VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Men chansen finns

Av Widar Andersson

Socialdemokratin har hamnat vid sidan av samtiden. Räddningen ligger i en konservativ reformism.

Pessimisten kommer att få sista ordet. ”Vad var det jag sa; det skulle gå åt helsike med alltihop”, hinner den livsstilsnegative väsa fram i mungipan innan jorden ödeläggs i någon ny istid, supertsunami eller rymdkollision. Men någonstans i någon livsduglig håla under en mirakulöst räddad rot överlever en bakterie som trettio miljoner år senare sträcker ut sin människoliknande gestalt mot solen och med ett leende i mungipan låter meddela: ”Vad var det jag sa; det skulle ordna sig till sist!”

Den kloke är en pessimistisk optimist. Optimismen är sannolikt djupt rotad i allt levande. Att kämpa på, mutera, kämpa på, försöka, slå rot, försöka igen, kämpa på, slänga ut ett frö och hoppas på det bästa; det är livets drivkraft och bränsle. Pessimismen är samtidigt en oundviklig kamrat på färden. Livskraften är ändlig. Det tar slut för envar av oss. Blommor, bakterier, boråsare och bifloder; ingen undkommer sitt slut. Optimismen lever i symbios med pessimismen. Det är inget att göra något åt.

Det kommer att visa sig att denna symbios präglar min spaning om vad i den nutida tillvaron som gör mig optimistisk respektive pessimistisk.

Det som gör mig pessimistisk är socialdemokratin. Det är hårda ord att skriva för mig som sedan cirka hundra år tillbaka – farmor/farfar/mor/far/jag – är just socialdemokrat. Det här handlar inte om så simpla saker som partibyten. Det här handlar om genuin oro för att det är kört för ett av den fria världens mest framgångsrika politiska partier. Det som ligger socialdemokratin i fatet är just dessa historiska framgångar. Socialdemokratins självuppfattning är omedvetet grandios i ordets psykologiska betydelse. Vilket inte är så konstigt. Mellan 1932 och 2006 har den svenska regeringen under alla år utom nio krönts med en socialdemokratisk statsminister. Väldigt få levande varelser och organismer undgår att påverkas av sådan lång era av dominans. Det är begripligt att känslan av att vara ett väldigt speciellt och utvalt parti sätter sig i generna.

När så tiderna förändras, partikonkurrensen stärks och regeringsalternativen minst fördubblas till antalet så kan det vara svårt för det tidigare så dominerande partiet att hänga med i svängarna.

Socialdemokratins framgångsfaktor var att glida med tidsvågorna på ett subtilt och handlingskraftigt sätt. Rösträtten, urbaniseringen, fackföreningarna, välfärdsstaten, frihandeln, klassresorna, demokratin vs kommunisterna och skickliga ombudsmän och organisatörer i finförgrenade nätverk grundlade och förfinade den socialdemokratiska konstarten långt bortom statiska begrepp som höger och vänster. Socialdemokraterna blev ett makt- och regeringsparti i takt med tiden. Men sedan ganska länge har partiet tappat takten.

I flera utav den nya samtidens stora vågor har socialdemokratin hamnat vid sidan av. Partiet har fumlat och famlat när det gäller valfriheten, rörligheten, globaliseringen, nationalismen och invandringen. Skickliga ombudsmän och organisatörer lös med sin frånvaro när falangstrider fick till följd att Juholt valdes till partiledare och när förhållningssättet till Sverigedemokraterna blev till ett gytter av folkfrämmande utrop om fascism, nazism och rasism.

Hundra år efter det att partivänstern och kommunisterna 1917 kastades ut ur det självmedvetet spirande socialdemokratiska partiet känns det som om vänstern har återkommit till partiets kontrollrum.

Det har uppriktigt talat känts rätt visset att uppleva hur vänsterns symbolpolitik har tagit över i tunga frågor som företagande och invandring. Inga större samhälleliga eller partimässiga skador har dessbättre inträffat. Det mesta har gått bra dels därför att S-MP-regeringen är parlamentariskt svag, dels därför att ekonomin under flera år har gått på minusräntiga högvarv vilket sporrat bostadsbyggande och andra investeringar, dels därför att Sverigedemokraternas storlek har handlingsförlamat och splittrat de borgerliga partierna.

Finns det då något hopp för S? Ja, det gör det. Det finns ingen naturlag som säger att socialdemokratins tid som positiv samhällskraft är slut.

Det som gör mig optimistisk är därför just socialdemokratin. Ute i myllan vimlar det av självmedvetna samhällspragmatiska socialdemokrater som tar hand om mer kommuner än kanske någonsin. Och detta allt oftare i samverkan med jordnära partier från Centern, Kristdemokraterna, Liberalerna och ibland även från Moderaterna och Vänstern. I regeringen och i regeringsnära kretsar finns mycket bra folk som borde kunna skaka av sig tvångströjorna såväl den forna storhetstiden som från den nutidsnära vänstertuggstiden.

Här finns något att bygga på; en tamp för socialdemokratin att hålla i för att om möjligt rädda sig tillbaka till framtiden. Vilket känns angeläget; som jag ser på världen. Det socialdemokratiska perspektivet och de S-lutande förhållningssätten håller jag för nödvändiga samhällsnyttigheter.

I kärnan av allt finns den konservativa reformismen som inte söker strid för stridens skull, som strävar efter lösningar där det gamla fasas ut ömsint och ödmjukt och där ambitionen är att ingen ska behöva lämna förhandlingen som ensam förlorare.

Konservativ reformism är steg före språng. Långsamt före snabbt. Samlande före utstötande. Verkligheterna före ideologierna. Öppet före stängt. Värderingar före tyckande. Fördelning före egoism. Sparsamt förnuft före dynamiska effekter. Förhandling före strid.

Socialdemokratiska partiet har givetvis inte monopol på konservativ reformism. Under Fredrik Reinfeldt var Moderaterna på väg att koppla greppet. Men Sverigedemokraterna och den egna mer traditionella högern ställde till det för M. Så nu står det och väger igen.

Därför har jag optimistiska förväntningar på socialdemokratins chanser att sträcka armarna mot ljuset för att i jämlik samverkan med andra ta sig an ännu ett reformistiskt dagsverke.”

Widar Andersson är chefredaktör i Folkbladet.

Mest lästa just nu

1) "Vi klarar det" av Annika Borg

2) Mest pengar vinner av Karin Henriksson

3) En hjälte i vadmal av Patrik Oksanen

4) Konstnärinnan som tog plats av Lotta Gröning

5) En gammal strid av Malcom Kyeyune

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) En gammal strid av Malcom Kyeyune

2) I sin egen värld av Per Svensson

3) Vår tids dogm av Katarina Barrling

4) Teologi som binder samman av Joel Halldorf

5) Resonemangsäktenskap av Benjamin Katzeff Silberstein

NR 9 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...