt, exempelvis som följer: ”Sittpuff. Kommer från Saudiarabien” eller ”Pall, gjord av trä. Kommer från Uganda”. Syftet med detta är måhända att förmedla hur lika alla vi människor är – vilket förvisso är lovvärt – men vad förmedlar man för kunskap om föremålen och de kulturer från vilka de kommer? Här får ju besökaren inte lära sig något mer ingående än att alla människor kan behöva något att sitta på. Det är ju ingen särskilt djup eller mer meningsfull insikt för en statligt finansierad institution att förvalta eller förmedla. Museernas uppgift bör nämligen rimligen vara just att förvalta och förmedla kunskap. Inte att uppfostra människor i rätt värdegrund. Sådant finns det andra forum för. Likväl understryks allt oftare, i kontrast till von Rankes synsätt, att den verksamhet kulturvårdande institutioner ägnar sig åt måste ha ”samtidsrelevans” eller, för att ta det ett steg längre, ”framtidsrelevans” som museichefen Ann Follin uttrycker saken i en rapport till regeringen.

Nu är det ju emellertid en gång så att allt inte kan ha omedelbar relevans för samtiden. Att berätta om hur det en gång var har ett värde i sig. Det är vidare inte möjligt att ha en kulturarvspolitik som går ut på att inga kulturella uttryck får prioriteras framför andra. Någonstans måste man helt enkelt prioritera, och att då prioritera bevarandet av, och expertkunskapen om, befintliga museala samlingar är en god och rimlig utgångspunkt. Synsättet är lyckligtvis inte utan företrädare i den kulturpolitiska debatten. I riksdagsdebatten inför omröstningen om kulturarvspropositionen i maj i år framkom denna hållning således tydligt i den moderata kulturtalespersonen Olof Lavessons inlägg, i vilka han underströk politikernas ansvar för att värna de samlingar som byggts upp vid svenska museer under lång tid. Mot detta står det av regeringspartierna framförda synsättet att politikerna inte skall lägga sig i museiverksamheterna. Men en syssloman som inte bryr sig om det man är satt att förvalta är inte mycket till syssloman. Och det ankommer trots allt ytterst på såväl Sveriges regering som dess högsta folkvalda församling att förvalta de delar av det svenska – och internationella – kulturarvet som är i statlig ägo. Det ansvaret kan man inte ducka för eller svära sig fri ifrån. Och inom offentlig verksamhet tar man i vilket fall som helst intryck av de signaler som skickas från politiken. Att då skicka signalen att kulturvårdande verksamheter har att ta hand om, forska på och visa upp sina samlingar är väl knappast av ondo.

Prioriteringen att värna befintliga samlingar utesluter för övrigt inte att man tillför nya narrativ och perspektiv på historiska skeenden som tidigare saknats. Tvärtom är ju detta helt i linje med den von Rankeska tanken att berätta hur det faktiskt förhöll sig. Ett gott exempel på sådana nya perspektiv är när Armémuseum i Stockholm lyfter fram den fascinerande berättelsen om Ulrika Eleonora Stålhammar som på 1600-talet klädde sig i manskläder, tog värvning i artilleriet och sedermera gifte sig med en annan kvinna. Ett exempel på motsatsen är den tämligen intetsägande utställningen Playground som ges vid Etnografiska museet i Stockholm som, utan påtaglig koppling till museets uppdrag eller samlingar, mest synes gå ut på att uppfostra besökaren i ”normbrytning”.

Ängsligheten i förhållande till prioriteringar sammanfaller med att de statliga institutionernas resurser blivit alltmer ansträngda, med svårigheter att bibehålla kvalitet och kompetens till följd. Ytterligare en företeelse som spökar inom kulturvårdande verksamhet är det, ofta konstlade, marknadsmässiga tänkande som teorier som new public management infört inom svensk förvaltning. Det sistnämnda är en trend som pågått länge (synsättet introducerades redan på 1980-talet) men som under senare år kommit att samverka med generella neddragningar för att skapa olyckliga företeelser, inte minst på kulturområdet. Goda prioriteringar blir särskilt viktiga i ett läge med ansträngda resurser. Det logiska vore då, återigen, att fokusera på kärnverksamheten och grunduppdraget att förvalta och fördjupa kunskapen om samlingarna.

Tyvärr verkar man istället ofta falla för frestelsen att ägna sig åt förenklade och innehållslösa utställningar som exemplen ”Playground” eller ”Tillsammans”. Trenden leder också till rent verksamhetshämmande rationaliseringar, som exempelvis den olyckliga sammanklumpningen av Östasiatiska, Medelhavsmuseet, Etnografiska (i Stockholm) och Världskulturmuseet (i Göteborg) under en och samma museimyndighet. Här synes tankefiguren att alla kulturella uttryck är lika mycket värda samverka med new public managements idéer om rationell drift. Med det förstnämnda synsättet skulle skillnaden mellan exempelvis antikens Egypten och kejsartidens Kina således inte vara större än att man kan inrymma samlingarna i samma museiorganisation med samma ledning som då inte behöver ha någon särskild områdesexpertis, samtidigt som strävandet mot rationell drift i sig kan tendera att motverka den specialisering som behövs för att unika och internationellt erkända samlingar skall kunna bevaras, beforskas och visas upp.

Till detta kommer en uppenbart bristande förståelse för marknadsmekanismer och missriktade försök att tillämpa ett marknadsmässigt tänkande inom ramen för statlig kulturvårdande verksamhet. Numera väl kända exempel utgörs av de marknadshyror som Statens fastighetsverk debiterar statliga institutioner (och som ligger bakom de olycksaliga planerna på att bunta ihop Östasiatiska, Medelhavsmuseet och Etnografiska i samma lokaler) samt den kassering av fornfynd, även med högt vetenskapligt värde, som förekommit på grund av prispress mellan anbudsarkeologer som försökt hålla totalkostnaden för konservering nere. Med en bättre förståelse för grundläggande makroekonomi skulle sådana missförhållanden och fadäser lätt kunna undvikas.

För en vanlig enkel kulturintresserad medborgare som jag själv förefaller sammanfattningsvis receptet på en bättre politik för förvaltning av kulturarvet vara att för det första göra upp med den generella ängslighet som kommit att prägla diskursen om kultur och kulturarv. Att återgå till von Rankes utgångspunkt och våga prioritera. Frågor som är relevanta för förståelsen av historien och fördjupad kunskap om väsentliga historiska skeenden måste således åter tillåtas att få prioritet över sådant som anses ha omedelbar ”samtidsrelevans” eller ”framtidsrelevans”. Samtidsrelevans får kulturarvet för övrigt automatiskt genom att kunskapen om hur det en gång var och gick till kan erbjuda en ökad förståelse för det kulturella sammanhang som vi lever i nu. Men då måste man också erkänna att ett sådant kulturellt sammanhang existerar och att ingen människa lever i ett kulturellt vakuum. Det gäller givetvis också svenskar och Sverige, vilket kommer att bli allt mer uppenbart i takt med att mötet med människor från andra kulturer blir allt vanligare. I det mötet blir också synliggörandet av ett, gemensamt och inkluderande, svenskt kulturarv allt viktigare. En sådan omprioritering, från en överordnad idé om att institutionerna prompt måste spegla dagens samhälle och delta i samhällsdiskussionen, till ett tydligare fokus på historisk och vetenskaplig relevans – konkret och i praktiken ett fokus på uppgiften att bevara, öka och förmedla kunskapen om de egna samlingarna och deras historiska kontext – bör ske parallellt med att de kulturvårdande verksamheterna i största möjliga utsträckning befrias ifrån suboptimeringar och kontraproduktivitet hänförliga till missriktade rationaliseringar och en oförståelse för vilken roll marknadskrafter spelar samt hur de fungerar i praktiken.

Carl Lindstrand är advokat och civilekonom.

Mest lästa just nu

1) I ett främmande land av Gunilla Kindstrand

2) Våga vårda värden av Carl Lindstrand

3) I stim, skov och kaskad av Torbjörn Elensky

4) Frankensteins mönster av Dan Korn

5) Lära sig eller tycka till? av PJ Anders Linder

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) I ett främmande land av Gunilla Kindstrand

2) Lära sig eller tycka till? av PJ Anders Linder

3) I stim, skov och kaskad av Torbjörn Elensky

4) Frankensteins mönster av Dan Korn

NR 7 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...