VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Frizon

Polarisens fångar

Av Annagreta Dyring

I mitten av 1800-talet fick den brittiska Franklinexpeditionen uppdraget att finna Nordvästpassagen. Men den förliste och ingen i besättningen överlevde. Vad som egentligen hände är en fråga som fortfarande fängslar.

Britterna drog ett djupt andetag. Den här nya polarexpeditionen skulle minsann skriva historia. Redan i sin storlek och utrustning överträffade den allt man tidigare gjort. Och något annat hade inte dugt, för nu skulle Nordvästpassagen besegras. Amiralitetet var eld och lågor, och dess andresekreterare var helnöjd. Man hade utsett en fryntlig sjöofficer på 59 år att leda expeditionen. Han hette John Franklin. Året var 1845.

Tidpunkten var den rätta. Storbritanniens makt och självförtroende var på topp; britterna kände att de ägde världen. Landet hade kolonier över hela klotet, engelska missionärer jobbade hårt med att frälsa Afrika, och nya expeditioner hade börjat fylla i världskartans vita fläckar. I Londonsalongerna var polaräventyren kära samtalsämnen. Några tjatade om ett isfritt hål vid nordpolen medan andra gillade de senaste bråken i polarfararfamiljen Ross där en yngre medlem påstods ha lokaliserat den magnetiska nordpolen på en ö norr om Kanada. När det kändes kyligt i salongerna brukade damerna svepa sobelpälsen över axlarna och hylla den brittiska pälshandeln på de bistra breddgraderna. Sir John Franklin deltog alltid med liv och lust i diskussionerna. I själva verket ville han betraktas som expert. Han hade överlevt två plågade men ändå rätt framgångsrika landexpeditioner till nordöstra Amerika där han karterat och studerat naturen runt Hudson Bay. Denna jovialiska sällskapsmänniska hade en charmerande hustru med både idéer och prestationer i bagaget. Hon kom senare att hamna i polarhistorien, och det med all rätt.

Frågan var nu vad som väntade i nordväst bakom de isberg och öar som setts av de tidigare expeditionerna. Tidens samlade uppfattning var att det måste finnas en genomfart där västerut, en smart och snabb handelsväg till Asien. Nästan lika åtrådd var Nordostpassagen – som skulle bli Adolf Erik Nordenskiölds triumf ett 40-tal år senare.

Utgångsläget tycktes gott för den nya expeditionen. Amiralitetet var väl rustat i flera avseenden. Ett antal välgjorda örlogsfartyg från kriget gick fortfarande att använda, och valet föll på Erebus och Terror, två stora skepp som också deltagit i polarexpeditioner. En annan tillgång var amiralitetets påläste andresekreterare, en man med både ambitioner och viljestyrka åt polarhållet som hette John Barrow. Som ung hade han deltagit i en valfångstresa mot Grönland och blivit smittad av polarbacillen, något som amiralitetet snart skulle komma att märka. Han var berest, hade vistats i både Sydafrika och Kina och behärskade ett antal språk, däribland kinesiska.

Frågan om expeditionens besättning bekymrade inte heller nämnvärt. Efter Napoleonkrigen hade nämligen ett stort antal sjöofficerare blivit sysslolösa. De gick nu omkring på de brittiska öarna med halv lön från staten, visserligen inte helt unga, men fortfarande intressanta i sammanhanget. Men att utse ansvarig kapten för expeditionen blev däremot något av en katt och råttalek. Den 44-årige polarfararen James Ross som hade fina meriter från tidigare arktisfärder tackade nej ”för familjen ville inte”. Irländaren Francis Crozier var 47 år och förmodligen den mest erfarne kandidaten men också han tackade nej, då han ”inte trodde sig vara vuxen utmaningen”. Med uteslutningsmetoden valdes så småningom sir John Franklin till expeditionsledare och kapten på Erebus, och efter övertalning antog sedan Crozier budet att bli kapten på Terror. Senare, sedan expeditionen hunnit till Grönlands vatten, såg Crozier Franklins brister som ledare. I ett brev hem, skickat från Grönlandshamnen Disco Bay, skrev han att han oroade sig för expeditionens framtid eftersom han fann Franklin inkompetent.

Den samlade besättningen skulle komma att bestå av 129 man, av vilka endast 6 deltagare, Franklin inräknad, hade erfarenheter från polartrakterna. Expeditionen beräknades ta ett år men för att vara på den säkra sidan skickade man proviant för tre år.

Vad väntade sig sir John av färden? Sedan sina två tidigare expeditioner på fastlandet runt Hudson Bay visste han ju vilket klimat som gällde i det området. Han tänkte tillbaka på vistelsen 1819–22 då han frusit och svultit och magrat och förlorat 10 man. Nu, tänkte han belåtet, kunde han ju förlita sig på två stora örlogsfartyg, tidens symboler för styrka och trygghet. De hade moderna ångdrivna motorer, järnförstärkning i både för och akter, värme i hytterna, behaglig inredning och dessutom flera tusen böcker, en kamerautrustning, musikinstrument, pigga uppassare och massor med mat. Hundslädar ingick inte i den brittiska polartraditionen. ”Sådant sysslar eskimåerna med, det är ingenting för oss britter.” Gevären man hade med sig var småkalibriga och mest lämpade för fågeljakt. Vid sidan av huvuduppdraget skulle Franklins grupp som alla andra expeditioner i polartrakterna också mäta havsdjup, studera faunan och floran och samla på de prover som vetenskaperna efterfrågade.

Provianten var noga uträknad. Terror hade lastat in 7 600 kilo skeppsskorpor, 1 700 kilo mjöl, drygt 2 000 kilo citronjuice, 7 000 kilo köttkonserver, 1 ton tobak, 760 liter vin ”för medicinskt bruk” med mera. Motsvarande proviant fanns ombord på Erebus.

Ett år gick och ingenting hördes. Hemma i London oroade man sig inte. Här gällde stiff upper lip i sådana här sammanhang. Vänta och se. Det är helt normalt att vara borta så länge utan att man hör av sig. Sådant har hänt förr.

Till en början var inte heller lady Franklin orolig. Hon njöt av livet, vårdade sina minnen från tiden före sir Johns avresa. De hade haft en minst sagt händelserik tid på ön Tasmanien 1837–44 medan Franklin tjänstgjorde som guvernör där med ansvar bland annat för en brittisk fängelsekoloni. Lady Jane hade inte suttit och suckat på ön. Hon hade organiserat ett college, startat en jordbrukskoloni och bekymrat sig för de kvinnliga fångarnas living standard. Men när hon 1841 ville starta Tasmanska Damsällskapet för Reformering av Kvinnliga Fångars Villkor fick hon lägga idén i viloläge sedan lokalpresssen sågat den. Hennes naturintresse tog ofta över, till exempel den gången hon köpte upp 53 hektar land och donerade området som grundplåt till en botanisk trädgård. Hon gillade däremot inte ormarna på ön och startade därför en insamlingsverksamhet på fängelseområdet. För varje ormhuvud en fånge kunde visa upp betalade hon en shilling. Det sägs att hon gjorde av med 600 pund en sommar på den verksamheten innan hon ombads sluta. Disciplinen hade försämrats, hette det från fängelseledningen.

De välutbildade kvinnorna i det viktorianska England värmde säkert upp sällskapslivet. De var hemmastadda i Fredrika Bremers nyöversatta verk och beundrade Mary Wollstonecraft och hennes feministiska pionjärinsats. Lady Janes middagar i hemmet var livliga tillställningar där allt nytt dryftades. Charles Dickens socialt medvetna journalistik var alltid aktuell, och nu hade han gjort en lång Italienresa och upplevt ”en blandning mellan extrem skönhet och glåmig fattigdom”. Nyaste numret av Punch hade också sin givna plats i diskussionen. Heta politiska bråk tog man till kaffet, men om hungersnöden på Irland och britternas hjälpansvar kom på tal kunde stämningen bli uncomfortable.

Lady Jane berättade gärna om sina Tasmanienminnen. De var både underhållande och imponerande. Hon fick applåder för sina kulturella initiativ och arbetet med att förbättra tillvaron för de kvinnliga fångarna. Men att hon faktiskt också (som den första vita kvinna) korsat södra delen av den australiska kontinenten på hästryggen var aningen svårsålt i mera sofistikerade sällskap. Och vissa upplevelser måste hon absolut dölja, som till exempel de pinsamma motgångar hennes man drabbats av på Tasmanien. Han hade kommit på kant med öns höjdare efter en tjänstetillsättning som han drivit igenom utan höjdarens godkännande. Det hela hade så småningom urartat, hamnat i den australiska lokalpressen och gått ända upp till kolonialministern lord Stanley som satt i London och som i kraftiga ordalag fördömt Franklins agerande. Saken hade kunnat sätta p för sir Johns fortsatta karriär, men nu var han i alla fall kapten på den stora polarexpeditionen och det australiska eländet verkade ha sjunkit undan.

Men till slut kom oron. Franklin hörde inte av sig. Vad hade hänt?

De första sökexpeditionerna kom iväg 1847 och 1848. Den ena skulle gå över land längs Kanadakusten och den andra skulle gå till havs. John Richardson och John Rae, båda läkare och skottar, ledde landexpeditionen där de skulle ta transporthjälp av indianer och inuiter. Den andra expeditionen – delvis crowdfunded – gick till sjöss och leddes av James Ross, samme Ross som 1818 gjort en egen framstöt mot Nordvästpassagen utan att komma särskilt långt. Men inga Franklinfynd hittades. Under de tre följande åren sändes ytterligare nio expeditioner ut för att söka efter Franklin.

Franklin hade sannerligen inte haft det lätt. 1845 var kartorna över arkipelagen norr om Kanada svajiga och ofullständiga. Själva kusten var däremot kartlagd tack vare Hudson’s Bay Companys tvåhundraåriga verksamhet där. Att inuiterna hela tiden visste mer än ”de vita männen” var naturligtvis ett generande faktum, men kulturskillnader, språkskillnader och en massa fördomar var ogenomträngliga hinder för dåtida samarbeten på den nivån.

Den stolta Franklinexpeditionen förblev borta. Först 1854 hände något. John Rae, som fortfarande var kvar i nordöstra Kanada och hunnit lära sig inuiternas språk, mötte några av inuiterna som bodde på King Williams land. De hade något att berätta. Fyra år tidigare, vintern 1850, hade de stött på cirka 40 vita män som drog en båt mot söder. Ledaren hade varit en lång och kraftig medelålders officer (Crozier, trodde man senare). De hade alla varit mycket magra och plågade och köpt en säl av inuiterna. De hade sagt att deras skepp gått under i isen. Senare samma vår hade inuiterna tagit sig över till fastlandet och då fått syn på ungefär 35 döda män. De flesta hade legat spridda i området, men några hade legat under en stjälpt båt och andra i ett tält. En officer hade dött med ett teleskop över axeln och ett gevär inom räckhåll. I några kokkärl framför tältet hade det legat kroppsdelar, och kropparna på marken hade uppvisat skador som av hugg med skarpa knivar.

John Rae undrade om allt detta ohyggliga kunde vara sant, men berättelsen framfördes med stort allvar och stärktes när inuiterna började visa föremål som de tagit med sig från platsen. Det var fem silverskedar och en tallrik i silver, alla med monogram, och monogrammen stämde med några namn i Franklins besättning.

Så småningom nådde detta omvärlden. Historien var makaber men bedömdes trovärdig. Alla talade om den, alla förfasade sig och lady Janes förtvivlan var obeskrivlig. Charles Dickens beslöt då kliva fram till hennes stöd. Han påstod att det var fullständigt omöjligt att en kapten i Hennes Majestäts tjänst skulle ha kunnat förfalla till kannibalism. Brittiska officerare stod över sådana djuriska tendenser.

Ett par år senare, 1857, skickade lady Jane ut en egen expedition. Ryktet om kannibalism skulle raderas genom nya efterforskningar. Kaptenen Francis McClintock styrde direkt till King Williams land. Där fann man ytterligare lämningar: några skelett, expeditionsredskap av olika slag, yxor, rep, musikinstrument, en kamin. Ur ett uppbyggt stenröse grävde man fram ett till synes officiellt meddelande, daterat vid två tillfällen år 1847, av vilket man kunde utläsa tiden för Franklins död. Öns inuiter berättade också för McClintock att deras förfäder sett vita män dra valbåtar på stora slädar.

Expeditionen stannade två vintrar och fortsatte sökandet. På King William Islands västra kust upptäckte de två skelett i en stor livbåt på stranden, och intill dem kläder, silverbestick, te, choklad, tofflor, biblar, ett sånghäfte m m. Men inga loggböcker, inga observationer, inga journaler. Var fanns de? Och vad hade hänt de arma människorna? Den brittiska pressen kastade sig återigen över detta everlasting drama. Dagstidningarna hade inga bilder, men de makabra detaljerna skildrades desto mer ingående i texterna.

McClintocks fynd lindrade naturligtvis inte lady Janes förtvivlan. Hon hade gett allt i sin desperata kamp för räddningen. Hon hade kontaktat internationella storheter, presidenter och kungar för att få fram ytterligare sökexpeditioner. Till och med Amerika hade skickat ut en äventyrlig expedition under ledning av kapten Elisha Kent Kane. Den hade ingenting hittat men inte heller gått under. Daily Telegraph kallade lady Jane ”Vår engelska Penelope”.

År 1869 var det journalisten Sam Francis Halls tur att sticka mot nordväst. Väl där skaffade han sig två inuitiska tolkar, en man och en kvinna, som hela tiden skulle följa med honom. Vid Kugaaruk fick han kontakt med en gammal inuit som berättade att han en gång sett ett stort skepp skruvas ned i isen medan en grupp män försökte rädda mat och förnödenheter. Några män hade gått under inne i skeppet. Den gamle hade också hälsat på två vita män som han trott vara något slags ledare, och Hall drog slutsatsen att det måste ha varit Franklin och Crozier.

En av de sista stora expeditionerna på 1800-talet leddes av den amerikanska officeren Frederick Schwatka. Han hade studerat både medicin och juridik och deltagit som kavallerist i kriget mot indianerna. Expeditionen som pågick mellan 1878 och 1880 var sponsrad av tidningsmannen James Gordon Bennett, mäktig utgivare av New York Herald och tidigare sponsor i sökandet efter Livingstone. Journalisten William Gilder skulle bevaka och skriva. Också den expeditionen fick höra en inuitberättelse. En stor båt hade setts infrusen i isen och en död man hade skymtat på en brits inne i skeppet. Inuiterna hade huggit en öppning i skrovet och krupit in. Då sommaren kommit hade skeppet tagit in vatten och börjat sjunka.

Sakta ebbade Franklinsökandet ut. Några entusiaster fortsatte ändå, många av ren nyfikenhet, och ytterligare rester av expeditionen hittades. Fram emot sekelskiftet 1900 tog det internationella polarintresset fart på bred basis. Stora expeditioner skickades ut till både norr och söder. År 1903–06 tog sig Roald Amundsen genom Nordvästpassagen på fartyget Gjöa med en besättning på sex man.

Men Franklin var inte glömd. En och annan expedition styrde återigen mot Kanadas norra skärgård. År 1984 ansåg den kanadensiske antropologen Owen Beattie tiden vara mogen att analysera de mänskliga lämningarna. Det måste ju finnas kroppar i de gravar som tidigare upptäckts, resonerade han. Det var inget lätt arbete han gav sig in på. I boken Frozen in Time. The Fate of the Franklin Expedition redogör Beattie och medförfattaren John Geiger för det emotionellt tunga arbetet. Redan att gräva upp och frilägga kropparna var mycket påfrestande. De pietetsfullt arrangerade gravarna låg på en ogästvänlig plats. Den var kal, kall och stenig, full av sorg.

Underofficeren John Torringtons grav var märkt med en sten och en namnskylt. Beatties män började försiktigt frilägga kistan. Den magra kroppen visade sig vara ytterst väl bevarad där den låg hopbunden med bomullsband och insvept i en blå yllefilt. Kroppen lyftes upp och placerades för obduktion, den hade inga yttre skador. Det var en extremt tunn och blek kropp, inget fett i vävnaderna. Man tog prover, och sedan lades kroppen tillbaka som den legat och graven stängdes igen. Fotografen tog skakande närbilder. Utifrån Beatties analyser trodde man att Torrington dött av lunginflammation, men att han dessförinnan varit blyförgiftad av de slarvigt gjorda blykapslarna i konserverna man sett på platsen.

Idag undersöker kanadensiska forskare kvarlevorna på nytt. Med hjälp av avancerad laserteknik har man i ett tvärvetenskapligt samarbete mellan University of Saskatchewan och Canadian Light Source analyserat vad de bevarade naglarna berättar om kroppens intag av och exponering för metaller, och resultatet motsäger tidigare hypoteser om blyförgiftning. Det som successivt försvagade kropparna skulle istället ha varit undernäring och svår zinkbrist, vilket i sin tur orsakat tuberkulos. Tbc och andra sjukdomar skulle till sist ha triggat utfällning i blodet av det bly som funnits lagrat i kroppen. Och vid det laget hade personen ifråga redan varit utom räddning.

Men skeppen, då? För tre år sedan lokaliserade kanadensiska forskare Erebus på 10 meters djup utanför King William Island. Skeppet verkade vara relativt välbehållet, och ifjol hittades också Terror i det iskalla vattnet, möjligen ännu bättre bevarat. Drömmen är nu att de sjunkna skeppen ska innehålla loggböcker och annat skrivet material som kan avslöja vad som hänt. Kanada som har ansvaret för det fortsatta sökandet har påbörjat dykningar.

Franklin har också fascinerat kulturens utövare. Otaliga författare, poeter, kompositörer och bildskapare har genom åren inspirerats av hans öde som så dramatiskt kom att representera den stora polardrömmen. Romantiska hyllningar har växlat med kritiska röster. Den brittiska högfärden i sammanhanget omfattades inte av alla. Mark Twain retade sig på Franklin och tyckte att man överdrev hans betydelse. I höst uppmärksammas Franklin med en utställning på National Maritime Museum i Greenwich. Den pågår till den 7 januari 2018 och har titeln ”Death in the Ice”. Franklin ger sig inte.

Mest lästa just nu

1) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

2) Nej till fegheten av Thomas Engström

3) Det boklösa folkhemmet av Annika Borg

4) Pedagogen som misstror kunskap av Inger Enkvist

5) Enkla jobb räcker inte av Nima Sanandaji

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Nej till fegheten av Thomas Engström

2) Var stolt - inte nöjd av Annika Nordgren Christensen

NR 8 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...