VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Danska lärdomar

Av Susanna Birgersson

Motiven för att skapa en svensk kulturkanon är flera och beror på avsändaren. Vi kan dra nytta av hur Danmark gick till väga.

Det var med avund i rösten som litteraturprofessor Lasse Horne Kjældgaard kommenterade den svenska kulturdebatten vid en sammankomst i vintras, anordnad av Det danske akademi. Ämnet var Johan Lundbergs bok Det sista museet och den svenska regeringens kulturpolitik. Jag minns inte den exakta ordalydelsen, men andemeningen var denna: ”Er kulturpolitik må emellanåt vara alltför klåfingrig, men ni har i alla fall en kulturpolitik. I Danmark har vi bara den ena kanondebatten efter den andra.”

Hårdraget förstås, men något ligger det i beskrivningen.

I Sverige har varje förslag om att inrätta en kultur- eller litteraturkanon hittills avvisats. 2006 luftade Folkpartiet idén, backade snabbt, men återkom till förslaget 2010, då även Sverigedemokraterna framförde ett liknande förslag. 2013 var det Kristdemokraternas tur och 2014 motionerade Sverigedemokraterna igen. Så sent som förra året föreslog Kristdemokraterna återigen införandet av en litteraturkanon i skolan. I riksdagsdebatten om kulturarvspropositionen i våras var det framför allt SD:s Aron Emilsson som förfäktade idén.

Skälen och argumenten har skiftat beroende på avsändaren: Folkpartiet fokuserade på svensk bildningstradition. Kristdemokraterna ville förmedla goda, svenska värderingar i skolan, men inte nödvändigtvis enkom genom svensk litteratur. Och Sverigedemokraterna hoppas stärka den nationella gemenskapen.

Så, vore det en bra idé att skapa en svensk kulturkanon? Det beror på. Är det fruktbar kulturpolitik? Det beror på. Vem tjänar på en kulturkanon? Som sagt, det beror på. Det beror på hur urvalet görs och hur det offentliga samtalet förs. Det finns en hel del att lära av de danska kanonprojekten under 2000-talet.

Redan 1993 skrev Anders Fogh Rasmussen i sin bok Fra Socialstat till minimalstat om behovet av en borgerlig ”værdikamp” som skulle göra upp med den kulturradikala och socialdemokratiska världsbilden. Bland mycket annat behövde danskarna lära sig att återigen värdesätta sin egen konst- och kulturhistoria. 2001 bildades en borgerlig regering under Fogh Rasmussen, och værdikampen inleddes. Ett par år in i mandatperioden skapades en litteraturkanon för grundskolan. Lite självsvåldigt hade kommittén beslutat att avvika något från uppdraget, och i stället för att lista ett antal verk framhölls ett antal författarskap som alla elever borde känna till. Där finns till exempel H C Andersen och N F S Grundtvig, liksom Johannes V Jensen och Steen Steensen Blicher, sammanlagt 14 författare. Dessa kompletteras av ytterligare två listor med rekommendationer riktade till grundskola och gymnasium. ”Dansk litteraturs kanon” har uppdaterats ett par gånger och används fortfarande. Dess styrka är den snäva avgränsningen. Bara författare, bara danska. Uppdragsgivare var utbildningsministeriet och det hela skedde utan särskilt stora politiska konvulsioner.

Ganska annorlunda blev det när den konservativa kulturministern Brian Mikkelsen skulle ge sitt, betydligt mer storslagna, bidrag till værdikampen, ”Den danske kulturkanon”. 2006 presenterades en lista på 108 framstående verk inom dansk litteratur, teater, film, design, bildkonst, arkitektur, partitur- och popmusik samt barnkultur.

Vad var det för ett slags projekt? Jag frågade Michael Jannerup, tidningsman, redaktör på det stora förlaget Gyldendal, tidigare presschef på Kulturministeriet och snart aktuell med en bok om just værdikampen. Enligt Jannerup hade kanonprocessen två faser. Inledningsvis talade Brian Mikkelsen om behovet av att stärka kunskapen om de klassiska verken och på så vis hålla liv i den danska historien. Han satte ihop sju kommittéer av framstående akademiker och kulturarbetare, med vitt skilda politiska åsikter. En barsk borgerlig debattör som Claes Castholm Hansen fann sig väl tillrätta i litteraturkommittén. Det gjorde även den uttalat socialistiske litteraturprofessorn Erik A Nielsen, som såg kanoniseringen av dansk kultur som ett bålverk mot amerikansk kulturimperialism. ”Den nya kanon ska vara ett ymnighetshorn av goda upplevelser”, sa professor Jørn Lund som var ytterst ansvarig för arbetet i de sju kommittéerna. Regissören Susanne Bier, som var med i filmgruppen, hoppades att listan framför allt skulle bli utgångspunkt för diskussion.

Men på hösten 2005, i ett tal till sina partikamrater, omtalade Mikkelsen sin kulturkanon som ett vapen mot människor ”med medeltidsvärderingar”. Processen övergick därmed i en ny fas. Efter kritik – inte minst från dem som var involverade i arbetet – korrigerade Mikkelsen visserligen sitt uttalande, men att kanon skulle användas för att stärka den danska identiteten, det återkom han till – och alla mindes vad han hade sagt och kunde dra egna slutsatser om vad han hade menat och säkert fortfarande menade. 2006, när ministern presenterade sin kanon, var också året då Muhammed-krisen eskalerade. De två sakerna kom att förknippas med varandra. Det ursprungliga syftet hamnade i skuggan av det som snart kom att betraktas som en nationalkonservativ manifestering. Det blev viktigare att det fanns en dansk kanon än vilka böcker, konstverk, byggnader och musikverk som faktiskt rymdes däri. Ämne för diskussionen blev dess vara snarare än dess innehåll.

Och vad hände sedan? Inte så värst mycket. Brian Mikkelsen är fortfarande stolt över sin kanon, men den används inte till något särskilt, dess innehåll diskuteras sällan. Se där, en lärdom som lämpar sig för direktimport: satsningar med det uttalade syftet att stärka nationell identitet och gemenskap bidrar lätt till motsatsen – ytterligare polarisering – för att sedan falla i glömska.

Likväl, som icke-dansk boende i Danmark måste jag här infoga att den danska kulturkanon är en utmärkt introduktion till dansk historia och kultur. Huruvida den kanoniserade skönlitteraturen verkligen är det allra bästa av det allra bästa som någonsin skrivits i Danmark, är inte avgörande. Det viktiga är att man genom de uppräknade verken kan få en uppfattning om vilka böcker och författare som ingår i den bildningstradition som har format samhället. Just precis det jag vill veta som kommer utifrån, som inte växt upp inom denna tradition.

Vilket för oss vidare till nästa fråga att beakta, för utifrån kan man komma också om man kommer inifrån, från samma land. Bildning är en klassfråga och en statusmarkör. Det finns ju en kanon oavsett om den är nedskriven eller inte. Att försöka kodifiera den kan ses som ett sätt att göra den tillgänglig för fler än dem som fötts in i hem med böcker längs väggarna och till helgbesök på konst- och historiemuseer. Just detta har ju särskilt Folkpartiet i Sverige betonat.

Är inte det ett viktigt argument? Jo, men om syftet med en kanon är att vara en guide till bildning, måste man ju fråga sig varför den ska vara nationell. Att vara kulturellt bildad är att ha läst Joseph Conrad, Iris Murdoch, Hermann Hesse, Chimamanda Ngozi Adichie, Virginia Woolf och Philip Roth, att ha sett film av Krzysztof Kie´slowski och Stanley Kubrick, att kunna den amerikanska och brittiska pop- och rockhistorien, att förmå jämföra och värdera olika Shakespeare-uppsättningar, att ha en favorit bland Beethovens symfonier och en bland de franska impressionisterna. Det är att längta efter att gå på italiensk opera. För att nämna något. Den som söker bildning i syfte att skaffa tillträde till fler delar av samhälle och arbetsliv är kanske inte framför allt betjänt av en lista över de svenska giganterna. Alla borde förstås känna till och noga ha läst Heidenstam och Strindberg, Nordenflycht och Benedictsson, Rydberg, Runeberg, Stagnelius, Almqvist och Thorild. Men det är, om vi ska vara ärliga, mestadels helt andra namn som återkommer och refereras i kulturdebatten och det offentliga samtalet.

En internationell ”bildningskanon” skulle samtidigt med nödvändighet bli så omfångsrik att den blev meningslös, och urvalet likväl löjeväckande godtyckligt. Den i och för sig internationella kanon som Kristdemokraterna föreslog var ju inte i egentlig mening någon kanon, den skulle inte täcka in vare sig det bästa eller det viktigaste, utan var snarare tänkt som ett politisk-pedagogiskt verktyg för att stärka en viss typ av värderingar.

Poängen med en kanon är att den är tydligt avgränsad, därför är vi tillbaka i den nationella kontexten och frågan om nyttan av att kanonisera det svenska kulturarvet. Det enklaste argumentet måste vara detta: Vi som bor i Sverige ansvarar för det svenska kulturarvet. Just den del av mänsklighetens samlade kulturarv som utgörs av den svenska kulturhistorien, den faller på vår lott att förvalta. Vi som bor här håller det levande genom att ge ut de svenska klassikerna på nytt och spela den svenska musiken i våra konserthus (vi måste inte tycka att Hugo Alfvén är bättre än Edvard Grieg för det), genom att hänga upp Anders Zorn och Carl Larsson på ständigt nya utställningar, och försiktigt restaurera våra gamla hus och kyrkor. Kulturarvet fortlever när vi är många som läser, ser, besöker, lyssnar och diskuterar.

Och kanske skulle en kanoniseringsprocess vitalisera intresset, göra att fler läste, såg, besökte, lyssnade och diskuterade. En litteraturkanon för skolorna är för övrigt inte konstigare än de detaljerade kursplanerna i historia.

I Danmark har många inom kulturvärlden, precis som professorn i inledningsstycket, beklagat sig över att all kulturpolitisk energi och debatt går åt till de statliga kanonprojekten. I december förra året, som en tidig julklapp från förre kulturministern, Bertel Haarder, förärades danska folket ytterligare en kanon: ”Danmarkskanon”, kort och gott. Det är en webbsida med en rad värderingar och företeelser uppräknade och ytligt beskrivna. Jämställdhet, frihet, hygge, frisind och en del annat; typiskt västerländskt blandat med specifikt danskt. Det är oerhört svårt att se vari värdet ligger. Och när samtidigt gamla, fina, välfungerande orkestrar läggs ner för att de råkar vara stationerade på ”fel” ställe – ja, då förstår man kritiken mot den borgerliga kulturpolitikens rätt ensidiga fokus.

Men detta är för närvarande inte någon överhängande risk för Sveriges del. Med tanke på de många uppgifter som ålagts kulturen och kulturarvet de senaste åren – att utmana normer, ifrågasätta historieskrivningen, befästa demokratiska värderingar hos befolkningen, rehabilitera sjukskrivna och inkludera, inkludera, inkludera – vore det välgörande med något som faktiskt satte kulturen i kulturhistorien och kulturarvet i centrum.

Att vi har ovärderliga skatter att förvalta, är något vi – kanske särskilt vi – behöver påminnas om.

Susanna Birgersson är fristående kolumnist.

Mest lästa just nu

1) Vi måste göra motstånd av Magnus Ranstorp

2) Mot brott och slöseri av PJ Anders Linder

3) Intellektuellt övervåld av Erik W Larsson

4) Räds inte verkligheten av Torbjörn Elensky

5) Vår tids dogm av Katarina Barrling

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Mellan väst och arabvärlden plus av Carl Rudbeck

2) Rasist mot sin vilja? plus av Dan Korn

3) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

4) Lära sig eller tycka till? av PJ Anders Linder

5) När kunskap blev suspekt plus av Isak Skogstad

NR 7 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...