VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Tema

Nu var det 1969

Av Fredrik Erixon

I Woodstock kulminerade hippieeran men samtidigt inleddes en tid av introspektion och narcissism som påverkat en hel samhällspsykologi. Hos dagens unga generation finns större utrymme för plikt och kommunitära normer.

Den 20 juli 1969 landar Apollo på månen. Tre veckor senare samlas 400 000 personer på en mjölkfarm i Upstate New York för Woodstockfestivalen. Neil Armstrong tar de första stegen på månen och femtio år senare räknas expeditionen fortfarande som en av mänsklighetens största vetenskapliga bedrifter. Woodstockgenerationen minns festivalen som starten, och kanske höjdpunkten, på en ny epok för västvärldens politiska psykologi. Månlandningen vidgade fantasin om vår framtid och inspirerade till Stanley Kubricks 2001 – En rymdodyssé och orginalversionen av Star Trek. Woodstock, däremot, omslöt människan i en fantasi om sig själv och sitt jag.

När Axess frågar om vad i samtiden som gör mig mest optimistisk och pessimistisk fladdrar tankarna. Optimistisk? Teknologiska aspirationer. Världen (jo!). För oss Old Whigs är framtiden oaptitlig om den inte kryddas med Thomas Macaulays framstegstanke, idén om att det finns en liberal progression i historien. Asiater vill något bra med framtiden, afrikaner är mindre upptagna än tidigare av att döda varandra i inbördeskrig. Ryssland och Mellanöstern, då? Okej, men där har regimer länge betett sig illa.

Pessimistisk? Arkitektur (varför måste byggnader alltid bli fulare?) Operor efter 1882 är metronomiskt självskadebeteende. Och popmusiken, har den inte befunnit sig i en spirituell lågkonjunktur sedan 1988, då The Smiths släppte sitt sista album? För att inte tala om #mello. Sällan jag blir så pessimistisk över svensk framtid som under de vårmånader när cirkusen pågår.

Men det är till 1969 som tankarna återkommer. Apollo och Woodstock, föreställer jag mig, är som två olika civilisationer. Den första förtvinade. Apollo är fortfarande en obesegrad triumf för hur snabbt människan har färdats. Ingen har rört sig med högre hastighet än när farkosten återkom till jordens atmosfär. Räknar vi bort Concorde har vi inte ens lyckats få vanliga passagerarplan att transportera oss snabbare. Och slutade inte gemene man vid den här tidpunkten att fantisera om framtiden? När den första Star Wars-filmen släpps 1977 tar den oss, inte till framtiden, utan till ”a long time ago, in a galaxy far, far away”.

Den civilisation som levde vidare förde oss in i vad Tom Wolfe har kallat för ”the me decade”. Vad Wolfe inte visste när han skrev sin essä 1976 var att introspektionen och självupptagenheten skulle utvecklas alltmer de kommande årtiondena. Woodstocks löfte om frihet och frigörelse från traditioner var ju lockande, ända till det stod klart vilken alternativ värld som erbjöds. I den fördes Karl Marx samman med Sigmund Freud. Utgångspunkten var det ”falska medvetandet”, för båda en central föreställning om människan, och på den följde slutsatsen att det personliga ansvaret var en oförsonlig norm. Marcuse, Lefebvre och andra dechiffrerade Freuds värld av drömmar och neuroser med hjälp av Marx materialistiska klassanalys. Slutprodukten blev en narcissistisk samhällspsykologi i vilken jaget, könet eller hudfärgen markerade politiskt revir. ”The personal is political”, som feministen Carol Hanisch uttryckte det i en essä från just 1969. Och drygt femtio senare med denna psykologi – hey presto, president Trump!

Woodstock var ju inte en kultur för bara hippies och proggare, utan hela boomergenerationen påverkades av dess samhällspsykologi. Ärendet i Tom Wolfes essä, The Me Decade and the Third Great Awakening, var ju inte les soixante-huitards – eller, som han kallade dem i en tidigare essä, Radical Chic. Det Wolfe skrev om nu var snarare motrevolutionen – evangelismen, USA:s tredje stora uppståndelse. Den pånyttfödde praktiserade en ”do-it-yourself”-teologi, förkunnad av ”televangelists”, som var oerhört självbespeglande, för att inte säga narcissistisk. Här fanns Jerry Falwell, Pat Robertson och the moral majority. Motrevolutionärerna blåste till ett kulturkrig med jakobinerna. Men de var ändå barn av sin tid.

Trump vann en bedövande majoritet av evangelisterna i presidentvalet. För en person som blivit rik på kasinon, gift sig tre gånger och tillbringat motrevolutionens första årtionden på Studio 54 kan det tyckas som en bedrift. Men i bibelbältet fann man inte Gud lika mycket som sig själv. Evangelisterna är fortsatt restriktiva i synen på abort, men har i övrigt en libertin syn på kristna normer. De skiljer sig med högre frekvens än andra, inklusive ateister, och synen på sex utanför äktenskapet är mer tillåtande än i samhället i stort. För evangelisterna i Woodstockgenerationen är samhällspsykologin lika jag-orienterad som i Marx/Freud-församlingen. Med en sådan narcissism följer också tydligare auktoritära drag än bland andra generationer: om det personliga är politiskt är det svårt att dela makt och inflytande med andra personligheter.

Optimistisk eller pessimistisk? Universiteten är åter plats för revoltörer. Vi har unga snowflakes till höger och vänster som fortplantar idén att politisk makt sitter i hudfärgen eller mellan benen. Men de representerar faktiskt inte längre en generationspsykologi. Tvärtom har yngre generationer större plats än hos andra för plikt, civilitet och kommunitära normer i sin samhällspsykologi. Den generation som virrade bort sig i introspektion och narcissism – ja, den är nu på väg in på ålderdomshemmen.

Fredrik Erixon är vd för European Center for Political Economy i Bryssel.

Mest lästa just nu

1) När folket försvann av Mauricio Rojas

2) Vänstern drar gränsen av Johannes Nilsson

3) Talanglöst av Nina Sanandaji

4) Manlighetens förfall av Erik W Larsson

5) Inga kompromisser av Lars Trägårdh

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Kyrkans flagga vajar rödgrön av Annika Borg

2) Om sanningen ska fram av Olle Lidbom

NR 9 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...