VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Fackböcker 2017

En hjälte i vadmal

Av Patrik Oksanen

För 150 år sedan föddes Carl Gustaf Emil på Villnäs slott. Ingen är mer förknippad med hundraårsfirande republiken Finland än dess marskalk Mannerheim. Monarkisten som ledde republiken under 1900-talets fyra krig.

När myten är större än mannen och det redan skrivits över 700 biografier är det inte ett självklart ämne att ge sig på som författare. För professor Henrik Meinander tog det tre decennier av forskning innan han kom sig för att skriva Gustaf Mannerheim. Aristokrat i vadmal.

Precis som fosterlandet kom att kalla Mannerheim till tjänst så kan man säga att Meinander fick inställelseorder att skriva, något han berättar om i förordet.

Den finländska bokbranschens ”grand seigneur”, professor Heikki A Reenpää, som gav ut Mannerheims egna memoarer på 50-talet bad Meinander att träda in i den långa kedjan av förlagets Mannerheimförfattare. En kedja som började med marskalken själv.

Mannerheim var ytterst medveten och intresserad av bilden av sig själv. Han förstod kraften i både ord och bild. En riktig varumärkesstrateg långt innan det var känt som begrepp. På grund av marskalkens egen varumärkesvård och den polarisering som finns kring Mannerheims person är det svårt att komma människan in på livet. Vem var aristokraten i vadmal egentligen, vad var hans drivkraft?

Här gör Meinander ett gott historiskt hantverk att yxa fram en gestalt bortom myterna. En gestalt där vi kan skönja den historiska och personliga Mannerheim genom en äventyrsfylld karriär som tsarofficer från Stilla havet till Warszawa, från uppvaktande gardesofficer till spion i Kina, från hoppfull och fattig ung kadett till frånskild och ensam man i medelåldern.

Men privat blir det aldrig, den privata Mannerheim kommer att fortsätta att vara höljd i myternas dimma och tidernas behov. Det finns alltid en Mannerheimtolkning nära till hands för det egna syftet.

Debatten verkar aldrig vilja ta slut. Så sent som i september i år gjorde journalisten och författaren Henrik Arnstad i Göteborgs-Posten ett utfall och kallade Mannerheim för Nordens ”mini-Hitler”.

Det är inte första gången som professor Meinander och Arnstad drabbat samman om Mannerheim och det självständiga Finlands tidiga historia, och i en intervju i Hufvudstadsbladet replikerade Meinander att ”svenska journalister inte tillgodogjort sig den finskspråkiga forskningen” och att bristande kunskaper i finska ställer till det:

Det är naivt, snudd på arrogant. Det är ungefär som att tänka sig att man kan skriva en biografi över Olof Palme utan att kunna svenska.

Mannerheim var inte någon makthungrig ”mini-Hitler”, som Arnstad kallar honom för. Och beträffande Förintelsen så lämnade Finland aldrig ut några egna medborgare till Tyskland – trots att finska judar nämndes vid Wannseekonferensen, och trots att SS-ledaren Himmler tog upp frågan vid ett besök sommaren 1942.

Den finländska statsledningens hållning var att det inte fanns någon ”judisk fråga”. Däremot lämnade Finland ut en mindre mängd judiska flyktingar till Tyskland, men alltså inga finländska medborgare. Östfrontens enda frontsynagoga fanns för övrigt hos finländska regementet JR 24 vid Svir. De låg grannar med den tyska 163:e divisionen. I Sverige känd som Engelbrechtdivisionen som transiterades sommaren 1944.

Sammanlagt stred 300 judiska finländare under andra världskriget, 23 av dessa stupade. Även romer och muslimer slogs och dog för Finland.

När man petat bort lager av myternas Mannerheim går det inte att komma ifrån att Mannerheim vid flera tillfällen, genom sin personliga pliktkänsla och tro på lagstyrt land, räddade det unga Finland undan katastrofer.

Länge såg det ut som att Mannerheim skulle göra en klassisk karriär, som så många andra finländare gjort i tsarens tjänst. Mannerheims framgångar i Sankt Petersburg innebar bland annat hedersplatsen att flankera kejsar Nikolaj II vid kröningen 1896. Tsar var ett ord som Mannerheim inte använde sig av, Nikolaj var ”hans kejsare” under resten av livet.

Framstående tjänstgöring i rysk-japanska kriget 1904–05 följdes av en 14 000 kilometer lång spionresa under två år i Kina. Därefter blev det Warszawa, generalsgrad och världskriget.

Där kunde historien ha tagit slut. Men det är först nu den börjar på allvar.

Under ryska revolutionens kaos återvände den 50-åriga generallöjtnanten till ett hemland han knappt kände längre. Av österbottniska bondsöner och jägarrörelsens tysktränade aktivister skapade Mannerheim den vita armé som vann Finlands självständighet.

Arkiven har visat att Lenins plan att godkänna Finlands självständighet var taktisk. De röda kamraterna i finska inbördeskriget skulle återföra landet till det nya Sovjetunionen. På det sättet var inbördeskriget verkligen ett frihetskrig. Utan Mannerheim hade Finland gått Ukrainas väg och förlorat sin självständighet redan under 1918.

Men segrarna i den vita senaten hade knutit sin lycka till det tyska kejsardömet och var i färd med att skaffa sig en tysk kung, något som den västsinnade Mannerheim var djupt obekväm med.

Som Meinander påpekar var Mannerheim helt övertygad om att västmakterna med USA skulle vinna kriget. Mannerheims varningar om att inte behandla de besegrade röda illa klingade också ohörda, vilket kom att leda till decennier av bitterhet i det finländska samhället. Inte heller fick han stöd för att befria Sankt Petersburg från bolsjevikerna. Därför lämnade Mannerheim sin ÖB-post redan den 30 maj 1918.

Hur såg då Mannerheim på det nya Finland? Meinander återger den syn som kom fram i samtal med företrädare för västmakterna, att ”Ryssland skulle oundvikligen på något sätt försöka återknyta Finland till sitt imperium”. Mannerheim menade att om Finland hade hjälpt en borgerlig vit regering till makten i Ryssland, tillsammans med västmakterna, så skulle det ha stärkt Finlands position.

Krigslyckan på västfronten gick som Mannerheim förutsåg. Tyskland tvingades till vapenstillestånd i november 1918, planerna på tysk kung i Finland skrotades.

Senaten kallade hem Mannerheim och utsåg honom till riksföreståndare. Den viktigaste uppgiften var att säkra självständighetens godkännande i väst och livsviktiga matleveranser. I detta läge skulle Mannerheim själv kunnat gripa makten. Men istället för härskare var Mannerheim lagens tjänare, han lotsade statsskeppet genom en ny grundlag och ett presidentval som han förlorade. Och han accepterade förlusten i god parlamentarisk anda.

Även här kunde historien ha tagit slut och den storviltjagande aristokraten försvunnit in i glömskans dimmor.

Men ögonblicket som Mannerheim fruktade skulle komma. Kremls imperieåterställning. Genom Molotov–Ribbentrops rövarpakt där östra Europa delades mellan Nazi-Tyskland och Sovjetunionen låg Finland blottat för angrepp.

Utan Mannerheims samlande ledarskap hade Finland inte tagit sig igenom krigsvintern 1939–1940. En krigsvinter där hela världen beundrade den finländske David mot den sovjetiske jätten Goliat.

Under mellanfredens balansgång var Mannerheims makt kanske som störst.

Här kunde Meinander gärna för en rikssvensk läsarskara ha lagt ut texten betydligt mer för att förklara Finlands utsatthet och Mannerheims agerande. I söder slukades de baltiska staterna av Sovjetunionen. För finländsk överlevnad fanns bara Tyskland som möjlig väg. Det fjärde och sista tillfället då Mannerheim räddade Finland kom med presidentskapet 1944–1946. När Finland skulle lösgöra sig ur andra världskriget var det en delikat balansgång för överlevnad mellan Tyskland och Sovjetunionen. Den då 77-årige Mannerheim lyckades åstadkomma miraklet fred utan ockupation.

Utan dessa fyra händelser hade dagens Finland inte gått att känna igen. Historien skulle ha blivit ukrainsk eller baltisk, inte nordisk. Någon obruten hundraårig självständighet att fira hade inte funnits. Meinanders stora förtjänst är att han närmar sig marskalkgestalten med historikerns nyfikenhet och metodiska värderande av fakta, för att teckna ett porträtt som blir begripligt och levande.

Människan Mannerheim blir just en människa, präglad av sin tid och miljö. En människa som dras in i händelser som gör honom till en nationalmyt.

Meinander är aldrig lättsinnig, men språket är lättillgängligt utan att skriva läsaren på näsan.

Vad myten Mannerheim lär oss i vår tid är framförallt två saker: viljan att tjäna det större syftet framför egenintresset och att lag går före makt. Aristokraten som var kejsarlojal hade ingen större kärlek för demokratin eller parlamentarismen, men han accepterade dess spelregler och följde dess lagar. Ordning var att föredra framför kaos. Istället för att härska över makten, blev Mannerheim lagens tjänare och Nordens hjälte.

Och Finlands räddare. Det har vi alla skäl att vara tacksamma för idag.

Mest lästa just nu

1) Den narcissistiska eliten av Svante Nordin

2) Kroppsklockan klämtar för dig av Anders Mathlein

3) Säg ifrån och ge honom en örfil! av Annika Borg

4) Lång näsa av Nima Sanandaji

5) Skrämmande dagar framför oss av Johan Tralau

NR 9 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...