VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Opinion

Vi måste göra motstånd

Av Magnus Ranstorp

De islamistiska och våldsbejakande miljöerna växer. Sverige saknar tankar och strategier för att motverka dem.

Fram till Islamiska statens proklamering i juni 2014 var det mycket svårt att föra en debatt om våldsbejakande islamistisk extremism. Aktivister och vänsterkrönikörer vecklade skickligt ut en identitetspolitisk våt filt kring jihadism. Fokus på salafistisk jihadism och växande radikalisering bland ungdomar förvandlades istället till islamofobi- och rasismanklagelser. Postkolonial offerdiskurs och relativisering blev effektiv ammunition i en ängslig samhällsdebatt som syftade till att tysta ner problem med våldsbejakande islamistisk extremism.

Idag har debattklimatet om vem som radikaliseras och varför avsevärt förbättrats. Det behövs eftersom minst 300 svenskar anslutit sig till IS. Minst 140 har redan återvänt med fler på väg. Ungefär en tredjedel av de 5 500 IS-resenärer från EU-länder har återvänt. Ofta reduceras debatten om IS-resenärer och jihadism till förenklingar i en metadebatt om sociala faktorer och religionens inverkan. Likt den franska intellektuella debatt som rasar mellan Gilles Kepel och Olivier Roy handlar det om två motpoler: mellan dem som pekar på salafismens växande attraktionskraft och utbredning eller dem som hävdar att islam är en sekundär drivkraft och att det istället handlar om sociala orsaker och en radikaliserad generationsrevolt av ofta multikriminella ungdomar på glid som fått islamistiska förtecken. Trots detta är Roys och Kepels uppfattningar lika sanningsenliga. Radikaliseringsprocesserna och utbredningen existerar parallellt på olika plan.

I den svenska debatten lyfts oftare Roys perspektiv fram ty då slipper man dyka ner i ett religiöst minfält där det frodas rejält med okunskap om vad salafistisk jihadism är och hur det skiljer sig från andra salafistiska tolkningar och inriktningar inom islam. Okunskapen har förstärkts av islamologer vid svenska lärosäten som inte tycker det är viktigt eller möjligt att forska om salafistisk jihadism. Även den icke-våldsbejakande salafismen är med ett fåtal undantag obeforskad i Sverige. I utlandet finns inte samma beröringsångest eller okunskap.

I sin nya bok Les Revenants presenterar författaren David Thomson sin studie baserad på intervjuer och biografier av många franska jihadister som anslöt sig till IS under perioden 2014–2016. Resultaten av Thomsons intervjuer stärker Kepels religiösa argument då salafistisk jihadism är en viktig faktor och de intervjuade omfamnar en utopisk snarare än nihilistisk inställning till kalifatet som ger värdighet, status och mening som de saknar hemma i Frankrike.

Att det religiösa skapar en viktig identitetsram är tydligt med IS-återvändare. När många av IS-rekryterna återvänder till Frankrike är de oförsonliga och fortsatt radikala. Inte desillusionerade eller samarbetsvilliga. Samma resultat återfinns i en stor tysk studie från 2016 som omfattar 780 IS-resenärer genomförd av tyska säkerhetsmyndigheter. I denna studie fann man att bara 10 procent återvände desillusionerade, mindre än 25 procent samarbetade med myndigheter och 48 procent återvände till radikala miljöer.

En stor skillnad råder mellan EU-länder när det gäller IS-resenärers bakgrund. Av de 1 900 franska jihadister som anslutit sig till IS (varav 460 barn) är en majoritet födda och uppvuxna i Frankrike. I Tyskland handlar det om 61 procent som är födda i landet. Bilden är den motsatta i Norden. I Sverige är enbart 34 procent av IS-resenärer födda här, medan ännu färre är födda i Norge: 21 procent. När norska säkerhetspolisen PST presenterade nyligen sin studie baserad på 125 fall underströks att många av deras extremister påvisade svaga kopplingar till samhället i stort. Studien visade även på faktorer som avsaknad av fadersfigurer, stark koppling till kriminalitet och vikten av dysfunktionella familjer som led i utsattheten för att bli extremist.

Mer tvärvetenskaplig forskning behövs om extremism och radikaliseringens mekanismer som fokuserar på, och kopplar ihop, forskning kring social familjedynamik, asociala psykologiska aspekter, gängkriminalitet och gruppdynamik, identitetsaspekter, genderaspekter, salafistisk jihadism etcera. Segerstedtsinstitutet, som regeringen utnämnde som nationellt resurscentrum mot våldsbejakande ideologier och rörelser, har lyst med sin intellektuella frånvaro. Inte heller gör den särskilt stora avtryck i policydebatt om vad som praktiskt behöver göras. Istället fokuserar man på akademiskt navelskåderi: att distansera sig från den ”säkerhetspolitiska diskursen” samt ifrågasätta lokala insatser snarare än nödvändig metodutveckling och praktisk verkstad. Just där första linjen faktiskt möter extremister ute i verkligheten.

Få evidensbaserade studier existerar om IS-resenärer. I Linus Gustafsson och min egen studie (från 2017) om svenska IS-resenärer, baserat på Säpodata om 267 IS-resenärer, fann vi att 80 procent bodde i fyra områden: Göteborg, Stockholm, Malmö och Örebro. Liknande geografiska hotspots existerar i andra länder: ofta i utanförskapsområden som exempelvis i Belgien där en koncentration finns i områden mellan Antwerpen och Bryssels förorter som Mollenbeck och Vilvoorde. Det var från belgiska Mollenbeck två svenska IS-återvändare (Mohammed Belkaid och Osama Krayem) deltog i utförandet av Paris- och Brysseldåden som dödade sammantaget 164 människor.

Nyligen avslöjade Säpochef Anders Thornberg att extremistmiljöerna växer och har tiodubblats sedan 2010 till 2017: från 200 till 2 000. Det innebär varken att alla har avsikt eller förmåga att begå terrorattentat men de är på olika sätt aktiva i extremistmiljön och behjälpliga med logistik. Utöver dessa 2 000 finns ytterligare en ring av tusentals individer som befinner sig i närliggande miljöer och sympatiserar med salafistisk jihadism. Dessa sympatisörers avtryck i sociala medier finns synligt att beskåda på Facebook och andra digitala plattformar.

Det finns mycket sugrörsfokus på individuella fall som gör att man riskerar missa helheten av säkerhetsutmaningarna. I Storbritannien har man identifierat 3 000 säkerhetsrisker som ingår i 500 terrorutredningar. Utöver dessa 3 000 har brittiska myndigheter 20 000 jihadister på sin radar. I Belgien är motsvarande siffra 18 000; i Frankrike finns 17 000 jihadister på Fiche-S listan över säkerhetsrisker. Många av dessa individer bor i särskilt utsatta områden som är plågade av social utsatthet, psykosociala faktorer samt normativa påverkanssystem som kriminella system och släkter, sedvanerättssystem, religiösa system och strukturellt våld.

De svenska radikala, salafi-jihadistiska miljöerna består av ett lapptäcke av individer och nätverk på olika nivåer spridda över två geografiska bälten: på västkusten sträcker sig miljöerna från Malmö, Halmstad, Göteborg, Borås och Karlstad; och på östkusten breder den ut sig från Örebro, Eskilstuna, Västerås, Uppsala, till Gävle och Sandviken. I översta skiktet finns en kärna av tongivande ideologer som sprider det takfir-jihadistiska budskapet. Runt dessa finns även dawah-rörelsen som försöker att locka unga personer till en salafistisk tolkning. Exempelvis finns filialer av en förbjuden Dawah-organisation från Tyskland (då minst 140 tyska IS-resenärer varit aktiva inom dessa) som är verksam på helger på gator och torg i Malmö, Landskrona, Helsingborg, Göteborg, Örebro och andra svenska städer.

Dawahrörelsen är omgärdad av lokala nätverk där det finns sammanflätade lapptäcken av kriminella och islamistiska extremismnätverk. Dessa är omgärdade av enskilda nyckelpersoner – så kallade ”radikaliserare” – som är talangscouter efter nyttiga individer som potentiellt kan utföra uppdrag eller tidigare gjort resor ned till IS. Ibland finns utländska sponsorer (ofta från länder vid Persiska viken) i bakgrunden där de aktivt finansierar och utövar inflytande över moskéer och Dawahaktiviteter. Inget myndighetsfokus finns på hur mycket pengar som pumpas in till Sverige från utlandet för att sprida den salafistjihadiska läran. Alla dessa salafistjihadiska miljöer opererar i det tysta – de verkar relativt ostört i både större och mindre städer där de växer i storlek och inflytande.

Utöver brottsbekämpande insatser är mer skarpa förebyggande insatser mot dessa salafistisk jihadism-miljöer nästan obefintliga. Lokalt finns ingen uppsökande verksamhet eller några planer för hur man försvårar för och reducerar inflytandet av våldsbejakande extremistiska miljöer. Inte heller finns det några nationella tankar eller strategier för hur vi bemöter utbredning av salafistisk jihadism, förebygger sympatier för våldsbejakande ideologier bland sårbara ungdomar och bredare associerade strategiska utmaningar från ett demokrati- och integrationsperspektiv. I ett nötskal så möter salafistisk jihadism och våldsbejakande extremism väldigt lite eller inget motstånd i dagens Sverige.

Magnus Ranstorp är docent i statskunskap med särskild inriktning på terrorismforskning. Han leder terrorismforskning vid Försvarshögskolan och är verksam inom EU:s Radicalisation Awareness Network – Center of Excellence.

Mest lästa just nu

1) Vår tids dogm av Katarina Barrling

2) Sympati från djävulen av Bengt Ohlsson

3) Vi måste göra motstånd av Magnus Ranstorp

4) Mot brott och slöseri av PJ Anders Linder

5) Hinner vi laga pyspunkan? av Anna Dahlberg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Detta är olyckligt av Susanna Birgersson

NR 8 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...