VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

En identitetskris

Av Karin Pihl

Om en stor grupp inte identifierar sig med sitt eget land glider det isär. Den svenska statens projektanda står inför en stor demokratisk uppgift.

Varför blir vi mindre upprörda när det sker ett terrordåd i Bagdad, jämfört med ett attentat i Paris? Frågan har återkommit i många debattinlägg under senare år. Underförstått lyder anklagelsen att den svensk som sörjer terrordåd i Europa mer än ett attentat i Mellanöstern anser att européer är mer värda.

Det vore en märklig och smått rasistisk värdering. Moralisk jämlikhet är dock något annat än känslomässigt engagemang. Kravet att människor ska känna samma sorg över Paris som över Bagdad innebär att man ifrågasätter människors behov av, och rätt till, en identitet – i detta fall, som en del av västerlandet.

Diskussionen om terrorns tårar är ett symtom. Bristen på stabila identiteter är troligtvis roten till många framtida samhällsproblem.

Den moderna liberalismens mål är total frigörelse. Idealet för den moderna människan är att stå över gamla grupptillhörigheter. Eller, som en gammal Folkpartislogan lyder: ”Det spelar ingen roll varifrån du kommer, det som avgör är vart du är på väg.” Normaltillståndet är att vara på språng. Det är din ambition, och inte din historia, som avgör vem du är.

Den här idén tar sig i uttryck på olika sätt. Ett är genom den romantiska inställningen till vad journalisten Katrine Marçal träffande beskrivit som ”Economist-männen” – personer ur en medial och ekonomisk elit, ständigt på språng mellan Stockholm, London och New York. Deras hem är i loungen på Heathrow. Är man ständigt i luften behöver man inget land.

Den kvinnliga motsvarigheten till Economist-mannen är den duktiga flickan. Enligt denna feministiska pseudoideologi är idealet för den moderna kvinnan att rycka upp sig själv med rötterna. Strunta i de gamla kommunalkärringarna på äldreboendet på orten du växte upp i, du är inte en av dem! Du kan bli den du vill, så bli det då! Att vara nöjd är enligt duktig flicka-feminismen ett misslyckande. Man är ingen om man inte vill bli något som får många lajks på Instagram.

Poängen här är inte att det är fel att ha ambitioner. Det är jättebra att människor följer sina drömmar. Men de flesta vill antagligen ha det som det är nu, fast lite bättre. Få människor ser på sig själva som ett företag som ständigt vill öka sin omsättning, putsa på sitt varumärke och konstant leverera nya produkter till marknaden. Politikens främsta fokus kan därför inte vara dem.

Problemet med den här idén, att man inte är någon förrän man har valt att bli någon, är att den gör människor olyckliga. Den psykiska ohälsan bland unga kvinnor ökar. Många Economist- män kommer säkerligen att ångra att de inte ägnade mer tid åt sina barn.

Men identitetsförvirringen blir ännu värre när den drabbat en hel nation, eller rättare sagt, dess politiska och mediala elit.

Att frågan om det finns en svensk kultur ens debatteras är kanske det tydligaste tecknet på en identitetskris. Innan de svenska värderingarna började få utrymme i svenska politikers talmanus var förvirringen total. Varför finns vi? Ingen aning, det måste vara för att… För att vi ska gå före! Som en moralisk stormakt!

Resultatet är välkänt. Migrationspolitiken havererade, med nationell identitetskris som följd. Och när det uppstår sprickor i självbilden letar man efter något stabilt att fatta tag i. Likt historikern Erik Gustaf Geijer och hans kamrater, som sörjde förlusten av Finland i början av 1800-talet söker sig nutidens svenskar tillbaka till det svenskaste som finns. För Götiska förbundet var det vikingar, nu handlar det om progressiva värderingar. Det går trots allt inte att leva utan en identitet. Varken som individ eller som nation.

Integrationsfiaskot började redan för 40 år sedan. 1970-talets integrationspolitik, som slog fast att invandrare ska värna sina egna kulturer och inte behöver bli en del av det svenska samhället, har fått mycket dåliga konsekvenser. Många barn till invandrare växer upp i ett land de inte känner sig hemma i. Samtidigt kan de inte fullt ut känna tillhörighet till föräldrarnas hemländer. I USA kallas fenomenet ”third culture kids”, och betyder att denna grupp identifierar sig med en ny etnisk gemenskap, snarare än med bägge länderna. Ett land där en stor grupp inte känner identifikation med sitt eget land är inte en nation som, för att använda statsministerns ord, ”håller ihop”. Den nationen glider isär. Risken är att många ungdomar som upplever detta utanförskap hanterar sina upplevelser på ett betydligt mer destruktivt sätt än genom att uttrycka sig med konst.

Här har vi superindividualismens seger: ett land där vi alla famlar efter att skapa en identitet, och därmed glider längre ifrån varandra.

Det här är en dyster profetia. Och sådana är det gott om nuförtiden. Den grova kriminaliteten ökar, skolresultaten sjunker, bristen på billiga lägenheter till låginkomsttagare är akut. Tidningsrubrikerna är svarta. Men det många dysterkvistar glömmer är att vi ändå lever i projektlandet nummer ett.

Oavsett om projektet har handlat om att inta Moskva, smälla upp en miljon bostäder på tio år, bygga ett välfärdssamhälle, införa ”total nyliberalism” i välfärdssektorn eller jämställdhetsintegrera universiteten tenderar den svenska staten att lyckas med bravur. En stark konsensuskultur i kombination med lätt storhetsvansinne, arbetsmoral och en stark känsla av lojalitet gör att politiken faktiskt klarar av att genomföra saker. Ibland är projekten obehagliga, som 1930-talets ambitioner om ett ”rent” folkhem. Men om svenska statens projektanda används på rätt sätt klarar den av att genomföra reformer likt ingen annan demokratisk stat i världen.

Karin Pihl är ledarskribent vid Liberala Nyhetsbyrån.

Mest lästa just nu

1) När folket försvann av Mauricio Rojas

2) Vänstern drar gränsen av Johannes Nilsson

3) Talanglöst av Nina Sanandaji

4) Manlighetens förfall av Erik W Larsson

5) Inga kompromisser av Lars Trägårdh

NR 9 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...