VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Intervju

Kyrkan är allas moder

Av Sofia Lilly Jönsson

Den katolske prästen och professorn Anders Piltz ser med intresse och sympati på Martin Luther. Katoliker och protestanter beskriver han som skilsmässobarn med en gemensam, sårig historia.

Mitt möte med den katolske prästen ramas in av en märklighet: i den stora taxibuss som jag tar till S:t Thomas katolska kyrka i Lund glömmer jag en tygkasse innehållande en dator. När jag tre timmar senare längre inåt stan upptäcker förlusten och bokar en ny taxi i appen för att snabbt som ögat före flyget hem försöka hinna tillbaka till lägenheten, där jag tror att jag glömt datorn, rullar samma buss fram igen. I baksätet ligger min tygkasse.

Taxichauffören säger ingenting men pekar bara med ett finger rakt uppåt himlen.

Oavsett vad man tror om sådana saker som Guds existens och engagemang för borttappade tygkassar, så är kyrkan en oomtvistligt existerande faktor i världen. Det är om denna kyrka jag har tänkt mig att vi ska tala, Anders Piltz och jag. Han är professor emeritus i latin här i stan, präst i den lokala församlingen och biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift, men för mig är han mest känd som en kulturskribent med en alldeles egen ton. Många har läst hans böcker om medeltidens värld och om människan i ett idéhistoriskt och kristet perspektiv, eller hört honom i radio i Teologiska rummet.

I samband med 500-årsminnet av reformationen har Anders Piltz intresserat sig för en viss aspekt av den svenska reformationen, nämligen vad han kallar förlusten av det kroppsliga.

Reformationen, säger han, kan beskrivas som upptäckten av ordets makt.

– Luther blev ju själv skakad av ordet, och för honom blev det den stora befrielsen när han insåg vad evangelium är. Han hade försökt göra konster utanför Guds fönster för att dra uppmärksamheten till sig och få en nådig Gud.

Luther upptäckte att det inte är genom hans egna ansträngningar som nåden erbjuds och att han bara behöver ta emot i tro, och så följer allt det andra av sig självt, säger Anders Piltz.

– Detta är en autentisk kristen erfarenhet som andra har gjort före honom. Augustinus framförallt, den stora gestalten i västerländsk teologi, som på ett liknande sätt hade sökt och sökt, och sen tog Gud honom i håret.

Martin Luther var, förklarar Anders Piltz, en företrädare för humanismen i viss mening. Man hade upptäckt de bibliska grundspråken och sett vilken skillnad det är mellan de antika texterna och hela den tolkningstradition som hade utvecklats under medeltiden. Humanisterna lärde sig de antika språken och kunde med viss överlägsenhet säga om något var, som han kallar det, spindelväv och måste tas bort.

– De tänkte att de måste tillbaka till den ursprungliga, första daggfriska meningen av allting. De hade en naiv tro på att den informerade läsaren skulle kunna ta till sig den ursprungliga meningen och strunta i allting däremellan. Man hade inget sinne för verkningshistoria, kan man säga.

Anders Piltz liknar tillvaron vid en jättestor trädgård som fanns från början, men där man inte upptäcker allting meddetsamma. Människan har en intuitiv bild av hur landskapet ser ut, men ser först efterhand vad som finns där.

– Jag kan gå i Botaniska trädgården och upptäcka nya växter som jag inte visste existerade. På något liknande sätt tänker väl den katolska traditionen att man under två tusen år, eller ska man säga tre tusen år om vi räknar med Gamla testamentet, har kommit att upptäcka saker och ting, inte bara glömt bort dem.

Men kan inte Luther passa in i den där trädgården då?

– Jo, visst. Luther har ju bidragit till en viss förnyelse inom katolska kyrkan sen femtio år tillbaka, nämligen Andra Vatikankonciliets återställande av ordets ställning, ordets sakramentalitet om jag får kalla det så. Man fäster nu större uppmärksamhet vid läsningen och utläggningen av Den heliga skrift än tidigare. På 1500-talet blev det så att man låstes i konfessionella ställningar. För Luther och de andra reformatorerna var ordet helt enkelt det stora mediet, förmedlaren, mellan Gud och människa; i stort sett det enda som gällde. ”Örat är den kristna människans enda organ”, sa Luther i något sammanhang. Katolikerna fann det då naturligt att betona allt det där som lutheranerna inte brydde sig om just då, nämligen sakramenten.

– Det är klart att den katolska kyrkan behövde reformeras, det var ingen som var oense om den saken. Frågan var bara hur det skulle gå till. Och jag fascineras av avskaffandet av det kroppsliga, som man förde ett krig mot: aska på askonsdag, palmkvistar på palmsöndagen, välsignelser av olika slag, helgonkulten, att man inte längre fick be för de avlidna. Den religiösa självverksamheten blev strypt. Till slut blev upptäckten av det allmänna prästadömet ett slags klerikaliserande av det kristna livet. Så var det inte menat, men eftersom var och en skulle få tolka Bibeln så som han eller hon läste den förde det fram desto större behov av tillrättalägganden, företal, efterskrifter, genmälen, protester, förtydliganden. Idén om ”skriften allena” utlöste motsatsen.

Vilka är ”man” här? Alltså, om vi börjar 1517 så kan man säga att reformationen startade i Wittenberg. Sen kom den till Sverige med Olaus Petri och andra, och Gustav Vasa plockade upp den under 1520-talet. Långt senare kom luthersk ortodoxi, och så vidare. När du säger att ”man” avskaffade det kroppsliga, när skedde det?

– Det skedde successivt under hela 1500-talet och hade sin kulmen i Västerås riksdag 1544, där man förbjöd pilgrimsfärder och mycket annat sådant. Sverige blev officiellt lutherskt 1593. Resultatet blev att människan blev mer ensam med sin Gud. Man fick inte be för sina avlidna kära med tanke på deras tillvaro på andra sidan, skärselden och allt det där.

Skärselden avskaffades.

– Ja, det blev antingen himmel eller helvete. Det var inget att be för, bokstavligt talat.

Allt sådant avfärdades av reformatorn Luther som ”spökverk och gyckleri”.

– Vi har en gemensam sårig historia, katoliker och lutheraner. Jag brukar kalla oss för skilsmässobarn som måste komma fram till vad som har hänt, och se om man kan komma varandra närmare eller åtminstone begripa varför man inte hör till samma fålla.

Veckan före påvens besök i Sverige skrev fyra präster i Svenska kyrkan, varav en biskop emeritus, en debattartikel där de hävdade att Svenska kyrkan behöver biskopen av Rom. ”I en globaliserad och pluralistisk värld ser vi som ämbetsbärare i Svenska kyrkan ingen annan samlande gestalt för världskristenheten”, skrev de fyra.

De fick nästan inga reaktioner alls på utspelet.

– Från mitt håll tycks det som att reaktionerna var väldigt få, säger Marco Aldén, komminister i Bunkeflo utanför Malmö. Mikael Löwegren som är komminister i Ljungby och redaktör på förlaget Artos håller med.

– Det har varit en pinsam tystnad kring artikeln. Ingen reaktion från Svenska kyrkan eller Stockholms katolska stift. Inte heller min egen biskop, som fick artikeln i förväg för kännedom, har undsluppit sig någon kommentar.

På min fråga om det inte går emot någon svenskkyrklig bekännelseskrift att erkänna påvens primat svarar Mikael Löwegren att den lutherska bekännelsen bör förstås som en evangelisk katolicitet.

– Den Augsburgska bekännelsen måste läsas utifrån sin ekumeniska intention – att rensa ut missbruk, inte att starta en ny kyrka.

Att hålla kyrkan skild från den samhälleliga makten är en av de viktigaste poängerna i en evangelisk-katolsk syn på kyrkan. I ett kyrkoval som många av oss upplevde som mardrömslikt stärkte de politiska partierna greppet om den forna statskyrkan, och eftervaldiskussionen i Svenska kyrkan har präglats av en stumhet, ett slags chock.

Men när högkyrkligheten drog fram i mitten av 1900-talet var den en rörelse i glädje. Fader Gunnar Rosendal i Osby med sina böcker om kyrklig förnyelse inspirerade generationer av unga präster att bygga kapell i hyreshuskällare, besöka dopfamiljer och sorgehus i hemmen, och tända ljus på altaret.

I sociala medier var katoliker inte imponerade av de fyras lojalitetsförklaring till påven, och tog tillfället i akt att beklaga Svenska kyrkans avfällighet. Full konvertering är enda sättet, som dessa katoliker såg det.

Det påminner mig om en sur gammal mormor. När man väl kommer och knackar på dörren så ägnar hon hela besöket åt att klaga över att man inte varit där förut.

– Jag förstår vad du menar. Vi behöver ständigt besinna oss och koncentrera oss på det väsentliga, på själva evangeliet, alltså Jesus. Kommer han in någonstans här, vill han ha sagt oss någonting?

Men om vi gör som du säger nu och koncentrerar oss på Jesus, då är det många som tycker att skillnader i tolkning skulle kunna spela mindre roll. Vad är det till exempel som hindrar att jag som ickekatolik får ta emot kommunionen i katolska kyrkan?

– Jag skulle inte vägra dig om du ville ta emot kommunionen. Jag anser att kyrkan är allas moder, därför måste vi ha en öppen famn. Och detta tror jag är lösningen på den kristna enhetspolitiken, att man medger de andra kristna att få vara delar av den katolska kyrkan och delar med sig av vigningssakramentet. Det är så jag ser det.

Det måste märkas att jag blir verkligt förvånad. Katolska kyrkan tillåter officiellt inte kommunion, med svenskkyrkligt språkbruk nattvard, för ickekatoliker. Men Anders Piltz säger listigt att framför altaret ställs inga frågor.

– Sen, om man vill vara katolik stadigvarande är det rimligt att man går en kurs och orienterar sig i tron. Men som jag ser det måste kyrkan vara allas moder. I synnerhet för dem som har utgått från den protestantiska reformationen, för det är ju ett familjegräl inom den katolska kyrkan, och ett sår som finns i den katolska kyrkan. Vi måste återvända till ursprunget, och jag tror ju att ursprunget finns kring den romerske biskopen och den tradition som förvaltas där. Det finns ingenting som säger att den specifikt lutherska vördnaden för ordet inte ska få komma till sin rätt i det katolska sammanhanget, liksom de frikyrkliga rörelser som uppstod på 1800-talet som någon sorts bristsymtom eftersom det inte fanns möjlighet att utöva personlig fromhet i statskyrkosystemet.

– Min egen farfar – det här är otroligt längesen, han dog 1909 – var kyrkoherde i Selma Lagerlöfs församling. Han utförde högmässan enligt boken, men gick sen till ett bönhus som han själv hade byggt tillsammans med P P Waldenströms likar.

P P Waldenström var riksdagsmannen och prästen som drogs till evangeliska strömningar och 1878 grundade Svenska Missionsförbundet.

Anders Piltz kommer från en teologiskt brokig prästfamilj.

– Farfar levde i den här spänningen mellan det officiella, som han kallade för en uppfostringsanstalt, och de troendes sanna församling. Och sen kommer högkyrkligheten på 1930-talet genom Gunnar Rosendal, som skriver programskriften Kyrklig förnyelse och återupptäcker det sinnliga. Den boken beskrev att det är inte bara en mental akt att vara kristen, utan man tar emot saker och ting med kroppen som är påtagliga, inte minst då nattvarden förenar sig med min kropp.

Stod din pappa i en högkyrklig tradition?

– Nej, inte alls. Han var schartauan. Det var det enda sättet att existera där han fanns, i Dalsland. Så min farfar var missionsförbundare i själ och hjärta, men också statstjänsteman. Sen kom pappa och var liksom motsatsen, och så hade jag en mamma som var högkvalificerad teolog med en teol lic. Hon var från början lutheran av liberalt slag men så småningom mer konservativ och ortodox. Min syster och jag blev katoliker i tonåren.

Detta skedde runt 1960, när det var en katolsk våg i den svenska kultureliten och kända profiler som Gunnel Vallquist, Birgitta Trotzig, och Gunnar Björnstrand konverterade till katolicismen.

Men trots att Anders Piltz själv är en kulturprofil idag var det inte kändisarna som fick honom att söka sig till den katolska tron.

– Jag vet inte om vi påverkades av någon våg. Jag bodde uppe i Luleå, sextio mil från närmaste katolska kyrka och studerade på egen hand högkyrkligheten, som blev en kick. Men till slut kom jag fram till att det måste bli den katolska kyrkan för min del.

Den kyrka som Anders Piltz lämnade har förändrats mycket under dessa femtio år. Här står vi nu på skilda platser, han svensk katolik och jag svenskkyrklig. Trots att den kristna tro som vi båda bekänner oss till uttrycks ungefär på samma sätt i de båda samfundens teologiska språk, är det stor skillnad på organisationskulturer. Den kyrka som för blott sjutton år sedan var statlig myndighet brottas med sin identitet. Många har jämfört situationen med reformationstidens konflikter. I flera år har det talats om en kris i Svenska kyrkan. Det senaste året har krisen blivit känd genom flera uppmärksammade debatter, och tiotusentals medlemmar har gått ur kyrkan. Inte sällan är det de mest engagerade medlemmarna som lämnar.

Läran är kanske inte den sak där vi skiljer oss mest åt. Organisatoriskt är Svenska kyrkan och den katolska idag helt olika institutioner.

– Jag tror dig. Är det inte så att auktoriteten är mycket oklar – vem är det som egentligen har sista ordet?

Beslutsstrukturen är ett slags modern politisk organisation, men det finns också stora tjänstemannakanslier som påverkar utvecklingen. Och med varje kyrkoval kan riktningen ändras. Det kan ju inte hända i katolska kyrkan?

– Nej, vi har en klar och tydlig auktoritet. Det har sina nackdelar, men också den fördelen att man faktiskt kan bråka utan att det blir en splittring. Man vet vem det är som till slut säger sista ordet och kan ha en massa olika rörelser utan att det blir konkurrerande firmor. En andlig rörelse kan uppstå, godkännas och accepteras.

Den här klara auktoriteten provocerar också med sin odemokratiska struktur. På hemväg från Lund svarade påven Franciskus journalisten Kristina Kappelin att dörren är stängd för kvinnor att bli präster i katolska kyrkan. De svenska medierna gick i taket.

Men frågan är vad påven kan göra. Anders Piltz ser ingen öppning för en förändring på den här punkten.

– En sådan reform skulle kräva ett kyrkomöte tillsammans med de ortodoxa, eftersom det berör ett sakrament som är äldre än kyrkosplittringen och som vi därför måste vara överens om. Det enda jag vet är att om man nu skulle deklarera att kvinnor kan bli präster så skulle det splittra kyrkan i tusen bitar.

Skulle du själv vilja se några förändringar på det här området?

– Jag ser många kvinnor som är skickade att vara goda kontraktsprostar, eller predikanter. Man skulle kunna dela ut tillstånd, venia som det heter i Svenska kyrkan, till kvalificerade lekmän, män och kvinnor, att predika i mässan. Det hoppas jag skulle kunna bli fallet. Predikouppgiften skulle jag med förtjusning dela ut till vissa personer här i församlingen.

Benediktinnunnan Hildegard av Bingen på 1100-talet, berättar Anders Piltz, predikade för biskopsmötet på sin tid. Men den möjligheten snävades åt under 1500-talet som en reaktion på protestantismen.

– Man var rädd för att det skulle balla ur allting. Då drog man in licenserna, och blev rädd för utvecklingen.

Men just ämbetsfrågan har också att göra med makt i organisationen, därför att följden av att bara män kan bli präster är att bara män kan bli biskopar, kardinaler, påvar.

– Jag hoppas att man öppnar möjligheten för kvinnor att sitta i beslutsföra positioner på högre nivå. Det här är ett område där reformer måste till.

Lunds församlingar hittade varandra i förberedelserna till det stora internationella mötet. Sedan i våras håller man gemensam vesper, varannan lördag i Lunds domkyrka och varannan i S:t Thomas katolska församling. Självaste påven har framhållit vespern i Lund som ett hoppfullt tecken.

Kaplan i Lunds domkyrka är Lena Sjöstrand.

Vi enas om att frågan om kvinnliga präster är lite tjatig, men hon säger att vi behöver också tala om det.

– Och tillsammans ta upp genusperspektiv och ställa kritiska frågor också till den egna traditionen. Vi behöver också tala om klimatfrågor, fattigdom, migration. Ibland kanske vi lägger för mycket energi på frågor om sexualitet och kön.

Församlingarna i Lund har varit noga med att inte ändra i formen för vespern. En vila har infunnit sig, säger Lena Sjöstrand. Också personer som inte är aktiva i någon av kyrkorna annars har glatt sig över den ekumeniska vespern och velat vara med.

På min fråga om hon tror att ekumeniken i Lund har något att lära oss i Svenska kyrkan svarar Lena Sjöstrand att det vore bra med nya former för samtal också mellan olika riktningar i Svenska kyrkan.

– Ibland kan det vara enklare med ekumeniska samtal med andra grenar i den världsvida kyrkan än samtal i den närmaste kretsen. Det som har varit grunden inför mötet i Lund för ett år sedan och vår samverkan därefter är att vi startat i det vi har gemensamt, och i handling. Inte med diskussioner där olikheter kommer i fokus. Det kan vara en hållning att ta med. I grunden måste det finnas någon form av förtroende.

I S:t Thomas församlingssal har jag fått en del att tänka på.

Man ska se på hur de älskar varandra att de är mina lärjungar, säger Jesus. Hur kan man motivera kyrkan när vi kristna inte ens kan komma överens med varandra?

Anders Piltz skrattar.

– Jag skulle vilja vända på det och säga att en organisation som är så tyngd av synder och som fortfarande finns efter alla dessa år måste vara av gudomligt ursprung.

Mest lästa just nu

1) Vänstern drar gränsen av Johannes Nilsson

2) När folket försvann av Mauricio Rojas

3) Talanglöst av Nina Sanandaji

4) Stasi bidrog till DDR:s konkurs av Charlotta Seiler Brylla

5) Vinnaren som blev förlorare av Jan Knutsson

NR 9 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...