VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Tumme med fru Fortuna

Av Carl Rudbeck

Hellre djärv än försiktig, menade Niccolò Machiavelli, som talade för hårda tag för att tukta ödet. Men någon råbarkad förespråkare av lögn och svek i politiken var han trots allt inte. Carl Rudbeck tar del av det senaste om den slipade florentinaren.

När jag ur bokhyllan plockade fram en snart 50 år gammal bok om Niccolò Machiavelli, ramlade ett gulnat klipp ut ur boken. Där hävdades att ”det finns för många böcker om Machiavelli. Knappast ens specialister har längre tid att läsa dem.” Sedan dess har produktionen fortsatt i oförminskad takt. Vi tycks inte bli färdiga med denne sluge florentinske tänkare, och det är väl ett tecken så gott som något på att han hör till de klassiker vi inte kommer undan. Var och en som funderar om politik måste ta ställning till honom eller åtminstone till hans tankar.

Länge har hans namn och verk omgetts av en sinister nimbus. Han sägs ha varit den oförblommerade och råa realpolitikens galjonsfigur. En man som – så har det hävdats, och då vanligen av sådana som antagligen inte har läst honom särskilt noggrant – förordade lögn, svek och våld som en makthavares främsta redskap. Han var den rena ondskans talesman och han skämdes inte för det. Det dröjde inte länge förrän hans bok Fursten av goda skäl hamnade på Vatikanens lista över förbjudna böcker och där kom att stanna i flera hundra år. Så har man tänkt.

Men om Machiavelli bara vore en enkelspårig och entydig förespråkare för makt och ondska, varför har då eftervärlden fortsatt att sysselsätta sig med honom och skriva hundratals böcker om honom? Svaret är förstås att han är en långt mycket mera svårfångad och motsägelsefull tänkare än vad som faktiskt framgår av den vanliga bilden. Hans tankar låter sig sällan entydigt sammanfattas, ytligt sett kan de till och med vara motsägelsefulla. Dessutom var han tvungen att vara försiktig i sina skriverier för att i görligaste mån ställa sig in hos somliga och för att undvika att utmana andra. Som han skriver i ett ofta citerat brev till en vän: ”Jag säger aldrig vad jag tror och tror aldrig vad jag säger och om jag någon gång råkar tala sanning döljer jag den i så många lögner att den är svår att hitta.” Inte att undra på att sentida kommentatorer nu i ett par hundra år haft fullt sjå att nysta upp hans tankar och försöka fastställa vad han egentligen menade.

Tolkningarna av hans verk har länge gått isär, men nu börjar en viss samsyn uppstå. Istället för att stirra sig blind på enbart Fursten, läser man den nu helst som en, låt vara viktig men ändå bara, del av det övriga författarskapet.

Erica Benners nyutkomna Be Like the Fox är nu den bok jag först skulle rekommendera till den som vill veta mer om honom, och då råder det ändå skarp konkurrens. Hon kan författarskapet utan och innan. Hon väver skickligt samman liv och verk till en hela tiden underhållande text. Titeln syftar på hur viktigt det är för varje politiker eller statsman som vill överleva att vara som en räv för att undvika alla snaror, samtidigt som han också måste vara ett lejon för att skrämma vargarna på flykten och förgöra sina fiender. I Fursten betonar Machiavelli just vikten av att när makten en gång säkrats, så måste den som har makten antingen göra det gamla gardet till sina allierade eller hänsynslöst förinta det så att det inte kan smida ränker för att återta makten.

Be Like the Fox är Benners tredje bok i ämnet. Den är mera populärt hållen än de två tidigare, men hon har tagit med sig all sin sakkunskap och skrivit en rakt igenom fängslande bok.

Catherine H Zuckert gör i sin Machiavelli’s Politics en ytterligt noggrann genomgång av allt han skrivit. Hon har tidigare skrivit böcker om Leo Strauss och Platon. Det märks på så sätt att hon är speciellt bra på att sätta Machiavellis verk i förhållande till klassikerna, och hon visar då hur han tydligt bryter mot ett länge förhärskande aristoteliskt politiskt paradigm. Till skillnad från hos Aristoteles finns i Machiavellis värld inga slavar att bygga politik och kultur på. Zuckert ser hos florentinaren ”en vattendelare i Västerlandets politiska filosofi […] för han var den förste att definiera statens uppgift som att uppfylla folkets önskan om trygghet till liv, familj och egendom”. Hon tillägger att redan Strauss beskriver Machiavelli som ”en folkets man”.

Patrick Boucherons Un été avec Machiavel är en serie föredrag som denne professor vid Collège de France höll i fransk radio. Tonen är lättsam och personlig, men ändå lyckas Boucheron på lite drygt 100 små sidor få med väldigt mycket av det väsentliga hos författaren till Fursten. Det är ett stycke folkbildning av yppersta klass som aldrig blir mästrande eller didaktisk. Lätt och elegant och ofta skriven med glimten i ögat.

Utan att sätta Fursten i relation till Discorsi (som i sin fina svenska översättning något självsvåldigt kallas Republiken) och till några andra av Machiavellis i nästan samtliga fall postumt publicerade verk ger man en gravt missvisande bild av denne lika briljante, sluge och förslagne florentinske tänkare. Det går inte heller att fullt förstå Machiavellis skrifter utan att sätta in dem i deras biografiska och historiska sammanhang. Så långt är våra tre kritiker överens, och på de flesta andra punkter också. Ingen vill längre på allvar göra honom till ondskans och grymhetens okomplicerade talesman.

Machiavelli föddes 1469 i vad som något anakronistiskt kan kallas en lägre medelklassfamilj på fel sida om floden Arno, som går genom Florens. Han fick en för tiden god utbildning men inte av toppklass. Han studerade latin, men till skillnad från så många av den florentinska humanismens stora namn aldrig grekiska, till skillnad från exempelvis teologen och Platonbeundraren Marsilio Ficino. Någon privatförmögenhet fanns inte i familjen. Fadern var jurist men tycks inte ha tjänat särskilt mycket pengar. Han försörjde sig och sin familj främst på vad hans magra ägor kunde inbringa och genom det som med dagens språkbruk benämns som extraknäck, bland annat genom att upprätta ett register till en färsk översättning av Livius romerska historia – en uppgift som skulle visa sig ha stor betydelse för sonen.

Alla som lärde känna Niccolò Macchiavelli såg snabbt att han var briljant, och han fick anställning som ett slags sekreterare i den florentinska förvaltningen. Detta gjorde att han kom i kontakt med stadens ledande familjer – Medici, Soderini, Vettori och många flera. Det var i och för sig inte så märkvärdigt eftersom tidens elit var begränsad. Alla kände alla och alla innehavare av viktiga värv och ämbeten, inklusive det som påve, hämtades ur en mycket begränsad krets. Som så mycket annat i Machiavellis värld finns det här uppenbara likheter med dagens. Skillnaden är kanske främst att man då var ärligare och öppnare. Det var inget hycklande tjafs om kompetens: nepotismen var öppen och tydlig för alla, som när Lorenzo de’ Medici såg till att hans son Giuliano utnämndes till kardinal redan vid 14 års ålder. Giuliano skulle senare bli påve med namnet Leo X.

Machiavelli fick snart viktiga diplomatiska uppgifter. Han förhandlade för Florens räkning med kungar, kejsare och påvar. Han beskrev sina förhandlingar i brev till hemstaden och klagade ofta på de umbäranden som det diplomatiska livet tvingade honom att uthärda. Dessutom ansåg han sig gravt underbetald och propsade på löneförhöjning. Föga överraskande var han en skicklig och insiktsfull diplomat. Han fick senare till uppgift att utbilda en florentinsk milis, men det projektet fick ett katastrofalt slut då hans inhemska soldater besegrades av spanska trupper.

Hans officiella karriär skulle också få ett hastigt slut. 1512 blev han misstänkt för att ha varit inblandad i en komplott mot den styrande Medicifamiljen. Hans namn fanns på en lista över möjliga intrigörer. Han fängslades och torterades. Man band hans armar bakom hans rygg och hissade upp honom. Sviterna efter denna behandling stannade kvar långt efter det att han i början av 1513 släpptes ur fängelset. Hans diplomatiska och byråkratiska yrkesbana var till ända, men fram till sin död 1527 hoppades han att åter bli tagen till nåder. Därav blev dock intet.

Hans son skrev att han lämnade sin familj ”i djupaste fattigdom”. De sista 14 åren av sitt liv tillbringade han till största delen på sin modesta lantegendom där han strosade omkring under dagarna eller satt på den lokala tavernan. Där munhöggs han med traktens folk eller spelade brädspel med låga insatser. Det var först när han kom hem framåt kvällen som han tog av sig sina smutsiga arbetskläder och tog på sig kläder lämpade för slott och palats, för nu började han umgås med de stora döda – de antika författare som han så beundrade och som spelade så stor roll i hans skriverier. Det var nu som han skrev sina stora verk som alla med ett undantag publicerades först efter hans död. Undantaget är Krigskonsten, som är en fiktiv dialog där man livligt diskuterar vad som behövs för att först befria Italien från utländska inkräktare och sedan ena landet. Detta är tankar som i olika varianter förekommer i flera av Machiavellis mest betydande verk.

Hur kan det då komma sig att Machiavelli har fått ett så dåligt rykte, att han fortfarande är så kontroversiell? Eller tar jag i nu? Kanske håller han på att glömmas och har blivit främst en akademisk angelägenhet? Kvar finns kanske bara adjektivet ”machiavellisk” som allt färre kan förknippa med en florentinsk politisk filosof eller statsvetare. Gå ut på gatan och fråga, och jag gissar att många, för att inte tala om de flesta inte har aning om honom. Machiavelli – var inte det en kirurg på Karolinska eller något sådant?

Men till för en generation sedan kunde man i varje fall höra att så fort en politiker hade visat sig vara grym eller svekfull, så vips kallades han eller hon machiavellisk. Vår florentinska vän anses ha menat att vilka medel som helst kan helgas av ändamålet. Hans ideala politiker eller furste var slug och förslagen, inte klar, tydlig och hederlig. Hans politiska verktygslåda sades innehålla alla de redskap som den goda moralen förbjuder. Han inskärpte att hur en statsman egentligen var, inte var särskilt viktigt i jämförelse med hur han verkade vara. En insikt som väl bara har blivit viktigare i tv-åldern, får man anta.

Forskare har skrivit många och långa böcker där man i detalj har försökt utreda förhållandet mellan Fursten å ena sidan och Discorsi å den andra. Vid första anblicken kan dessa både verk tyckas närmast diametralt motsatta. Den första boken tycks förespråka en cynisk, det vill säga klarsynt, realpolitik, medan den andra är ett försvar för en folkligt förankrad republik. Men som Benner, Zuckert och Boucheron samt alla visar hänger de två verken ihop med varandra.

I Fursten ville Machiavelli visa hur en härskare bäst tillskansar sig makten. För att göra det måste han vara villig att sätta sig över den moral som styr privatlivet. I Furstens 15:e kapitel finns en passus som hans fiender vanligen anför för att visa vilken ond människa han var. ”Om en furste som vill handla på ett hedervärt sätt är omgiven av många skrupelfria män är hans fall oundvikligt. Därför måste en härskare som vill behålla makten vara förberedd (eller lära sig) att handla på ett omoraliskt vis när detta är nödvändigt.” Det är en tidig formulering av Jean-Paul Sartres smutsiga händer-problematik. Den som vill bli en framgångsrik politiker får inte vara rädd för att göra det som anses förbjudet och till och med ondskefullt. Vägrar han eller anser sig vara för fin för att göra det, så riskerar han att förlora sin makt och då dra andra med sig i sitt fall.

Att handla på detta sätt var nödvändigt eftersom Machiavelli var övertygad om att de flesta människor till sin natur är onda. De är otacksamma, fega inför faror och giriga, och de vänder sig mot sina välgörare när det gagnar egenintresset. Att bruka våld var ofta nödvändigt och den som inte kunde det blev inte långlivad på den politiska vädjobanan. Machiavelli anför dominikanmunken Savanarola som exempel. Under en kort tid var han genom sina domedagspredikningar den mest inflytelserike mannen i Florens. Men lyckan vände och då hade Savanarola inga vapen till sitt förfogande. Han störtades, avrättades och brändes. Hans aska kastades i Arno för att förhindra att kvarvarande anhängare skulle samlas kring reliker av den döde predikanten.

En god stat kan inte fungera utan funktionsdugliga lagar och skarpslipade vapen. Även om en framgångsrik furste ibland måste vara grym, så får han inte vara det i onödan. Då uppväcker han folkets hat. Den bästa fästning som en furste kan ha är nämligen att vara älskad av sitt folk. Men den som inte begriper att livet som furste eller som politiker i största allmänhet kräver en annan moral än den kristna, som lär oss mildhet och att vända andra kinden till, bör söka sig ett annat kall. Och inget fel med det, men till dessa överdrivet milda makthavare har Machiavelli inget att säga.

Fursten, som skrevs i all hast 1513 just efter författarens fängelsevistelse, är tillägnad Lorenzo de’ Medici och den har beskrivits som en enda lång jobbansökan. Machiavelli ville åter bli en del av den florentinska statsapparaten. Än en gång grusades hans förhoppningar. Han var för komprometterad.

Hans nästa storverk, Discorsi, som kom till några år senare, är istället tillägnat två yngre män som han träffade i en diskussionsgrupp. Denna bok är en kommentar till några böcker i Livius romerska historia, som fanns i faderns bibliotek. Enligt Machiavelli var den romerska republiken, tiden då man hade gjort sig av med kungarna och fram till Julius Caesars kejserliga Machtübernahme, det bästa statsskick som världen hade skådat och något som tidens florentinare hade mycket att lära sig av. Machiavelli har inte ändrat sin människosyn; han fastslår ”att det är nödvändigt för den som konstituerar en stat och förser den med lagar att utgå från att alla människor är onda och benägna att ge utlopp för sin ondska, så snart de får tillfälle”. Land ska förvisso med lag styras, men lagarna måste kunna backas upp med våld och tillämpas lika på fattiga och rika.

Machiavelli hade en dynamisk syn på historien, som ju aldrig står still. Staten förändras hela tiden: antingen förfaller den i korruption, eller också ökar den i virtù, som är ett svåröversatt nyckelbegrepp i hans skrifter. Att översätta det med dygd är missvisande och leder lätt men felaktigt tankarna till kristna dygder som kyskhet och fattigdom. Det är snarare en kombination av mod, kompetens och styrka, och det hänger väl också samman med ett annat viktigt begrepp: fortuna – ödet, slumpen, tillfället – som han beskriver i ett en gång berömt eller men väl numera illa beryktat stycke i Fursten: ”det är bättre att vara djärv än försiktig för fortuna är en kvinna och det är nödvändigt, om man vill kontrollera henne, att slå henne. Och man ser att hon lättare låter sig vinnas av de djärva och impulsiva än av dem som går kyligt tillväga. Och så alltid, liksom en kvinna, är fortuna en vän till de unga.” Utan denna dådkraft ingen virtù.

När Machiavelli skrev Discorsi var Italien hotat både utifrån och inifrån. Spanjorer och fransmän utgjorde fiender, medan Italien slets sönder av inre konflikter där små furstendömen ständigt bekrigade varandra. Men också inom dessa små stadsstater rådde en ständig konflikt mellan de stora och rika som ville styra och massan av folk som inte ville bli styrd. Machiavelli förespråkade lagar som såg till att de två grupperna – de rika och det vanliga folket – hade möjlighet att kontrollera varandra. Men också att dessa lagar respekterades i praktiken. Han ger exempel från sin samtid på de olyckliga men lätt förklarliga konsekvenser i form av folkliga upplopp som skedde när de mäktiga inte respekterade lagar som de själva stiftat.

Kristna moralläror hade en olycksalig roll i hans värld. De predikade svaghet och förakt för jordiska ting, något som spelade den härskande klassen i händerna. Kristendomen har uppmuntrat svaghet, försakelse och förakt för det jordiska och det är ett levnadssätt som ”har gjort världen svag och ett rov för skurkar. Dessa kan lugnt styra då de ser att de flesta människor – för att komma till paradiset – mer tänker på hur de ska fördra oförrätter än hur de ska hämnas dem.” På sin dödsbädd bekände Machiavelli sina synder inför broder Matteo, men under sitt liv var han ingen vän av den kristna läran. En kanske apokryfisk berättelse säger att han hellre ville hamna i helvetet, där han kunde fortsätta sitt umgänge med de klassiska tänkarna än att bli insläppt i paradiset och där träffa de fromma.

Det går till och med att läsa Machiavelli som han framträder i Discorsi som ett slags populist avant la lettre. Han menade att en stark republik måste göra sig av med alla rika lättingar som lever i överflöd på sina arbetsfria inkomster. De utför inte något arbete som gagnar staten. Han ideal var en rik stat med ganska fattiga medborgare. Han hittar sina ideal bland de politiker i den romerska republiken som till skillnad från Florens och andra italienska städer inte styrdes av maffialiknande familjer och klaner, utan av politiker som när statens angelägenheter så krävde kallades bort från sina små gårdar för att sedan de en gång hade fullgjort sina värv återvända till sin torva. Det är ingen djärv gissning att dagens yrkespolitiker som kanske inte är tonåriga kardinaler men som så tidigt som möjligt ger sig in i politiken för att sedan fortsätta på den banan tills de blir pensionärer skulle väcka hans avsmak.

Ett återkommande tema hos Machiavelli är drömmen om ett enat Italien. Som landet nu såg ut – splittrat i små furstendömen och en påvestat – var hela området ett onödigt lätt byte för omgivande länder. Ett viktigt steg mot att förverkliga den drömmen var att furstarna slutade upp med att försvara sig med hjälp av inhyrda legoknektar. Sådana är opålitliga, de är ute efter egen vinning och ovilliga att riskera sitt liv. Istället för att slåss för sin uppdragsgivare ser de sig genast om efter nya arbetsgivare som betalar bättre. De utgjorde ett uselt försvar och var dessutom dyra i drift. Mot detta ställde Machiavelli ett slags värnpliktsideal där soldaterna skulle komma att förkroppsliga den virtù som borde genomsyra en välfungerande stat. Så länge furstar och inte minst påven själv gjorde sig beroende av opålitliga legosoldater, fanns det inget hopp om att ena Italien. Vatikanen hade inga egna soldater och bidrog genom sina legotrupper eller allierade från främmande länder alltså till landets korruption.

I sitt sista storverk, Florentinska historier, som var ett beställningsverk av kardinal Giulio de’ Medici (mera känd som påve Clemens VII) och författarens sista hopp om att åter få göra en officiell karriär, ställer Machiavelli sin hemstads historia i relation till Rom och visar hur Florens interna stridigheter gjorde att staden aldrig uppnådde det lugn som endast goda lagar kan garantera, utan att staden istället hela tiden pendlade mellan tyranni och något som närmast liknade anarki.

Orsakerna till att det finns så mycket skrivet om Machiavelli är förstås många, men en är att hans verk kan tyckas skenbart motsägelsefullt. Som Zuckert skriver med en nick mot Leo Strauss: ”Machiavellis verk pekade åt två olika håll – republikanskt och furstligt (eller som vi kanske nu skulle säga ’auktoritärt’) – för Machiavelli skiljer sig från senare demokratiska teoretiker genom att argumentera att demokratiska medel inte alltid och under alla omständigheter är det bästa sättet att uppnå folkliga mål.” Hos honom finns ännu inga tankar om allmänt giltiga mänskliga rättigheter som först skulle komma att utvecklas på allvar av senare tänkare som exempelvis John Locke. Men som de tre böcker om hans verk som här har behandlats visar, är vi ännu inte på långa vägar färdiga med honom. Machiavelli är den förste att utan förutfattade meningar beskriva den politiska verkligheten så som han såg den. Han var också ”den förste filosofen som inte bara utmanade utan som även försökte förstöra den kristna-platonska traditionen som menade att det kontemplativa livet var den högsta och bästa formen av mänskligt liv. Och i den egenskapen var han det modernas grundare.” Det finns väl ett par stycken till som kan göra anspråk på den titeln, till exempel Spinoza och Hobbes, men att Machiavelli bröt med det medeltida och öppnade dörren för moderna sätt att tänka om samhälle och politik, kan ingen bestrida.

Mest lästa just nu

1) "Vi klarar det" av Annika Borg

2) Mest pengar vinner av Karin Henriksson

3) En hjälte i vadmal av Patrik Oksanen

4) Konstnärinnan som tog plats av Lotta Gröning

5) En gammal strid av Malcom Kyeyune

Andra som läst denna
artikel har också läst

1) Sympati från djävulen av Bengt Ohlsson

2) Mot brott och slöseri av PJ Anders Linder

3) "Vi klarar det" av Annika Borg

4) En hjälte i vadmal av Patrik Oksanen

5) Mest pengar vinner av Karin Henriksson

NR 9 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...