VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Civilisation

Städer som kyrkogårdar

Av Jakob Sjövall

Werner Bergengruens Döden i Reval är en okonventionell men utmärkt guide till Tallinn.

Det finns en intressant brevväxling om Vilnius mellan den polske Nobelpristagaren Czeslaw Milosz och den litauiske författaren Tomas Venclova. Båda två var uppvuxna i staden och hade ett nära förhållande till den. Milosz levde i Vilnius före andra världskriget (då staden var polsk) och Venclova växte upp där under Stalins femtiotal (då staden låg i det av Sovjet ockuperade Litauen). Milosz skrev därför ett långt brev till vännen Venclova om sina minnen och intryck.

Men trots att det endast skilde ett par decennier mellan deras erfarenheter av staden skriver Venclova i sitt svar: ”Det är inte samma Vilnius vi känner; man skulle rentav kunna säga att det handlar om två diametralt motsatta städer.”

Jag kommer att tänka på Venclovas ord när jag läser Döden i Reval av Werner Bergengruen. Boken har nyligen för första gången kommit i en bra svensk översättning av Anders Björnsson (Dialogos förlag). Bergengruen (1892–1964) var balttysk och kom från Riga.

Reval är det gamla tyska (och svenska) namnet på Tallinn, idag Estlands huvudstad. Det är en märklig sak att läsa boken för den som likt jag själv har bott där. Det Tallinn jag lärde känna för knappt tio år sedan beboddes av ester och ryssar, och några enstaka svenska och finska entreprenörer. Staden ville gärna framställa sig själv som ung, innovativ, framåtblickande och nordisk. En länk till historien och till Bergengruens Reval finns och vårdas fortfarande, men det kräver lite ihållighet och uppmärksamhet och en dos fantasi för att se den riktiga historien bakom den moderna, raska huvudstaden och den innehållslösa fernissa av påklistrad medeltidsatmosfär som alla historiska stadskärnor tyvärr måste utstå för turismens skull.

Att Tallinn liksom Vilnius förändrats så starkt under bara ett sekel beror i viss del på den moderna tidens inträde, men i Östeuropa har förändringen nästan alltid varit mera genomgripande på grund av totalitarismens framfart under 1900-talet. Här har hela folkslag deporterats och omflyttats, stadsdelar bombats sönder och hela städer faktiskt utplånats på ett sätt som knappast skett så brutalt i Västeuropa, för att inte tala om i Skandinavien. Det tydligaste exemplet på detta är nog Kaliningrad, där nästan varje spår av den tidigare tyska staden Königsberg metodiskt utplånats av sovjetiska och ryska myndigheter.

Det är därför rätt och riktigt att Tallinn i Bergengruens bok har fått behålla sitt gamla tyska namn, för den stad han skildrar är av ett helt annat slag än dagens. Det är tacksamt att kunna skilja på Tallinn och Reval – liksom det för Milosz och Venclova var skillnad på Vilnius före och efter kriget.

Bergengruens bok är väldigt underhållande. I åtta stycken ”kuriösa berättelser från en gammal tid” utvecklas döden som tema. Det är en sorts höglitterära rövarhistorier, där det bisarra och makabra får inta hedersplatsen. Det handlar om döda som inte har fått begravas, om skendöd, om ond, bråd död, och om människor med ett påfallande avslappnat förhållande till att dela nattläger med döda änkor. Döden är drastisk, och Bergengruens skenbart rationella, sarkastiska ton – inte utan värme och en viss känsla, trots allt, för det anständiga – distanserar temat så att det hamnar långt från allt vad skräck, sorg och dysterhet heter. Ofta är det vansinnigt roligt.

De ibland rent groteska historierna bildar en sorts kärna kring vilken vardagen i Reval utspelar sig. Bergengruen har på ett subtilt och skickligt sätt omgärdat själva händelseförloppet med mängder av små, förment oviktiga detaljer som sammantaget bildar en duk på vilken en bild av staden Reval tecknar sig. Vi får veta att byäldsten när han ska tala allvar med en bångstyrig fiskare tar ner sin slitna tjänstemössa och lägger den på bordet, ”så att Tönno skulle se att detta var en ämbetshandling”. Vi får lära oss att barometrarna på gamla baltiska gods utöver de vanliga indikationerna för väder mellan solsken och storm även hade två ytterligare lägen: ”jordbävning” och ”jordens undergång”. Och vi får kunskap om att vad borgerskapet i staden än företog sig under Karl XII:s tid, om det så gällde att hålla ett lik av en hertig i förvar för att kunna använda det som påtryckningsmedel mot snåla gäldenärer, så gjorde man det på Stora gillet och drack rikligt med snaps därtill. Även om man kan läsa boken som en underhållande pikaresk är den insiktsfullt skriven om en stads väsen och särart. Det blir till slut en sorts kärleksförklaring till en karaktärsfull och mycket europeisk stad, befolkad av balttyska småborgare, ryska ämbetsmän och estniska fiskargubbar.

Att vi här får bekanta oss så pass mycket med döden har flera orsaker. I viss mån handlar ju alla historier som utspelar sig i en någorlunda avlägsen dåtid om döden, eftersom ingen av de inblandade längre lever. Här görs det emellertid till en poäng. Det blir ett sätt att understryka att det förflutna verkligen är förflutet. Inte minst den inledande novellen, ”Redogörelse för en märkvärdig mans bana som levande och död”, inskärper att det är tal om förgängligheten. Det är en sorts historisk kavalkad som sträcker sig från tidigt 1700-tal till sent 1800-tal. I centrum för historien står det märkligt välbevarade liket efter hertigen, fältmarskalken och suputen Charles Eugène de Croÿ. Läsaren får slå följe med kroppen och dess öden under århundraden. Den döde blir en mittpunkt kring vilken andras liv kretsar för en längre eller kortare tid, och sedan försvinner även de och ersätts av nya gestalter. I bokens början finns också en hänvisning till den märkliga dödsdansmålningen i Nikolaikyrkan i Tallinn som Bernt Notke målade på fjortonhundratalet (konstnären som för övrigt även skapade statyn över Sankt Göran och Draken i Storkyrkan i Stockholm). ”Till denna dans kallar jag alla: / Påve, kejsare och övriga figurer / Arm, rik, stor och liten / Träd fram, här hjälper inga tårar!” lyder inskriptionen på den kusliga målningen där döden själv bjuder upp till dans. Så är det också i Bergengruens bok: persongallerierna förnyas och skiftar, men alla är idag borta.

Kanske en smula paradoxalt ligger det ändå i detta något fruktbart. Bokens verkliga huvudperson är ju staden själv, och varje stad är trots allt summan av sin historia. Boken inleds också med en reflektion över i hur stor utsträckning gamla städer i själva verket är kyrkogårdar: ”De som bor i husen och går på gatorna: de är ju fåtalet: de flesta bor i stadens gråa kyrkor och gravkapell, under tunga huggna gravhällar, under gräset på kyrkogårdarna intill deras portar, under kyrkorummets stenläggningar.” Däri ligger också en sorts svar till Tomas Venclovas ord om Vilnius. En plats bär alltid på sitt arv, och – för att citera en annan östeuropeisk poet, Joseph Brodsky – till och med i Kaliningrad viskar träden ännu på tyska. De döda, det förgångna, historien: allt detta utgör i större utsträckning än nuet vad som utgör en stad. Hertigen de Croÿ må äntligen ha fått sin begravning, men Bernt Notkes dödsdans kan fortfarande beskådas i Nikolaikyrkan.

Döden i Reval blir på så vis också en utmärkt om än okonventionell guidebok till den estniska huvudstaden.

Mest lästa just nu

1) "En perfekt storm" av Magnus Ranstorp

2) Världsförbättrare av Henrik Jönsson

3) Kulturmiljöer utplånas av Birgitta Johansen

4) Klassamhällets försvarare av Håkan Lindgren

5) "Indifferent elitokrati" av Mats Bergstrand

NR 8 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...