VETENSKAP       BILDNING       TRADITION

Sök på axess.se

Sök i
Sortera

Recension

Kunskapen som försvann

Av Katarina Barrling

Sverige har länge legat i framkant vad gäller dödsföraktande modernitetstro. Detta gäller inte minst skolan. Vårt land är världsledande i konsten att bryta ned en välfungerande skola.

Men även om vi utmärker oss genom vår effektivitet på området, är vi inte ensamma. Tvärtom: senare decenniers reformiver på skolområdet är en del i en nationsövergripande trend. Det är denna trend, liksom dess följder, som är ämnet för boken Why Knowledge Matters av E D Hirsch. Vid sidan av USA och Frankrike intar Sverige här den mest framträdande platsen som avskräckande exempel. Så är också delar av Hirschs beskrivning i det närmaste identisk med den i svenska studier på området, bland annat de mycket läsvärda Lärarens återkomst av Jonas Linderoth (2016) och Kunskapssynen och pedagogiken, redigerad av Magnus Henrekson (2017).

Hirsch beskriver hur förödande skolans utveckling varit i de länder som har följt de pedagogiska modeströmmarna. Beskrivningen utgår från författarens egna resonemang, men förankras i omfattande forskning. Slutsatsen är entydig: intentionerna har varit lika goda som resultatet förödande. Förödande för elevpopulationen som helhet, men allra mest så för de elever som kommer från studieovana hem. De ”progressiva” ländernas begåvningsreserv har till stora delar förslösats, trots att avsikten med reformerna varit att hjälpa fram dessa barn. En björntjänst av historiska mått, och med svåröverblickbara konsekvenser.

Hirschs tes är att det är två pedagogiska idéparadigm som förklarar misstagen: dels ett individualistiskt perspektiv på inlärning, dels upptagenheten vid generella färdigheter (till förfång för områdesspecifik kunskap). Resultatet har blivit det vi ser idag, inte minst i Sverige: ett splittrat och segregerat utbildningsväsende.

Till grund för denna pedagogik ligger en syn på mänsklig utveckling med rötter i romantiken, vilken enligt Hirsch har fått närmast religiösa övertoner. Den grundläggande tankefiguren är att ett barn genomgår olika utvecklingsstadier, vilka dessutom skiljer sig från barn till barn. En enhetlig utbildning blir enligt detta synsätt olämplig. Det eftersträvansvärda är istället att ta hänsyn till att varje barn är unikt. Kunskap bör inte ”överföras”, utan växa fram inom barnet utifrån dess unika förutsättningar. Det abstrakta och verbala har setts som onaturligt, medan känsel och bilder, såsom något förment naturligt, har fått utgöra idealet. Följden har blivit en fragmenterad utbildning, där överföring av vedertagen kunskap har setts som kulturimperialistisk, konservativ och illiberal, som ett maktmedel som förtrycker individen och skapar konformism.

Kunskapsöverföring har alltså betraktats som ett hinder för barnets utveckling, när den i själva verket – detta är ett av Hirschs huvudbudskap – är en oavvislig förutsättning för utveckling. Det finns ingenting som är så onaturligt för ett barn som att inte inlemmas i en social gemenskap, en process som kräver just överföring av gemensam kunskap. Genom att indirekt förvägra barnet möjligheten att bli delaktig i gruppen, har denna utbildningstradition alltså inte bara försämrat barnets möjligheter att bli del i samhällsgemenskapen, utan dessutom har den försämrat barnets förutsättningar att utvecklas som individ, eftersom det bara är som del i ett samhälle en människa kan utvecklas. Det progressiva utbildningsidealet har därför varit särskilt destruktivt för stora grupper barn med arbetar- eller invandrarbakgrund. Dessa har helt enkelt inte fått tillgång till samhällets koder, vilket undergräver barnens möjligheter att ta sig fram i detta samhälle. Hirschs bok har uttalade klassutjämnande ambitioner, och författaren återkommer gång på gång till att den progressiva traditionen istället för att sudda ut klasskillnader, förstärker dem.

Upptagenheten vid individen istället för det allmänmänskliga, en ”hyperindividualism” som Hirsch kallar den, har inneburit ett övermått av kvasivetenskapliga teorier om ”stilar” vad gäller inlärning och olika ”intelligenser”. Det har också gjort lärarens uppdrag omöjligt: det går inte att individanpassa undervisningen (eller ”lärandet”) i en normalstor klass utan att någon – eller rätt många – kommer på undantag. Individanpassad undervisning är helt enkelt ett säkert sätt att se till att inte alla individer får den uppmärksamhet de behöver. Den har gjort barnen mycket mer olika (och därmed ojämlika) än de faktiskt är; istället för att fokusera på det allmänmänskliga, har denna undervisningsform betonat olikheter, och därmed förstärkt den ojämlikhet som pedagogiken hade som syfte att motverka.

Ett tydligt exempel är sättet att se på språkinlärning. Istället för att betrakta språklig förmåga som någonting som byggs upp genom läsning och samtal, har skolan försökt lära barn språk genom inlärning av ord. Men för att förstå ordens konnotationer, måste ordinlärningen ske i ett sammanhang. Det sammanhanget är områdesspecifikt, det vill säga: det kräver kunskap inom ett visst område. Man skulle kunna sammanfatta det som att språket helt enkelt inte kan avskiljas från begreppsvärlden, utan att det är ett försök att fånga begreppen – och deras sammanhang. Språklig förmåga förutsätter därmed områdeskunskap, vare sig området sedan är franska revolutionen, organisk kemi eller tennis. Men i och med att överföring av områdeskunskap har setts som suspekt, så har eleverna förmenats möjligheten att lära sig språk på det sätt som är det mest ändamålsenliga.

Istället för områdeskunskap har fokus lagts vid generella färdigheter: Kritiskt tänkande. Kommunikativ förmåga. Kreativitet. Problemlösning. Med stöd i omfattande forskning visar Hirsch hur oanvändbara dessa färdigheter är om de inte fylls med områdeskunskap. Den som besitter kunskap om svampar, har till exempel lätt att avslöja felaktiga påståenden om svampar. Men om man inte är närmare insatt i mykologi, kan man öva kritiskt tänkande hur mycket man vill – det kritiska tänkandet kommer ändå inte att kunna omsättas i praktiken, utan förblir en oanvändbar tankestruktur. Hur tränad en person än är i det kritiska tänkandets teori, blir det poänglöst så snart vederbörande konfronteras med ett okänt område.

Hirsch gör även upp med den utbredda uppfattningen att det numera är onödigt att lära sig saker utantill (så kallad ”korvstoppning”), eftersom allting kan slås upp (på nätet). Utantillinlärning har blivit ett skällsord, förbunden med oförmåga till det omhuldade kritiska tänkandet. Haken är bara den att för att förstå det som slås upp krävs en fond av förkunskaper, ett sammanhang att sätta in det uppslagna i. Paradoxalt nog är gränsnyttan av att slå upp någonting därför större för den redan kunnige än för den okunnige. Till det Hirsch nämner kan även läggas att det är omöjligt att göra associationer mellan saker som inte finns på plats i huvudet – associationer som är en del i det som skapar kreativitet. Utantillinlärningen framstår i den meningen också som gynnsam för den kreativitet som den progressiva utbildningstraditionen gärna lyfter fram.

Utbildningspolicy är ett tydligt exempel på genomideologiserad offentlig verksamhet, även om den inte följer spänningen mellan vänster och höger på något enkelt sätt, vilket Hirsch för ingående och intressanta resonemang om. Den progressiva utbildningstraditionen brukar förknippas med vänstern, men Hirsch visar att mönstret inte alls är entydigt. Det utbildningssystem byggt på idén om en universell och kunskapsinriktad skola som Frankrike bröt med 1989 (Loi Jospin) sprang ur franska revolutionens ideal. 1989 års reformivrare från vänster, revolutionerade med andra ord ett system som var präglat av idéhistoriens ursprungliga vänsterideal – dem från 1789.

Vad gäller nedbrytningen av den svenska skolan, utgår den från en ohelig (och oavsiktlig) allians mellan vänsterns kommunalisering under Göran Persson, och högerns frihetsvurm och privatisering under Bildt (för en genomgång, se SOU 2014: 5). Hirsch lyfter här fram det sistnämnda, och han menar att idén om alternativ på skolområdet just är ett uttryck för den hyperindividualism som han vänder sig mot. Svenska valfrihetsivrare bör nog söka sitt stöd någon annanstans än hos Hirsch.

Vänster eller höger: Hirschs bok visar riskerna med att följa ideologisk övertygelse istället för sakkunskap. Men den visar också på risken med att ensidigt ansluta sig till vad ”forskning visar”. Sakkunskap är inte synonymt med vad forskning visar, något som många verkar ha lätt att glömma bort. Historien – liksom vår tid – ger ett otal exempel på att den verksamhet som äger rum vid universiteten inte är fri från ideologiska föreställningar. Och även den progressiva pedagogiken har hänvisat till forskning, en forskning som möter en mer kraftfull kritik idag, men som av många betraktas som den högsta formen av sakkunskap. Bakom den utbildningspolitiska reformen i Frankrike 1989 låg till exempel två av 1900-talets mest namnkunniga och upphöjda forskare: Pierre Bourdieu och Jacques Derrida.

Det som talar för den inriktning Hirsch förespråkar är därför inte bara att den sakkunskap han lyfter fram är förankrad i (kognitionspsykologisk) forskning, utan att den också överensstämmer med sekler av beprövad erfarenhet. Och att Hirsch inte tar den lätta vägen, och bara redovisar det ena forskningsresultatet efter det andra, utan istället löpande, genom hela boken, resonerar sig igenom den forskning han delger läsaren. På så vis utgör Why Knowledge Matters det bästa argumentet för en av hans egna huvudteser, nämligen den att såväl kritiskt tänkande som problemlösning och kommunikativ förmåga är oupplösligt förenade med områdeskunskap.

Mest lästa just nu

1) Vänstern drar gränsen av Johannes Nilsson

2) När folket försvann av Mauricio Rojas

3) Talanglöst av Nina Sanandaji

4) Stasi bidrog till DDR:s konkurs av Charlotta Seiler Brylla

5) Vinnaren som blev förlorare av Jan Knutsson

NR 9 2017

Axess Magasin

Är en tidskrift inom området humaniora/samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.

 

Chefredaktör: PJ Anders Linder
Redaktörer: David Andersson, Mats Wiklund, Jan Söderqvist.
Redaktionssekreterare: Katarina O’Nils Franke
Redaktionsråd: Peter Elmlund, Thomas Gür, Peter Luthersson, Nathan Shachar, Louise Belfrage
Ansvarig utgivare: Peter Elmlund

 

För att kontakta redaktionen, mejla redaktionen@axess.se.

...