VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Vårt förakt för svaghet

Av Annagreta Dyring

De räknas i hundratusental, flyktingarna som har landstigit på den lilla italienska ön Lampedusa. Varje dag, år efter år, har de rangliga gummibåtarna med de tätt packade människorna kommit. Men alla har inte nått land, trots otaliga lyckade räddningsaktioner till havs.

En alldeles särskilt grym tragedi inträffade den 3 oktober 2013, den gången nära ön. En fullastad kutter med cirka 545 flyktingar från Somalia och Eritrea hade fattat eld ute på havet söder om ön. En stor räddningsinsats gick igång, och kustbevakningen fick hjälp av Lampedusas fiskare och privata båtägare. Tragedins omfattning började klarna allteftersom de livlösa kropparna bärgades iland. Det skulle visa sig att 368 människor hade omkommit.

I dessa lägen är det läkaren Pietro Bartolos tunga uppgift att dödförklara de avlidna. Han öppnar sakta den ena svarta säcken efter den andra. I en säck ser han en ung flicka. Han stannar upp, kan hon verkligen vara död, hon ser inte ut som de andra döda. Han tar hennes hand och söker efter puls. Kan hon vara vid liv? Medan han nämner sin undran för en kollega tycker han sig plötsligt känna ett svagt pulsslag, ett litet tick i handleden. Han känner efter igen, noga, och så kommer ännu ett litet pulsslag. Flickan lever. Snabbt förs hon in på första hjälpen, upplivningen sätter igång, och efter ett tag slår hennes hjärta nära nog regelbundet. Hon förs iväg med helikopter till sjukhuset i Palermo för vidare vård.

– Sedan dess har det gått tre år. Nu lär hon vara i Sverige, säger Pietro Bartolo.

Detta är en av berättelserna i den uppmärksammade italienska boken Lacrime di sale (Tårar av salt). Boken handlar om Pietro Bartolos liv och erfarenheter, och är följsamt nedskriven av journalisten Lidia Tilotta. Hon är värd en eloge för sitt raka sätt att utan sentimentalitet förmedla Bartolos gripande berättelser.

Pietro Bartolo är sedan 26 år läkare på Lampedusa, ön i flyktingkrisens europeiska brännpunkt. Boken berättar om hans liv och arbete med att ta han hand om sjuka och skadade migranter som behöver vård. De har hunnit bli många; han beräknas hittills ha mött och undersökt cirka 250 000 flyktingar. Numera förfogar han över en liten grupp med medicinsk vårdpersonal, men länge var han praktiskt taget ensam i sitt arbete. Han är också de 7 000 öbornas doktor.

Pietro Bartolo föddes på Lampedusa som son i en fiskarfamilj, och fick tidigt följa med och hjälpa sin far på havet. När pojken ville studera vidare innebar det att lämna familjen, eftersom högre utbildning endast fanns att få på fastlandet. Han specialiserade sig så småningom inom gynekologi, arbetade sedan i Syrakusa ett tag men tog sig efter en tid tillbaka till Lampedusa för att stanna där och tillsammans med sin hustru, också hon läkare, utöva sitt yrke på sin barndoms ö.

Det direkta flyktingmottagandet är krävande på många plan. Det gäller att agera snabbt. Många flyktingar är sjuka, uttorkade och utmattade efter flera dygn på havet. Kvinnor och barn kan vara såriga av en frätande blandning av bensin och saltvatten som har lagt sig på gummibåtarnas botten, där just kvinnor och barn placeras. Många, både män och kvinnor, har upplevt tortyr och våldtäkter i libyska läger. Bartolo och hans medhjälpare ger första hjälpen, skickar sjuka till den lokala vården och remitterar de svårare fallen till fastlandet. Värst är arbetet med att identifiera de omkomna, skriver han. Han öppnar de svarta säckarna, möter de döda och tar de nödvändiga dna-proverna. Han beskriver hur han knappt orkar se de döda barnen.

Vad i detta pågående drama, undrar Bartolo, blir synliggjort och vad förblir okänt? Vad anses värt att berätta om? Ett par barn han har mött i sitt arbete får honom att reflektera över detta. Den första berättelsen börjar i en räddningsaktion till havs.

En gummibåt har bordats, och flyktingarna börjar föras i land, en efter en. Bland hundratalet överlevande ligger en död kvinna. Hon har som en sista uppgiven åtgärd anförtrott sin niomånaders flicka till en annan kvinna i båten. Barnet väcker allas intresse, den mottagande personalen klär henne i torra kläder, och när hon landar i läkarens knä kommer fotograferna. Hon blir förstasidesstoff, hon är räddad, en överlevare. En positiv nyhet, en ljus bild av flyktingmottagandet.

Samtidigt kommer en helikopter till ön med en femårig eritreansk pojke. Hans tillstånd är kritiskt. Ett spanskt fartyg har räddat honom ur vågorna, och han är svårt nedkyld, termometern stannar på 27 grader. Han har sett sin mor och sina syskon drunkna i havet. Det är en extremt mager pojke; sjukvårdarna har inte förmått sätta en nål för vätsketillförsel. Pietro Bartolo och hans kolleger klarar till slut att hitta en ven och pojken dricker så småningom små klunkar varm choklad. På grund av hans kritiska tillstånd skickas han vidare med helikopter till barnsjukhuset i Palermo för vård.

– Ingen fotograf såg honom, ingen fick veta hans öde, berättar Bartolo. ”Vi är ofrivilliga medaktörer i spelet om vad som är värt att visa upp, vad som bedöms vara en viktig händelse, vad som får fungera som symboler. Och tragedierna, de börjar långt innan de kommer hit.

Han berättar om handeln med njurar och andra organ som många afrikaner visar sig ha nappat på för att få pengar till flykten. Han ser de färska ärren på de unga kropparna.

Det var Bartolos liv och verk som inspirerade Gianfranco Rosi att skapa den prisbelönta dokumentärfilmen Fuocoammare, Bortom Lampedusa. Efter filmen blev Bartolo ”het”. Han intervjuades i nationella och internationella medier, och han berättade. Där stod han vardagsklädd, glasögonen hängde och dinglade framför kragen och jackan var inte från Armani; en slående kontrast mot de kostymerade dignitärer som brukar visa sig och presentera migrationens numerär och ekonomi. Här var någon som kunde berätta om personliga möten med människor som satsat allt och överlevt mot alla odds. En karl som sett det mesta i fråga om mänskliga tragedier och som erkände att han många gånger varit utmattad och inte trott sig orka arbeta vidare.

Bartolos mångåriga arbete med immigranter har naturligtvis påverkat honom starkt. Han har bland annat kommit att ta avstånd från den skarpa skiljelinjen mellan politiska och ekonomiska flyktingar, och menar att uppdelningen och särbehandlingen är grundlösa. De som bedöms vara ekonomiska flyktingar är oftast utblottade afrikaner, ofta muslimer. De ges inte samma rättigheter till skydd som de politiska flyktingarna får, utan tvingas tillbaka eller gömmer sig och hamnar i svartarbete och prostitution. ”Men det är bra människor”, säger han och tonen är upprörd. Den talande undertiteln som Bartolo satt på sin bok lyder: ”Min vardag som läkare på Lampedusa mellan smärta och hopp.”

Under senare tid har också italiensk press börjat diskutera denna tudelade syn på de människor som befinner sig på flykt, en uppdelning i godkänd och icke godkänd, eller bättre och sämre. I en artikel i veckotidskriften l’Espressoden 13 juli i år knyter journalisten Alessandro Giglioli an till en FN-rapport som visar att över 20 000 barn på Afrikas horn idag riskerar att svälta ihjäl. I samma belägenhet befinner sig enligt rapporten 20 miljoner människor i andra länder söder om Sahara, där torkan har kopplat ett grepp sedan sex månader. Inte ens det tåliga sädesslaget teff kan längre växa där, skriver Giglioli. ”Dessa fakta klarlägger tydligt vad som skapar ekonomiska flyktingar, och varför de riskerar livet på sin färd genom Sahara och över Medelhavet”, summerar han. Rubriken som lEspresso satt lyder: ”Hyckleri att kalla dem ekonomiska flyktingar”.

Orsakerna till denna uppdelning av flyktingar i en grupp som är asylberättigad och en som inte är det är komplexa. Mänsklighetens historia erbjuder dock vägledning. Kolonisatörerna berömde sig redan tidigt av att vara överlägsna herrar med rättmätig makt över dem som var av en annan ras, och religionerna har länge tagit sig motsvarande rätt att fördöma den andre. Ingenting tyder på att dessa mekanismer har raderats ur människosläktet. Nu senast har man pekat ut ännu en faktor att foga till denna värdeskala; nämligen människans inbyggda förakt för den fattige, den resurslöse. Resonemanget härleds till urgamla mänskliga beteenden, där den sammanhållna gruppen odlade sin styrka, medan de svaga och resurslösa förblev utanför. Föraktet för den svage – som ju generellt ser ut att öka i samhället – skulle alltså utgöra en viktig (tredje) underliggande komponent i attityden till de ekonomiska flyktingarna.

Hittills i år har över 100 000 flyktingar kommit till italienska hamnar. Under samma tid drunknade fler än 2 000 människor i Medelhavet. På Lampedusa verkar Pietro Bartolo i det korta tidsglappet innan frågan om härkomst och flyktingskäl ställs. Just där och då är humaniteten fortfarande möjlig som bärande princip. I nästa fas tar fler faktorer plats i den livsavgörande ekvationen. Rätt och fel ska då beslutas, och besluten ska tas i ett allt hårdare samhällsklimat.

Idag kan detta hårdnande klimat också avläsas på plats i Lampedusa. De människor som Pietro Bartolo möter idag är färre än tidigare, och de kommer inte från Libyen utan från Tunisien. De ändrade flyktvägarna är resultatet av ett överraskande grepp av Italiens inrikesminister Marco Minniti. Han tog helt sonika kontakt med Libyens Fayez al-Serraj i våras och ville förhandla med honom. Resultatet blev ett avtal som innebar att fyra italienska patrullbåtar överlämnades till Libyen samtidigt som libysk militär lovade att bevaka ett stort havsområde utanför den libyska kusten och tvinga tillbaka flyktingbåtarna till lägren på land. Minniti har senare också diskuterat med ett antal klanledare söder om Sahara vad som kan göras för att hindra att afrikanerna flyr norrut.

I det hårt ansträngda mottagarlandet Italien har Minnitis initiativ både hetsat och polariserat opinionen. Debatten är extra laddad inför parlamentsvalet till våren, arbetslösheten ligger runt 11 procent och flyktingfrågan har stor tyngd. På Lampedusa fortsätter Pietro Bartolo sitt arbete. Behovet av humanitet har inte ändrats.

Mest lästa just nu

1) Vår tids dogm av Katarina Barrling

2) Sympati från djävulen av Bengt Ohlsson

3) Vi måste göra motstånd av Magnus Ranstorp

4) Mot brott och slöseri av PJ Anders Linder

5) Hinner vi laga pyspunkan? av Anna Dahlberg

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Polarisens fångar av Annagreta Dyring

NR 8 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...